bleikka - Tumblr blog

[bleikka]

Alla hjärtans dag

Hej hej! Idag är det Alla hjärtans dag. Har spenderat noll kronor på detta konsumtionsjippo. Däremot gått på lång och kylig men livgivande promenad i eftermiddagssolen. Upptäckt nya stigar i skogsparti vid havet, bland annat. Därtill ätit brownie och vaniljglass för andra dagen i rad, som blev över från gårdagens finbesök i form av svärisarna. Fick för övrigt presenter, varav en trettioprocentig Aleppotvål – lyx! säger jag bara.

I morgon är det sportlov i mina trakter. Jag är ju vuxen nu och måste dessvärre jobba, men kan ju i alla fall drömma mig tillbaka till tiden då jag var elev och kände taggen inför att kunna ägna en hel vecka åt html och css (bygga hemsidor, alltså). För det var väl det jag gjorde? Kommer typ inte ihåg längre.

Under veckan kommer det kanske ett positivt besked som innebär att jag får köpa mitt livs första bostad (!) vilket ger mig både pepp och panik. Lyan var trots allt inte värd 3 mille, så jag har råd om jag får! Men tänk om det blir ett nej? Vilken besvikelse det vore att svälja. Tack och lov har åtminstone min känslokarusell lagt sig, när det kommer till avundsjuka beträffande snygga influencers och deras till synes perfekta lägenheter.

Har läst lite bloggar på sistone med varierande mysfaktor. Brukar kika in hos Flora och Vanja men vill hitta fler! Senast igår hittade jag Wilderness och idag High Five Livet. Dock tråkigt att de flesta bloggar som verkar bra inte postar regelbundet!! När ska vi få en ordentlig revival i blogosfären?

Men okej det var väl allt för denna gång, antar jag.

Buss och kran!

[bleikka]

Hysteri! Eller kanske bara lite PMS-mani?

Har fått för mig att jag vill köpa lägenhet, närmare bestämt den jag bor i. Det är sambon och hans syskon som äger den. Har bott här i fem år och har under den tiden hunnit fundera både en och två gånger på att köpa ut syskonet. Problemet är att lyan kanske är värd 3 mille och hälften av det är ju ingenting man hostar upp bara sådär. Dessutom har vi tänkt att det är en bra lösning till dess att sambon pluggat klart. Jag har därför väntat tålmodigt. (Ett tag ville jag inte ens bo kvar i stan, utan drömde om ett hus på landet.) Och gjort det bästa jag kunnat i inredningsväg, utifrån förutsättningarna; ett rätt bra jobb ändå, om jag får säga det själv. Men mitt kreativa öga kan inte undgå att se hur FINT det skulle kunna bli…

Kanske var det därför jag häromdagen jag blev fixerad vid idén att köpa loss och renovera skiten ur lägenheten! Den har bl.a. ett originalkök från byggnadsåret 1966, vilket i och för sig kan låta charmigt, men vars funktionalitet sett bättre dagar; låga bänkar, fasta hyllplan, lådor som skaver så att det bildas sågspån i lådan under… Och så alla skamfilade golvlister, där det dessutom löper en förbannat ful telefonsladd från rum till rum. Addera på det tapetserade garderobsdörrar och taklister som löper halvvägs runt sovrummet (vad hände där liksom?). Och tapeten i sovrum, kontor och hall är en puderrosa strukturtapet som får märken om man råkar komma åt med nageln eller annat. 

Nu känner jag mig bortskämd. Jag är verkligen tacksam över att få bo så här! Det är rymligt och billigt. Men ändå… ni fattar?

Den här fixa idén fick mig att börja fundera över hur jag skulle inreda om jag fick härja fritt. Tankarna blev dessvärre överväldigande – möjligheterna är ju oändliga! Jag vände mig till apartment tours på tuben, vilket dessvärre slutade med att jag istället för att finna inspiration, blev avundsjuk på vilka liv en del verkar ha. Och vad vad snygga folk är. Påminde mig själv om att det inte är “på riktigt”. Kände hur suget efter konsumtion och förnyelse rimmade dåligt med mina värderingar kring miljö osv. Blev ambivalent. Kapitulerade.

Det var allt för den här gången.

[bleikka]

Skaffa ett liv

Året 2021 känns som klippt och skuret för att "skaffa ett liv".

Kanske har det något att göra med att jag nyss fyllde trettio – hade en kompis som sa att det är då livet börjar, eftersom man slutar bry sig så mycket. Har gradvis rört mig i den riktningen, slutat bry mig, men kändes litet magiskt att faktiskt få fylla siffran. 

Den gradvisa förändringen har varit just gradvis eftersom den hela tiden stångats mot ett inre motstånd i form av rädsla. Förändring kan i teorin verka enkelt, men i själva verket är vi ofta rädda för att förändras. Då måste vi ju göra annorlunda, vilket kan få bra men också dåliga konsekvenser. Säkrare då att låta saker vara som de är, så kan vi åtminstone känna oss trygga med att vi vet vad vi får. Men nu har jag uppbådat tillräckligt mod (dumhet?). Jag är redo.

En av de viktigaste förändringarna på sistone har nog varit att dumburken åkte ut strax innan jul. I det svarta slukhålets frånvaro har jag återfått lusten att bara vara, lösa korsord, baka bröd, läsa böcker, spela spel, virka m.m. Det är också lättare att ta sig ut, när Netflix och YouTube inte slukar en i 3-4 timmar om kvällen. Innan “höll jag mig vaken” efter jobbet med hjälp av skärmen, nu tar jag mig istället en promenad eller kort tupplur om jag behöver det.

Det känns litet mer som att jag lever nu. (Bortsett från att jag dragit på mig en förkylning och ska få en pinne uppkörd genom näsan upp bakom pannan – utifrån vad jag fått beskrivet från andra – för att förvissa alla i min närhet om att jag inte har fått corran). Hoppas att det fortsätter så här.

[bleikka]

Ett försök att fly söndagsångesten

Det var egentligen för halt för att kunna springa, men jag kände i kroppen att den ville ut. Eftersom sådana ögonblick är ungefär lika ovanliga som chansen att stöta på en Mew i Pokémon Go måste det tas tillvara till varje pris. Jag fick tassa försiktig fram längs asfalten, skutta bredvid trottoaren om där fanns litet gräs. För varje steg kändes det som om risken för att trampa i hundbajs ökade. Men mina ben var pigga vilket gladde mig, så jag beslutade att det var en risk värd att ta.

På grund av det hala väglaget bestämde jag mig för att springa bort till havet, i hopp om att hitta terräng med bättre fotfäste. Vid havet finns nämligen både stora gräsytor och en sandstrand. För att ta sig dit är man tvungen att antingen följa cykelbanan runt eller korsa genom ett villaområde. Det kändes bäst att korsa villaområdet först, för att sedan ta sig hem via cykelbanan. Jag har alltid tyckt bäst om att springa i slingor, framför att springa samma sträcka fram och tillbaka.

Trottoaren genom villaområdet var täckt av is. Jag tog mig fram på gräset vid sidan av. I en uppförsbacke var det så halt, att jag förvånades över att en människa jag nyss passerat hade lyckats gå nedför den utan att slira. Efter uppförsbacken var det plant ett par hundra meter. Jag korsade en gräsmatta och kom på att det här gräset kanske tillhörde någon, som nu fick leriga hål i den som mina skor lämnade efter sig. Förlåt. 

Sedan stod jag öga mot öga med en asfalterad, isbeklädd nedförsbacke. Som tur var växte det snåriga buskar och småträd som jag kunde hålla mig i. Det var tur, för jag halkade både en och två gånger. Väl nere insåg jag att utmaningen fortsatte i form av en asfalterad gångväg som ledde bort mot havet. Ett par med en hund kom gående. De hade kängor och fick bra fotfäste. Själv höll jag mig i vägkanten. Jag tyckte de tittade undrande på mig. Förståeligt, eftersom jag snarare skuttade än sprang.

Äntligen var jag framme vid havet. Det var vindstilla och mörkt. Flera lyktstolpar var trasiga. Jag hade hoppats att de skulle lysa upp gräset eller sanden åt mig. Nu såg jag bara fläckvis var jag satte fötterna. Jag lossade den lilla gröna lampan som hängde från min jacka som ett komplement till reflexerna och försökte lysa upp marken framför mig. Ljuset var för svagt. Jag gjorde ändå ett försök, sprang med lampan utsträckt som en bit kryptonit. Men till ingen nytta. 

Jag tog några varv i sanden där skenet från en lyktstolpe lös upp nästan tillräckligt för att jag skulle kunna se var jag satte fötterna. Det ömmade på insidan smalbenen, jag kände hur steget blev vingligt och hållningen dålig då jag tog mig över den ojämna marken. Det var otillfredsställande att tvingas lunka så sakteliga. Jag ville spurta fram och tillbaka, så det sved i halsen och brände av syra i benen. Jag fick nöja mig med ömma ben och håll på höger sida.

På vägen hem längs cykelbanan mötte jag en löpare med pannlampa. Han sprang snabbt och jag tänkte att han måste ha dubbar på sina skor. Men när jag vände mig om då han passerade mig och tittade efter honom, såg skosulorna alldeles platta ut, som converse. Han hade sprungit mitt i cykelbanan, och jag upptäckte att där var det inte halt som på gångbanan. Jag sprang en bit, men vågade inte spurta trots att jag gärna ville.

Hemma i bostadsområdet sprang jag åter längs gräset. Jag sprang förbi några av de lägenheter som ligger i bottenplan med uteplatser som vetter åt buskage intill. Jo, där hade det inte varit fel att bo, tänkte jag.

När jag kom in sparkade jag av mig skorna och drog fram den rosa yogamattan. Jag gjorde några burpees och körde litet kroppsvikt, men var fortfarande inte tillfreds. Inte ens när jag lade mig ner på mattan, flämtande, kände jag mig nöjd. Jag gick och duschade. Det var i alla fall skönt att bli ren. 

Efter duschen åt vi middag. Jag kände mig trött i kroppen, men ångesten gnagde likt förbaskat. Söndagsångest – går det någonsin att springa ifrån den? Kanske vid bättre väglag. Får väl försöka igen nästa vecka.

[bleikka]

Första arbetsdagen efter jullovet

Grannens bebis har lärt sig att skrika. I början lät det underligt, ett ynkligt läte som liksom knarrade fram. Nu vrålar den av full hals, så att det hörs tydligt genom betongväggarna. Ljudet ökar och avtar om vartannat, som om någon bär den runt om i lägenheten för att få den till ro. Till slut tystnar den.

Jag vill också skrika. Det är första arbetsdagen efter jul och nyår. Dags att vända tillbaka dygnet. Tur att man får jobba hemifrån. Har kanske sovit fem timmar i natt. Får väl vara stolt över mig själv ändå, som trots allt steg upp i morse när klockan ringde.

Det kliar obarmhärtigt på mina ben i höjd med knäna. Har fått ta på mig långkjol för att slippa byxor. Klådan säger åt mig att klia, men jag motstår frestelsen. Tänk om det är hudkrämen som irriterar? Jag använder vanligtvis inte sånt, men testade att smörja där då det började klia.

Kanske är det helt enkelt kylan som gjort huden torr? För nu är det kallt på riktigt när man tar sig en kvällspromenad. Andedräkten dansar som ett moln ut från munnen och halsduken blir fuktig av kondens. Mössa och vantar är ett måste. Gärna underställ också. Vi bor nära havet och den fuktiga luften gör att kylan känns som en våt, iskall filt.

Hjälp vad trött jag är! Men min rast är över, dags för jobb igen. Är det någon som kan bära mig ett varv och få mig till ro?

[bleikka]

Gott nytt år!

Jag hade tänkt skriva en årssammanfattning, men med tanke på hur kul 2020 varit så tappade jag lusten. Sedan funderade jag på att lista några mål för 2021, men även det verkade ganska trist. Men okej, jag gör ett försök.

För att sammanfatta 2020 i otroligt korta drag: jag förlovade mig, bytte jobb, blev faster för andra gången. Kaninen blev sjuk. Jag nådde två sjukt najsiga sparmål!

Saker jag vill göra under 2021:

Umgås mer med folk! Det vill väl alla vid det här laget, men som högkänslig introvert är denna känsla av att utöka mitt umgänge högst oväntat men inte helt ovälkommet. (Förhoppningsvis försvinner inte suget när jobbet drar igång i morgon och åter börjar uppta all min sociala energi…)

Fixa i lägenheten! Typ måla väggarna vita, dra bort gamla telefonsladdar och uttag, sätta upp gardinskenor m.m. Sånt jag velat göra ända sedan jag flyttade in. Fast till sommaren börjar vi kanske leta efter ny bostad, så vi får väl se.

Bli bättre på att: spela gitarr, meditera, gå ut i naturen, lösa korsord!

Ha en sparkvot på 75 % och betala max 2000 kr/mån för mat.

Ha köpstopp på kläder (tjuvstartade redan i november).

Se där, det blev ett inlägg trots allt!

[bleikka]

Drömmarnas dag

Det är speciellt att fylla år på nyårsdagen. Vid tolvslaget kan man låtsas som om alla skjuter upp raketer för att fira en själv. När jag var liten kändes det dock som en plåga att fylla år så tätt inpå jul. Tänk om en vore född i juli och fick önska dig saker två gånger om året med lite mer mellanrum. Fast det fanns ju de som hade det ännu värre, som fyllde år på självaste julafton.

Det är också speciellt att fylla år på nyårsdagen, eftersom ett nytt år bokstavligen är synonymt med ett nytt levnadsår. I år fyller jag trettio. Ett nytt decennium i mitt liv tar sin början. Jag tar det med ro. Jag har längtat hit.

Ett lugn infinner sig och jag hoppas att det är här för att stanna. Är det äntligen dags att släppa all prestige och bara vara? Jag vill det.

Gott nytt år på er!

[bleikka]

Jag ser det snöar

Gick på promenad i bitande kyla och vintermörker. Hämtade upp julklappar som kommit till postombudet. Bredvid macken var det julgransförsäljning; det fanns några fina små barrträd som nog skulle kunna passa hemma hos mig. Sedan hände det något magiskt, årets första snö föll!

Nu: värma sig i soffan med lite soppa.

[bleikka]

Nostalgi

Var inne och läste Sandra Beijers gamla blogg, alltså den från 2005-2007 som fortfarande ligger öppen på niotillfem.blogg.se. Vad galet att det är mer än tio år sedan – känns som att det hade kunnat vara typ igår och samtidigt som en livstid bort! Här och där flashar en outfit-bild förbi och påminner om dagarna med korta klänningar med färgglada strumpbyxor. Sedan är det många, korta uppdateringar, som twitter och instagram i ett (auto-correct vill stava sociala medier med versal men jag vägrar). 

Blev hursomhelst sjukt nostalgisk. Funderar på att antingen designa om den här bloggen retro, alternativt flytta den till blogger/blogspot och använda en gammal stilmall. Jag måste erkänna att jag också saknar kommentarsfält, även om det för det mesta ekar tomt.

Hoppas ni har det bra ute i vintermörkret <3

[bleikka]

Vem tänder stjärnorna?

Grannarna i huset mittemot har satt upp en ljusslinga på sin balkong; den liksom löper längs räcket men hänger samtidigt ner i olika långa rader, som istappar av små ljus. Det ser fint ut. Som för att återgälda det virade vi en egen slinga runt vårt balkongräcke, så att de också får något fint att titta på.

I morgon är det första advent. Det känns märkligt att tiden gått så fort. Samtidigt kunde jag knappast längta mer efter jullov. Förhoppningsvis går det att fira jul ungefär som vanligt, vi brukar ju aldrig vara fler än åtta. Det var längesedan jag var sugen på att julpynta, men i år är jag det. Jag vill ha en gran som luktar kåda och barr, en julgrupp med mossa och hyacinter, några prydnadssaker på tv-bänken, kanske till och med en krans på dörren. Jag försöker låta bli att tänka på att detta kanske är den sista julen vi firar med Neo – om det är det, då vill jag att det verkligen ska kännas som jul.

Så i år är det jag som tänder stjärnorna.

[bleikka]

Jag vill se schack

Jag började kolla på serien The Queen’s Gambit när den var ny på Netflix, men tröttnade nån gång under avsnitt två. Igår återupptogs tittandet och jag fattar inte varför jag någonsin slutade.

Dessutom fick jag dille på schack. Det har jag haft sedan innan, men jag har aldrig kommit mig för att bli mer än en impulsiv nybörjare, som glatt offrar pjäs efter pjäs utan en tanke på vad motståndaren smider för lömsk plan mot min kung. Kommer inte ihåg när jag kom i kontakt med schack första gången, men minns att jag spelade det i trean på fritids mot en kille som krossade mig gång på gång. För övrigt kom han senare att fråga chans på mig – jag sa ja, sedan pratade vi aldrig mer med varandra. Mitt intresse för schack tycktes dock inte stanna där; spola fram några år till högstadiet och elevens val, då anmälde jag mig till en schackklubb. Tyvärr blev det inget av det eftersom den flyttades till kvällstid och jag hellre ville sitta hemma och koda hemsidor. Istället fick jag ett schackspel till datorn i julklapp av min föräldrar (det var ingen som ville spela med mig). Jag tröttnade dessvärre snabbt. Därefter har musikalen Chess på svenska varit det närmsta jag kommit schack. Bonus.

Min laptop har ett inbyggt schackspel som jag spelat ett par gånger sedan i går kväll. Jag har lyckades vinna några gånger och kände mig bäst! Sedan spelade jag några matcher på chess.com och självförtroendet dök omedelbart…

[bleikka]

November, november

Novembers gråmelerade himmel går i ton med den asfalterade marken och husfasadernas betong. Höstens stormar har lämnat nästan alla träd nakna, bara ett fåtal löv håller sig krampaktigt kvar vid grenarna. De färgglada blad som fallit till marken dämpar ljudet av tunga regndroppar. Mörkret bereder ut sig och vinterkylan gör sig påmind.

Ska vi slå fjolårets rekordfå soltimmar, mån tro; skulle någon ens lägga märket till det i så fall, än mindre bry sig? Viruset som spridit sig likt en skogsbrand över världen har outtröttligt pockat på all vår uppmärksamhet. Tröttat ut oss. Gjort oss likgiltiga. Presidentvalet på andra sidan havet var ett välkommet avbrott, trots att det också fick oss att hålla andan.

Så ser vardagen ut just nu, vi går omkring och håller andan. Gör vi vårt bästa för att stå ut. Håller avstånd. Tvättar händerna. Ta ansvar. Hoppas att det snart ska vara över. Några blundar, som om de önskar att allt bara vore en dröm. Eller drömmer sig tillbaka till livet så som det brukade vara.

Jag håller andan.

[bleikka]

Tänk på döden

I badrumsspegeln beskådar jag mig själv, mitt yttre. Några beklämda mens-finnar rodnar irriterat längs mina kinder och min käke. I övrigt är min hy slät, sånär som på några svaga strimmor vid ögonen. Om jag ler djupnar linjerna och ytterligare uppenbarar sig. Det röda håret har fått inslag av vita strån. 

Jag beskådar mig själv, mitt yttre, och känner ett stygn av oro. Jag är snart trettio år och det är som att mitt liv precis har börjat. Tonårens självhat och tjugoårens förtvivlade vilsenhet har nästan tynat bort. För trots att mitt liv ännu saknar lugn och ro ibland känner jag mig grundad i mig själv. Jag känner mig inte längre beroende av andra; jag är min egen och jag kan ta hand om mig själv. Och det finns en frihet och tillfredsställelse i att åldras; för varje år växer jag i min relation till mig själv och till livet. Men döden, den skrämmer mig fortfarande. Kanske är det därför det kniper till i magen då jag noterar rynkor och vita hårstrån i min spegelbild – jag blir påmind om min egen dödlighet. 

När hände detta? Jag som intalat mig själv att jag var odödlig, tröstat mig själv genom att tänka: dö, det gör andra, döden angår inte mig. Men min spegelbild tyder på något annat. Tidens tand kommer ingen undan.

Jag blundar.

[bleikka]

Jag är inte obegåvad, men jag saknar det där lilla extra

För någon dag sedan lyssnade jag till en föreläsning som handlade om att förstå sin egen utsatthet som professionell i människonära yrken. Här är några saker jag tog med mig:

1) Vi är bättre på att ta hand om andra än att ta hand om oss själva, eftersom vi känner skam över vår egen sårbarhet och våra egna brister. Skammen över att inte vara perfekt – varför vi nu skulle vara det. Andra kan spä på skammen genom att klaga på oss, uttrycka missnöje osv.

2) Empati hanteras i nutid som ett redskap som ska utrota bristen. Om empatin uppfattas på det sättet, att vi bara har uppnått ett gott resultat när vi utplånat bristen, kommer det att leda till att vi till slut utarmar oss själva. I varje möte med en annan människa har jag något av hens liv i min hand – men hen har också något av mitt liv i sin hand.

3) Försök att utarbeta rimliga ambitioner; det kommer alltid finnas mer att göra, allt behöver inte vila på en själv. Etisk stress hjälper inte oss själva och försvårar för oss att hjälpa andra. Etisk masochism innebär att pressa sig själv orimligt hårt för att uppnå saker som kanske inte ens är nödvändiga. Kom ihåg: Vi gör så gott vi kan, bristen kommer ändå alltid kvarstå. 

4) Kompetens och brist behöver inte spela ut sig mot varandra: Jag är inte obegåvad, men jag saknar det där lilla extra.

5) Visdom är att acceptera och hantera ett liv som inte alltid är rättvist och förutsägbart.

[bleikka]

Vart är vi på väg?

Idag såg jag Wall-E, en Disneyfilm som handlar om en robot som ensamt åker omkring och städar upp efter mänskligheten i en övergiven stad. Människorna kryssar för övrigt omkring i rymden, eftersom de var tvungna att lämna planeten för hundratals år sedan då den blev obeboelig på grund av dem. Efter att ha sett filmen ställde jag mig den klassiska På spåret-frågan: Vart är vi på väg? Och så kändes det som att jag nog ska lämna tillbaka den nya klänningen jag nyss köpt på HM.

[bleikka]

Längtan

Jag längtar bort; efter något nytt, något annorlunda.

Jag längtar efter en vardag där tiden inte spelar någon roll. Där jag kan stiga upp när jag vill, för jag har ingen tid att passa. Där jag kan göra vad helst jag känner för under dagen, fri från planering och måsten. Där jag får spendera min tid precis som jag vill, allteftersom andan faller på; skriva, måla, fota, virka, sy... Laga mat från grunden. Baka bröd. Odla. Leka i snön på vintern. Bada naken på sommaren. För att slutligen till kvällen, gå till sängs i godan ro, med vetskapen om att i morgon kan jag också göra precis vad jag vill.

Jag längtar efter ett på sätt och vis enklare liv. Kanske inte alltid bekvämare eller mindre slitsamt. Men ett liv där jag kan få vara mig själv och känna mig fri.

Den här längtan har gripit tag i mig flera gånger, alltsedan jag tog studenten. Ska jag någonsin lyckas ta mig ur den trygga, inrutade och förhållandevis förutsägbara vardagslunken i lägenhet i stan? Kan, vill och vågar jag det? Det är trots allt det enda liv jag känner till.

Personer som inspirerar mig och som spär på min längtan: Jonna Jinton (vem annars!?) och personen i det här YouTube-klippet.

[bleikka]

Trötthetens dimma föll över mig igen

Jag har varit så trött de senaste dagarna. Det började i början av veckan och på fredagen gick det inte – jag stannade hemma men arbetade hemifrån. Både lördagen och söndagen var händelsefattiga dagar. Jag somnade, utmattad, i soffan med kaninen i famnen. Detta trots att jag hållit mig till mina rutiner – vaknat kl. 6 och lagt mig senast 22. Jag uppbådade tillräckligt med energi för att orka med det nödvändigaste – duscha, tvätta litet kläder, laga mat, städa toaletten. I övrigt har jag känt mig totalt dränerad på energi.