efterklok

[efterklok]

Je suis Jens Ganman

För hans träffsäkra, intelligenta och emellanåt smärtsamt sanna satir

För hans avundsvärt snabba och samtidigt genomtänkta analysförmåga

För hans sanslösa pajdiagram som perfekt illustrerar smått osannolika skeenden i samtiden

För att han sätter fingret precis på det som skaver

För att han sannerligen är en ordkonstnär med den vassaste av pennor

För att han är modig, hård men rättvis

För att allt han säger är sant

För att hans värdegrund är bland de vackraste i landet

Je suis Jens Ganman.

[efterklok]

Den godhetssignalerande vardagshjälten

Vi närmar oss val med stormsteg, demokratin bankar obönhörligen på vår port. Det är ett ödesval, sägs det, det är nu det gäller. Att välja mellan pest och kolera, att ta sitt förnuft till fånga.

Vi gör valkompasser och följer opinionsundersökningar slaviskt. Ingen vinner, vi är alla förlorare, offrade på den skenbara demokratins altare. Valet är fritt, så länge du väljer rätt.

Vi har alla en bubbla att förhålla oss till, min bubbla är inte samma som din. Jag försöker vidga min bubbla genom att lyssna på olika röster från olika sidor, både dem jag håller med, och dem jag förkastar.

På Twitter får jag motstridiga uppgifter från Anders Lindblad, Hanif Bali, Henrik Arnstad, Ivar Arpi, Malena Ernman, Katerina Janouch, Annie Lööf, Aron Flam, Magnus Ranstorp, Margot Wallström, Rektor Hamid, Donald Trump. Förvirringen är stor, men om man plockar lite sporadiskt från alla dessa billiga poänger om max 280 tecken, kan man eventuellt bilda sig en uppfattning i en slags gyllene medelväg där alla ståndpunkter tagits i beaktande. Ingen har rätt i allt, men även en nazist kan ha goda poänger i någon fråga.

På Facebook är det mestadels vänstervridet, någorlunda naivt, tämligen trångsynt, enkelspårigt, mästrande tonlägen och ett påtagligt missförstånd av begreppet “alla lika värde”. Det är den bubbla som jag fötts in i, såsom högutbildad, medelålders någonstansare. 

Det finns en väg, och det är tyvärr den genom den alltjämt smala passagen i åsiktskorridoren, som kan basuneras ut. En kan punkta upp dåliga saker med SD, och få många likes och glada tillrop. En kan bildposta hur SDs valsedlar hamnar direkt i soppåsen oöppnade, och mötas av hjärtan och gråtande smileys över att SD ens finns. Är det någon som upprörs, så är det isåfall den med hållbarhetslinsen för ögat; du vet väl att fönsterkuverten ska gå i restavfall, medan själva pappret ska till för papper avsett kärl? Självklart reflekterar den självutnämnde godhetsaposteln inte på de personer som inte alls reagerar på inlägget. Antingen har de något bättre för sig än att scrolla Facebook-flöden fyllda av mat- och barnbilder, förutsägbara floskler och artiklar delade men bara från Mainstream-media så klart, eller så är de ju rasister, och ska förpassas till blocklistan eller allra helst tas bort som det smuts de är. Skrämmas till tystnad ska de iallafall under alla omständigheter! För att ta debatten, det leder aldrig någon vart. En rasist, är en rasist, är en rasist. Så det så.

Ca en tredjedel av Sveriges befolkning är nämligen rasister, det är sedan gammalt. Antingen för att de vill rösta på SD, eller ett annat högerextremt parti såsom AFS, MED, eller högerfalangerna av Moderaterna och KD.

I dubbeltänkets värld, visas tolerans mot de som kommer långväga från en annan kultur, medan fullständig intolerans mot de intoleranta är norm. De som kommer som asylsökande flyr alltid för sina liv från krig och förtryck, suger i sig demokratiska värderingar som på en sur karamell i samma ögonblick som de träder över Sveriges Rikes gräns, och vill inget annat än att upptas i gemenskapen, bli en del av samhället, och om de ändå inte blir det och får jobb på ett kick, kanske istället slår sig in på en brottslig bana, då är det den svenske rasistens fel. Det är alltid den svenske rasistens fel när det går snett i förorterna, när skolresultaten pekar nedåt och när bilar bränns eller kvinnor gruppvåldtas. Vi har nämligen inte varit tillräckligt inkluderande.

Däremot de som röstar på SD är för det första rasister, för det andra anti-feminister, och för det tredje dåligt insatta. Förmodligen är de outbildade, bor på landet, äter mycket kött, jobbar i byggbranschen och de är så rädda för allt som är nytt och spännande, de vill tillbaka till folkhemmet och 50-talet då kvinnor var fjättrade vid spisen där de födde barn i stora skaror. För abort ska förbjudas, så även halalslakt och alla olika kirurgiska ingrepp på könet, här är det ingen skillnad på radikala kvinnliga könsstympningar eller könskorrigeringar för den som fötts i fel kön, de är emot allt, de jävlarna! Och att de vill ta bort genuspedagogik för dagisbarn, det är ju skrämmande bara det! Vart är samhället på väg, undrar man?

Kören, som bara predikar för de redan frälsta, matar på med sina självförhärligande anti-rasist-poster. Till vilken nytta, annat än att sätta sig själv på höga hästar med godhetssignalhorn i högsta hugg, undrar jag. För det finns nog ingen som ändrat åsikt för att någon ryter ifrån om SD-affischer i sitt flöde, inte en enda som tänkt om för att en gammal högstadiekamrat öppet slänger sina SD-valsedlar i rätt sopkärl.

Den godhetssignalernade vardagshjälten kommer att övertyga ingen, men klappen hen får på axeln, främst från sig själv, värmer jävligt gott.

[efterklok]

Hat är inte detsamma som brist på kärlek och omtanke

Mellan hat och kärlek finns en lång räcka olika känslor, varav likgiltighet är en.

[efterklok]

Luften är fri

Det som skaver mest är ändå metadebatten. Den om att man minsann inte får säga något dumt om invandrare, för det får man visst. Både Bengt och Bedrup, fan och hans moster, gör det ju för jämnan, och det blir inga repressalier för det. Debatten om debatten, om åsiktsklimatet, åsiktskorridoren, elefanten i rummet, fan vad det tjatas om den. Så mycket att elefanten krympts till en eller flera myror. Det är glåpord hit eller dit, du är pk-maffia, du går Sverigedemokraternas ärende, sjuklöver, brunskjorta, husneger, blattelover, muslimkramare, islamofof - och mitt i alltihopa står jag och undrar vad fan det är med folk. Har de inte fattat att världen inte är svart och vit, att det inte finns en allsmäktig sanning, att man inte är antingen ond eller god, snarare någonstans däremellan.

Vi ska alltså varken öppna våra hjärtan eller gränser, ej heller stänga dem. Vi ska göra något däremellan, något som de som har koll, kanske politiker, ekonomer, samhällsvetare, vad vet jag, bestämmer åt oss, för det är så det måste fungera. Twitter kan inte bestämma, Henrik Schyffert kan inte trolla med pizzor, Arnstad bör tiga med sin tredje riket-retorik, Ekerötterna bör tagga ner sin rädsla för människor från Mellanöstern och ledarredaktionerna måste sluta med sina tillrättalagda preludier om allas lika värde. Det måste finnas någon tomte i ett ämbete som har någon slags koll och som kan agera därefter. Det kan inte vara Facebook-tyckarna som skriker högst och sätter agendan. 

Jag är så evinnerligt trött på att alla kan och ska ha en åsikt. Det är så lätt att säga både det ena och det andra, att vi har plats, vi har pengar, alla som vill ska få komma hit, eller tvärtom att vi går mot systemkollaps och vi måste stänga våra gränser och alla as som ljuger och vill lura oss, införa sharia och våldta våra döttrar. Det måste väl ändå finnas någon slags mittenväg, där vi varken är naiva eller elaka, och det måste väl finnas några tjommar på kanslier och i samhällstopp, som kan räkna ut hur detta görs på bästa sätt, det kan ju inte vara så att Svenne Banan i all sin köksbordsfilosofi vet vad som är bäst för Sverige och hur man löser en flyktingkris? Kan inte alla som inte har någon jävla koll sluta yttra sig?

Och kan vi snälla sluta ägna åt oss metadebatt om debatten, kan inlägg såsom detta please förlora sitt syfte? Kan vi sluta dalta, kan vi sluta raljera, kan vi sluta svartmåla, kan vi sluta dra alla över en kam, kan vi sluta med anekdotisk bevisföring? Kan de som eventuellt har koll få styra landet?

Åh, alla dessa åsikter, jag vill inte höra dem, jag är så förbannat trött på alla jävla lekmannaåsikter. När jag var ung körde vi dem runt köksbordet, nu ska det basuneras ut, taggas, delas, gillas på Twitter, tills de delas, gillas, kommenteras på Facebook, i en faslig rundgång av åsikter, från folk som inte vet ett jävla dugg, som skjuter från höften, och sprider sin dynga, öppnar sitt hjärta, sprider sitt hat. Jag blir så matt, att jag blir alldeles tyst och förundrad. 

Jag säger inget så har jag ingenting sagt. Yttrandefriheten är jävligt överskattad.

[efterklok]

The real absurdity of the scenario is the masquerading. The most vehement ranters and shamers would probably not see themselves as totalitarian at all. On the contrary, they probably look at themselves as “good” and that they’re using their logorrhoea for a good cause. In actual fact they are stifling not only others but also themselves. In their intolerance (of course masquerading as tolerance) they create a public climate in which rational arguments can no longer be included. Emotional outbursts and shaming create a paranoid environment destined to keep people from expressing their real views and feelings in favour of an assumed, sanitised and totally safe haven of mediocrity.

http://www.carlabrahamsson.com/writing/the-mediocre-jokers-enforced-self-censorship/

[efterklok]

Polariserad trångsynthet

Indignerade röster höjs. HUR kan 20% av Sveriges befolkning säga sig vilja rösta på Sverigedemokraterna? Vad är det för fel på folk? Och så delar man några vinklade länkar där det med all tydlighet framgår att SD minsann är både nazister och rasister, att någon som var med i partiet på 90-talet har en historia som brunskjorta. Efter att ha läst det här, konstaterar man högfärdigt, kan väl ingen välja att lägga sin röst på ett parti med ett så dunkelt förflutet. Och järnrören, glöm inte järnrörsskandalen! Samtidigt passar man på att dela en artikel om en syrier som blev svensk läkare efter bara 8 månader i landet, och en annan om ett gäng flyktingar som jobbar som arabiskalärare för ett gäng andra flyktingar, så driftigt! Utan invandringen stannar Sverige! Å andra sidan, den bruna sidan, delar man friskt artiklar där invandrare var våldtäktsmän, eller där några flyktingar visade missnöje över ett undermåligt boende. Se här, hela bunten är våldsbejakande välfärdsmigranter, kolla in den här minst 30-åriga tonåringen, lönnfet och tunnhårig, de bara luras, allihopa! Var är alla vänsterfeminister nu då?

Anekdotisk bevisföring i all sin dumhet.

Det finns nämligen alltid undantag till alla bekräftade regler, du kan hitta vilken sanning du vill, bara du letar.

Vad som sannolikt irriterar 20% av befolkningen, och varav kanske 2-3% är de riktiga rasisterna, är att rapporteringen från våra etablerade nyhetsmedier tillika våra rumsrena riksdagspartier, i princip enbart tar upp de positiva sidorna av invandring och migration, att man är så skrämd av rasiststämpeln att man bara vinklar nyheter och infallsvinklar så att invandring aldrig ska framstå som problematisk eller för den delen en rentav dålig idé för välfärdsstaten. Anekdoter om stackare från krigsdrabbade områden, ”som flyr för sina liv”, är de enda som får ta plats, historier om lyckade invandrare med adekvat utbildning i bagaget, snyftisar om människor i bara vindjacka och sandaler som tvingats sova under bar himmel.

Därav kontrasten i s.k. alternativmedia, där man bara rapporterar om brott där etnicitet (invandrare från mellanöstern) var ett faktum och själva orsaken till brottet (snedvriden moral/kvinnosyn), gnälliga, otacksamma flyktingar som inte tyckte maten var god på boendet eller tyckte det låg för långt till skogs.

Det finns ingen som rapporterar sakligt, det finns ingen opartisk media och ingen aktiv riksdagspolitiker som ser två sidor av samma mynt. Bara svart och vitt, utan gråskala, så då måste man välja sida, och det finns bara två sidor, där det svarta är det bruna och det vita är det röda. Allt är så jävla polariserat – vad hände med fucking-jävla-lagom, Sverige?

Egentligen finns det bara en sak som skulle kunna bita på den anekdotiska bevisföring som genomsyrar samhällsdebatten, och det är ren och skär statistik. För det finns, för att citera Mark Twain, lögn (den röda), förbannad lögn (den bruna) och statistik.

Statistiska beräkningar är naturligtvis också lömska, eftersom man kan få fram lite vilket resultat man vill, beroende på hur man tolkar och vinklar. Men det är i alla fall det närmsta sanningen man kommer. Hur funkar integrationen? Vad kostar invandringen? Hur många invandrare får jobb, och hur ser jobbfrekvensen ut för människor från MENA, för analfabeter? Hur många som kommer är ens analfabeter? Vilken är den faktiska utbildningsnivån? Vem begår brotten? Finns det en skillnad beroende på varifrån man kommer? Och hur stor är gruppen som stödjer ISIS i Sverige?

Sådana frågor skulle man kunna få svar på med hjälp av statistik, istället skriker man ut anekdoter där det minsann var synd om flyktingen/gick bra för invandraren, alternativt flyktingen var ett as som utnyttjade systemet/begick brott, och då är det alltså 20% av befolkningen som misstror invandrade människor och väljer att ta till sig de negativt kryddade anekdoterna, medan 80% tror gott om dem. Inga konstigheter, bara vanlig jävla statistik.

Sanningen ligger förmodligen någonstans däremellan.

Men världen består av alldeles för få sanningssägare, och alldeles för många trångsynta lättköpta dumskallar, både bruna och röda, svarta och vita.

[efterklok]

Öppna era hjärtan, öppna era gränser. Sesam, öppna dig.

När svensk regering hytter med näven mot EU och säger att om alla länder i Europa tog samma ansvar i antalet mottagna flyktingar per capita skulle flyktingkatastrofen vara löst, då undrar jag om de helt har missat ketchupeffekten.

Det är nämligen inte så att det finns ett begränsat antal människor i världen som möjligtvis skulle kunna tro sig få ett bättre liv i Europa än där de just nu befinner sig. Det är heller inte så att den fattigare delen av världen eller för den delen krigsdrabbade länder lever i ett isolerat vakuum där internet inte finns. Facebook har över en miljard användare i världen, och då ska man komma ihåg att inga av dessa finns i Kina eller Nordkorea, och väldigt få i Ryssland, som framför allt pysslar med egna inhemska sociala nätverk. Kanske har den afrikanska landsbygden ännu inte nåtts, men det är väl bara en tidsfråga. Information finns alltså överallt, tillgänglig för alla, hela tiden, i princip.

Skulle man alltså säga att alla människor som ”flyr för sina liv från terror och krig” är välkomna till Europa, att vi ska fördela alla dem som kommer procentuellt per land, då skulle, om inte stora delar av världens befolkning så i alla fall ett par miljarder människor, vallfärda till lyckans förlovade land, Europas förenta stater, den öppna famnen av guld och gröna skogar. För ryktet går, och ryktet sprids. Fås chansen så är det större chans att den tas.

Det var ju egentligen inget särskilt som hände, då i augusti när den lilla döda pojken sköljdes upp på grekisk strand, förutom det hemska vedervärdiga att en liten pojke sköljdes upp på en strand. Pojken fungerade som en ögonöppnare för det stora antalet i det rika, välmående Europa, att världen är orättvis och människor lider, som om de inte visste det innan, och hjärtan öppnades, varpå gränser öppnades, för så här kan vi ju inte ha det. Människor dör! Och det är vårt fel, för vi inte hjälper dem.

Självklart nåddes de som bor i mindre bemedlade områden av världen av ryktet om denna empatins våg av välvilja, och bestämde sig för att det är nu eller aldrig. Nu sticker vi! Från flyktinglägren i närområdet, från Talibanernas förtryckande regim, från allmänt tradiga odemokratiska levnadsförhållanden, vissa från brinnande hus i krig, for sure, men många i relativ säkerhet men under tråkiga, framtidsutsiktslösa förhållanden.

Trycket på Europas gränser har aldrig varit så stort, och med den kollektiva skulden från andra världskriget i färskt minne var det självklart att vi skulle hjälpa till. Floskeln, den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget, kunde inte upprepas nog gånger. Fast allt som hade hänt egentligen var att världen var ungefär lika jävlig som den länge varit, bara att en liten pojke sköljts upp på en strand och därmed öppnat den rike mannens hjärta.

Det må vara höljt i dunkel huruvida var man från tredje världen är sugen på att packa sin bag och flytta till norra Europa, men ett stort gäng Afghaner verkar åtminstone vara det. Och ju mer släpphänta vi är med våra gränser desto fler lär lusten falla på, för livet som Talibanstyrd kanske inte är så ball ändå.

Just nu minskar dock flyktingströmmen till Europa. Kanske är ISIS/Talibaner etc inte lika läskiga och onda när det blir vinter i norr, lustigare sammanträffande har ju skett. Eller så har man kollat forum och fejs på internet och kommit fram till att man nog kan vänta till våren att flytta. Det kanske inte brådskar, vad vet jag.

Jag är dock rätt säker på att med öppna europeiska gränser och ett jämt mottagande i alla EU:s medlemsländer, ungefär lika stort som Sveriges nuvarande per capita, så kommer strömmen aldrig sina, den kommer bara att öka och öka tills varje fattiglapp och analfabet till slut klappar på den europeiska porten och kräver sin rätt till hjälp. Ketchup ska prutta!

Kanske det är då världen till slut blir rättvis, när vi har 6 miljarder relativt sett fattiga människor i världen istället för några fåtal rika och resten fattiga. Kanske är det så vi ska göra, låta alla smaka på allas kakor, för den som hade turen att födas i Sverige av alla länder ska fan inte inbilla sig att den har något att vara stolt över.

[efterklok]

Det är Sverigedemokraternas fel

Sveriges tredje största parti håller just nu sina s.k. landsdagar i lärosätet och akademikernas högborg, Lund. Det kan tyckas opassande att pöbeln, de som är som folk är mest, de riktigt svennebananskt obildade chinosbärarna med kristna värderingar, får hålla sin konferens just här, men vem är jag att döma, och vi lever väl ändå i en demokrati, där alla åsikter ska få existera, och så vidare.

Där står de nu på Scandic Star Hotel, bakom taggtråd och polisbevakning förstås, eftersom de vänsterextrema inte tycker att åsikter som de anser är bruna har rätt att existera, och slår sig för bröstet i sin övertygelse om att det är deras förtjänst att svensk flyktingpolitik nu har skärpts. Nu äntligen, skrävlar de, har sjuklövern lyssnat på oss, förstått att vi hade rätt hela tiden. Nu blåser vinden vår väg, och även om ingen vill samarbeta med oss är det ok, så länge de för VÅR politik. Ut med packet, liksom, höhö.

De misstar sig rejält, för istället är det snarare Sverigedemokraternas fel att det har suttit så hårt inne, att ingen kunnat säga att en okontrollerad asylinvandring och en kravlös invandringspolitik är oförenlig med en välfärdsstat. De har suttit på sina höga hästar och ropat varg ända sedan start, och hävdat att alla MENA-män är potentiella våldtäktsmän, att alla asylanter egentligen är ekonomiska migranter och vad fan har de här att göra, de tar våra jobb, våra kvinnor, och förvandlar våra kyrkor till moskeér, kräver saker utan motprestation, förbjuder oss att äta negerbollar och titta på pickaninnys på självaste julafton, och slåss och bär sig åt, tuggar kat och säljer knark på våra skolgårdar, och förstööör våra svenska värderingar och vägrar dansa små grodorna runt vår fucking-jävla-midsommarstång. Allt detta har de hävdat sedan den första muslimen beträdde svensk mark, de har uppviglat och hetsat, sagt ifrån, bitit av, sagt att den svenska folksjälen våldtas, för Zlatan är fan inte svensk.

Och det är så dumt så hälften kunde varit nog, och det kunde ju ha stannat vid att ett fåtal rasistiska nazister och outbildade lantisar tyckte detta lät bra för framtiden, om det inte vore för att hela det självrättfärdigande och självförhärligande svenska samhället slog bakut och blev precis tvärtom bara för att markera. Vi, vanliga dödliga, öppnade våra hjärtan på så vid gavel att vi nästan slog knut på oss själva i vår välmening och altruism. Vi misstrodde ingen, välkomnade alla, och tyckte att allt var comme-il-faut. Man måste faktiskt inte skaka hand med sin läkare, och Skånetrafiken såväl som IKEA kan faktiskt anpassa sin uniform så att niqab ingår, en imam gör ingen fluga förnär och en halalslaktad gris gör ingen skillnad. Gud och Allah nåde den som nämner etnicitet i brottssammanhang, ty det får aldrig vara relevant. Du vill väl inte gå Sverigedemokraternas ärende? Läser du Avpixlat, eller? Alla människors lika värde! Alla människors lika värde! Alla är lika mycket värda. Detta mantra. Så självklart. Och så dumt. Allt är relativt.

Och när allt blev naivt, när samhället totalt blundade för allt som kanske kunde ifrågasättas vad gäller andra kulturer än den svenska, vad gäller förlegade religioner och anti-demokratiska och anti-feministiska doktriner, då växte massan av missnöjda vanliga svennebananer som sällade sig till gänget av Sverigevänner, som inte såg något annat alternativ till det mesiga, det förlåtande, det lättkränkta, det blinda sjuklöversvenska, där allt grötades ihop till en oformlig massa av empati, känslomässigt argumenterande och rop om rasism så fort någon vågade säga något negativt om en enda invandrad svensk. Åsiktskorridoren blev så trång att man fullkomligt skar sig på de vässade armbågar som det politiskt korrekta utgör. Vissa gav sig ut i kylan, till Avpixlat, Fria Tider och Sverigedemokraterna, och såg en annan sida av samma mynt, där allt var någon annans fel, så skönt. Och klyftan växte, vi var de goda, medmänskliga, de var de bruna, onda, felmonterade. Dem kunde man häckla, utesluta från fack, trolla loss mot på internet, smutskasta och radera från vänlistan på Facebook, för även den tolerante har gränser där hen blir intolerant. Mot hatet, mot fördomarna, mot de dumma små människor som hatar andra människor bara för att de har brun hudton! Så enkelt är det, att allt detta säger SD-anhängarna bara för att de nyanlända har mörkare skinn, de är helt enkelt rasister! Kuk Lux Klan all over the place! Bort med packet!

Det säger sig ju självt, att det där vill ingen med självaktning förknippa sig själv med, den bruna sörjan av ovälvilja, misstänksamhet och rasism. Därför tog vi, den stora massan, vi som läser Aftonbladet och gillar olika och tycker att alla människor är lika mycket värda, starkt avstånd, sa aldrig något som kunde tyckas lite småbrunt i kanten, ifrågasatte aldrig hur det skulle kunna vara problematiskt att ta emot en väldigt stor mängd afganska ungdomar i det svenska samhället på kort tid, för det vore ju att gå Sverigedemokraternas ärende, och vi är ju inga rasister, eller hur.

Tills det en dag, typ förra veckan, hade gått så långt att det inte gick längre. Folk välde in och ville bli svennebananer de med, vem är vi att neka dem detta, deras asylrätt, och vi nästan bågnade av välvilja, öppnade våra hjärtan, våra kyrkor, våra sporthallar, tömde våra garderober och ställde oss på barrikaderna med soppslev i hand, bjöd in till fika, gav vinterstövlar och swishade riskdaler som om det inte fanns en morgondag. Känslosåsen dröp och tog fullständigt överhand, vi måste hjälpa alla stackare som flytt från krig och förtryck, upprepar vi det tillräckligt många gånger blir det sant för var och en av dem som kommer. Krig och förtryck, krig och förtryck.

Och på sociala medier går ryktet, det når kanske ända till Afghanistan, vad vet jag. I Sverige får man en lägenhet och en kvinna, inte 63 oskulder, men ändå, rätt bra grejer och kanske en fin bil. Och så kommer man hit och körs ut till skogs, sitter i reservoar i kanske två år i väntan på Godot, klart som fan en blir missnöjd. Lyckas man med något så är det väl förmodligen att bli Sverigedemokrat på sikt. Ännu en missnöjd, missunnsam, rädd för det nya och underliga. De som hamnar utanför. Arga vita och bruna män.

Just det där ängsligt toleranta mångkulturvurmandet, där var och en får bli salig på sin fason så till den milda grad att rena dumheter uppmuntras och inget får ifrågasättas, allra minst det dummaste av allt, aka religion, leder till det polariserade samhället vi nu lever i. Det är antingen eller, you’re with us or you’re not. Antingen står du i Refugees Welcomes välkomstkommittée på Malmö C och delar ut kalsonger, eller så är du ondskan personifierad och med brun röstlapp i ditt kuvert. Alla är självutnämnda experter på internet och klappar sig blåa på egna axlar i delandet av statusar där den ene gav mer av sig själv än den andre. Godhetskrigarna finns överallt, och genomsyrar hela debatten, skrämmer den som inte slänger mynt i tiggarkoppen till tystnad.

Sverigedemokraterna hade inte rätt när de sökte det svenska folkhemmet, vurmade för svenskhet och tyckte gay rights och hen-feminism var trams. De hade inte rätt när de dillade om islamisering och oansvarig flyktingpolitik. De var främlingsfientliga, bakåtsträvande, fulla med fördomar och trams. Men medan alla andra gjorde allt de kunde för att fjärma sig från SD, för att aldrig någonsin förknippas med dessa brunskjortor och öppna-hjärtan-retoriken blev var mans, gick asylinvandringen överstyr, det blev som SD sa, de fullständigt vällde in och vi förlorade all kontroll. Alldeles för sent har vi nu börjat sätta ner den lilla jesussandalbeklädda foten. Det räcker nu. Vi klarar inte mer. Och det är Sverigedemokraternas fel. Att det tog en sådan jävla tid, och att det görs på ett så mjäkigt stegvis sätt. Att alla icke-SD är så jävla rädda att göra något som skulle kunna förknippas med SD, även om SD någon gång faktiskt har rätt. För det säger ju sig självt att dessa nazi-rasis alltid har fel, eller hur? Även när de har rätt.