eftermidnatt - Tumblr blog

[eftermidnatt]

Ryan Durand

[eftermidnatt]

It’s been a while.

A two Halloweens, two birthdays and one Christmas while.

I want to journal here, I feel I have so much to say all the time but I never tell anyone anything. Forcing upon someone else the pressure of listening to my internal thoughts seems like I would be doing them a disservice. Even my closest, I wouldn’t allow into my head. But I can do it here because no one is listening. It’s nice not having listeners sometimes. I should make this more of a regularity.

I’ve been having trouble with addiction again. It seems like every time I find myself in a new place, I fall back into old patterns. I never fall back into my old self though… Rather a newer, more naive version that cannot recall any of my past mistakes. Ten days clean and the withdrawals are starting to subside, at least I hope. I feel I’m on the upswing, like the worst is over, like all the good I ever wanted is just on the other side of a few more weeks.

My life changed half a year ago and I am going back to it in just two weeks. I’ve slowly been reconnecting with people I used to know, including myself. I want to know that nothing has been forgotten when I arrive. I want to know that I haven’t forgotten anything.

My biggest fear is the fact the mind dies before the body does. The fact my biggest fear is a fact makes me anxious. I wish I wasn’t smart enough to feel this anxiety, but then I guess it wouldn’t be my biggest fear would it?

[eftermidnatt]

Du vet, jag skapade det här utrymmet för att skriva om tankarna jag har efter midnatt och varför de verkar vara mer betydelsefulla än någon annan tid på dygnet.

Men tänk om jag inte ser midnatt ikväll? Tänk om jag, den här gången, innan klockan slår tolv mörkt, kryper in i en liten boll (som vill bli mindre) och jag inte vaknar?

Tänk om all kärlek jag någonsin kommer att känna är två år av att ha och för alltid att vilja? Tänk om all omsorg jag någonsin känner inte räcker för mig för att den inte räcker för dem? Tänk om alla cigaretter jag någonsin röker bara inte tillfredsställer mig längre och alla låtar jag någonsin skriver inte hittar tillbaka till den de är skrivna för?

Tänk om jag började gå och fortsatte gå? Skulle min kropp kollapsa innan jag någonsin kunde göra den till någon nystans? Eller kunde jag gå så långt bort att jag kliver direkt från planetens kant och upp på månen? Månen, där alla kunde se mig och jag kan se alla igen, allt på samma plats på en gång.

Jag ska gå en promenad. Vart det än tar mig kommer jag att vara okej med det, för det spelar ingen roll ändå.