bjornlindgren

[bjornlindgren]

En vecka i underbara Beirut (2/2)

[bjornlindgren]

En vecka i underbara Beirut (1/2)

[bjornlindgren]

"Obama är med i Muslimska brödraskapet!"

- Ett kilo bananer och ett kilo persikor tack, säger jag till frukthandlaren.

Han ordnar med det och ropar sedan till sin kollega: 25 pund (ungefär lika många kronor).

- Kom hit Mursi! ropar den andra frukthandlaren på ett skämtsamt sätt åt vårt håll.

- Vem är det som är som Mursi? frågar jag när jag gick fram till honom för att betala.

- Gillar du Mursi? Är han bra eller dålig?

- Jag tycker inte om Mursi, svarar jag.

- Titta, till och med utlänningarna vet att Mursi inte är bra! säger frukthandlaren med en retsam ton till en tredje frukthandlare i närheten.

- Men jag tycker inte om militärstyre heller, förtydligar jag för att inte ställa mig bredvid någon militärkramare i denna diskussion.

- Militären tar hand om folket, säger frukthandlare nummer två medan han ger mig min växel, och fortsätter sedan:

- Obama är med i Muslimska brödraskapet!

- Nej det är klart han inte är. Han är med i Demokraterna i USA. Det är ju helt orimligt! svarar jag honom ganska provocerad. Provocerad inte på grund av att han ogillar Obama utan på grund av att han sprider den uppenbara lögnen som jag via sociala medier har förstått cirkulerar i landet just nu.

- Jo, han är med i Muslimska brödraskapet. Han har gett dem mycket pengar, försvarar sig frukthandlaren.

- Nej, det är ju den Egyptiska militären som USA ger pengar till varje år. Det har de ju gjort sedan länge, och de gjorde det även under tiden Mursi var president, säger jag medan jag lite frustrerat ännu en gång får se ett exempel på hur inställningen till sanningen här just nu är minst sagt, vad ska man säga, flexibel.

- Att USA ger pengar till militären? Nej nej. Det är Brödraskapet de betalar, upprepar frukthandlaren. Någon annan kund kommer och stjäl uppmärksamheten för en stund. Lika bra det, för här kommer vi ju inte längre, tänker jag och återvänder hem.

Många av dessa rykten, konspirationsteorier och lögner har sitt ursprung i statliga och privata nationella medier. 

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag avskyr det. Jag avskyr hur lögnerna spär på hatet, ökar polariseringen och hur landets egentliga problem döljs av påhittade. Jag avskyr att makthavare utnyttjar rädda och ofta outbildade medborgare, spelar på deras känslor med lögner, för att få igenom sin egen agenda.

Jag förstår men samtidigt avskyr det som verkar vara ett mänskligt drag att snabbt lämna sanningen och källkritiken åt sidan när känslorna är starka och rädslan stor.

Jag hoppas att jag kommer lyckas hålla mig borta från dessa träsk av lögner som lockar en till sig. Snälla ruska om mig om jag börjar påstå att Obama är med i Muslimska brödraskapet. Eller något annat lika vanvettigt.

[bjornlindgren]

Nej, jag är ingen spion!

Den här bloggen somnade in mitt i min resa ner hit till Egypten. Vi får se, jag kanske har tid och ork att få lite mer fart på den framöver. Inshallah. I vilket fall har jag skrivit nu! Jag var på stan i Kairo idag och skulle just gå ner i tunnelbanan när jag hör en man några meter bort säga något i stil med ”han är nog spion”. Han syftade uppenbarligen på mig eftersom jag var den enda med utländskt utseende i närheten. Det händer ibland, att människor anklagar mig för att vara spion här. Ibland säger de det direkt till mig men oftast är det en kommentar till andra när jag går förbi, som de väl tror att jag inte hör eller inte förstår.

Parallellt med en väldigt vänlig inställningar till mig och andra utlänningar finns det tyvärr en utbredd främlingsfientlighet i Egypten just nu. Jag förstår, med tanke på den koloniala historien och USA:s våldsamma inblandning i regionen att det finns en skepticism till viss utländsk inblandning - det är befogat - men det är ju en fördel om det baserar sig på fakta och inte lösa rykten, konspirationsteorier eller fördomar mot alla från ett visst land. Den statliga teven, tillsammans med diverse privata kanaler, är i stor grad ansvariga för den ökning av främlingsfientlighet som jag har noterat den senaste tiden.

Som du kanske förstår tycker jag inte det är så värst trevligt att bli anklagad för att vara spion av random folk på gatan. Den här gången tänkte jag att nu får det vara nog, så jag gick fram till de två herrarna i 40-årsåldern som satt där spionanklagelsen hade kommit ifrån och sade

- Nej jag är inte spion, jag pluggar arabiska här.

- Är du amerikan? svarar den ena av de två männen

- Nej, jag är från Sverige, i norra Europa.

- Alla amerikaner är spioner. Obama stödjer Mursi! säger mannen argt.

- Visst några amerikanska spioner finns det säkert här, men de flesta är inte det. Vill ni inte ha turister här? frågar jag honom

- Jo, de bra amerikanerna går gärna komma hit.

- Okej, bra. Ursäkta mig, men jag uppskattar inte att bli kallad spion av folk på gatan.

- Nej, förlåt.

Jag hade varit lite orolig att de skulle bli arga när jag gick fram sade ifrån, men flera runtomkring som kunde se hela scenen, men han verkade uppriktigt ångra sig och faktiskt skämmas lite.

 - Jag visste inte att du inte var det och att du inte var amerikan.

- Men då är det väl bättre att inte säga något alls innan du vet?

- Jo det har du nog rätt i.

De frågar var jag bor, jag svarar och frågar tillbaka. Samma sak om våra namn, sen tar vi i hand och säger hej då i vänlig ton.

Operation Motarbeta Fördomar Part I: Mission Accomplished!

[bjornlindgren]

Kyrkogårdsbesök i Budapest. Hade några timmar över och såg en stor kyrkogård på en turistkarta. Det här är vad jag hittade! (Del 1 av 2) De har uppenbarligen väldigt pampiga gravar i Ungern. Eller i alla fall i Budapest. Eller i alla fall på denna kyrkogård. Eller i alla fall bland de rika som begravs här. Eller i alla fall bland vissa av dem.

[bjornlindgren]

Del 2 från det ungerska kyrkogårdsbesöket.

[bjornlindgren]

Egyptenkitsch, och lite till

Lustigt nog verkar de ha någon typ av fascination för Egypten i Ungern. På bara några timmar i Budapest stötte jag på detta:

  Centerpartiet säljer resor till Egypten! Så måste det vara.

Restaurang Nilen! Tyvärr pratade ingen därinne arabiska. Eller engelska. Och de hade inget vegetariskt. Så ingen middag där inte. Dock plus för denna spännande inredningsdetalj:

Arabisk kalligrafi och... fiskeredskap i miniatyr! Given kombo.

En till restaurang eller något. De har i alla fall flyttat 20 m till höger (Google Translate!).

De hade till och med ett Egyptenmuseum! Över till lite blandade bilder från Budapest:

Centralstationen. Väldigt slitet, men ändå vackert på något sätt va?

  Kolla Greenpeace-grafittin! Blev väldigt glad den.

Någon sorts byggnadsplats, alldels vid centralstationen. 

Zsemlor! Mm! Inlägget är slut nu. Slut. Nej, inget mer inlägg nu. Tyvärr.

[bjornlindgren]

Ungern: Konduktörkaos, felåkning och lite vår

Jag har varit i Egypten i en vecka snart, så nu får jag sätta fart med bloggandet om jag ska hinna ikapp :) 

Var var vi senast? Just det, framme i Wien! Ja där stannade jag i typ en timme innan jag tog nästa tåg till Ungerns huvudstad Budapest. 

Mitt interrailkort var giltigt i 10 dygn, med 5 dygns resdagar under den perioden. Man fyller i datumen på de dagar man reser. När jag tog nattåget till Wien råkade jag skriva fel datum, men jag märkte det alldeles efter och fyllde i rätt siffra över. På det tåget ledde inte det till några problem, och inte heller på tåget mot Budapest - på den Österrikiska sidan av gränsen. När vi passerade gränsen mot Ungern däremot kom det nya konduktörer. De pratade knappt någon engelska, men jag förstod att de antingen ville fylla i en extra resdag åt mig, eller att jag skulle betala cirka 21 euro för en biljett. Jag försökte febrilt förklara att jag bara hade råkat fylla i fel siffra, visade mina resesträckor, som man också behöver fylla i, för att intyga att jag inte hade fuskat med biljetten. De gick iväg, men kom tillbaka efter en stund. En snäll ungersk kille hade då satt sig mitt emot för att hjälpa till att tolka. Ett amerikanskt par på andra sidan gången erbjöd sig att betala, men jag tackade vänligt nej och sade att det handlade mer om principerna än om pengarna. Jag fortsatte att envisas med att jag inte skulle betala. Efter en utdragen kamp mot de två konduktörerna vann jag till slut, men det skulle visa sig att efterverkningarna av mitt ödesdigra misstag att råka fylla i fel datum inte skulle upphöra här... Mer om det senare!

Här är de snälla amerikanerna som erbjöd sig att betala min biljett. Efter min utdragna men framgångsrika batalj med konduktörerna började vi prata. Vi kom ganska snabbt in på politik (mina samtal med människor har den tendensen) och det visade sig att de var övertygade demokrater. Vi satt där och höll med varandra om typ allt, och de leverade många bra argument som kan användas rakt av mot högerpolitiker i Sverige som vill sänka skatterna och sedan tvingas montera ner välfärden. Så högerfolk: Lyss till dessa snälla amerikaner, som jag har glömt namnet på!

Budapest centralstation. Inte så illa.

Planen var att på en gång ta tåget från Budapest till Belgrad i Serbien. Jag gick till informationsdisken för internationella tågresor. På dessa platser kan jag utlova en närmast hundraprocentig träffgaranti för andra tågluffare, i alla fall om du väntar en liten stund. Enligt mina empiriska studier är andra tågluffare vid dessa platser glada och hjälpsamma. Tanterna som sitter innanför luckorna är i samtliga undersökta länder i Östeuropa är enligt samma studie (Lindgren 2013) buttra och korthuggna. Men vem är jag att döma? Jag vet inte om jag hade varit ett bättre exempel efter säg tjugo års arbete bakom en lucka hjälpandes förvirrade utländska tågresenärer som pratar dålig engelska - på dålig engelska. Oavsett bemötande har jag alltid fått den information jag behövt, och efter detta besök visste jag vilket spår mitt tåg gick från.

 Sådär, rätt spår! Jag klev på tåget:

Okej, det kanske såg lite enkelt och slitet ut för att vara ett långfärdståg till Serbien, men, det är väl så tågen ser ut i Ungern, tänkte jag. Is this the train to Sarajevo? frågade jag. Yes, svarade den här glada men något suddiga killen:

Vad bra, tänkte jag, och slog mig ner. Efter ett tag började vi prata. Dániel heter han. Han pluggar till historialärare, och när jag sade att jag är från Sverige blev han glad. Vi har nämligen de vackraste kvinnorna - tillsammans med Ungern - och till sommaren ska han på en festival i Ungern där Avicii ska spela. Dock gillar han inte Zlatan, för han gör tydligen alltid mål mot Ungern i slutet av Sveriges matcher mot dem. Men mitt i det trevliga samtalet frågade denna kille: "Why are you going to (typ) Sachebisk?". Fail! Det här var inte alls tåget till Sarajevo, utan ett regionaltåg i en helt annan riktning. Han bad så hemskt mycket om ursäkt för att han hade svarat jag på min fråga, som han uppenbarligen inte hade hört ordentligt. Jag svarade att jag kunde ha kollat upp tåget bättre. Jag klev av på nästa station, och fick uppleva denna ljuva utsikt, detta ögongodis som sipprade in i mitt medvetande och blev som smörjmedel för själen:

  Jomenvisst. Ytterligare ett problem var att konduktören på tåget fyllde i datumet på nytt på min biljett, alltså samma datum som jag redan hade skrivit, så att jag riskerarde att förlora en resdag. "I have to write someting" sade han. NEJ det behöver du inte! Grrr... Fortsättning följer.

På tåget tillbaka hade de lustiga sån här nackskyddstyg, eller vad de heter. Verkar funka sådär, om jag får säga det själv. Och det får jag ju.

Detta tåg hade nog också sett sina bästa dagar:

Men vad gjorde det, när man fick lite lantlig utsikt med spirande ungersk grönska?

Och ostört i kupén kunde ägna mig åt den här klassikern:

Jag anläde till centralstationen igen och tog en sväng på stan eftersom det var ganska många timmar till nästa tåg. I Budapest har de sådana här pampiga (kommunist?)maktpampbyggnader:

 Men mest av allt ser staden ut ungefär så här:

Nu vet du det. Innan vi i nästa inlägg ska lämna Ungern för Rumänien kommer jag smyga in två Ungernspecialtemasuperblogginlägg. De kommer snart!

[bjornlindgren]

Action i tyskland och skilsmässa med en väska

Detta inlägg börjar - överraskande nog - där det förra slutade! På väg från mitt hostel i Hamburg för att ta tåget till Wien i Österrike posade jag för att ta denna bild:

Så ser min packning (och jag) ut! Mycket för en tågluff, inte så hemskt mycket för ett drygt halvår i Egypten.

Precis när jag hade tagit bilden på mig och min packning dök det upp två polisbilar och någon sorts räddningstjänstbil. Försökte se oskyldig ut. Mitt svenneutseende hjälper mig nog att passera förbi rasprofileringen... Poliserna rusade en i en lokal tio meter bort, och när jag gick därifrån såg jag flera bilar till på väg dit. Action. Tysk action!

Fuck. Nästa drama. Väskan gick sönder! Den tyngsta väskan dessutom, till hälften fylld med arabiskaböcker, skönlitterära böcker jag nu tänker att jag har tid att läsa och arabisk-svenska gloslappar från när jag pluggade på Tolkskolan. Det fick bli att kämpa steg för steg till stationen några hundra meter bort, och rusa in på närmaste köpcentrum. Först bara leksaker. Sedan bara sportprylar. Till sist blev jag hänvisad till ett varuhus över gatan. Ett NK-liknande ställe, och precis skulle stänga. Vid väskavdelningen visade en lite butter kvinna mig en väska, och eftersom de snart skulle stänga och mitt tåg snart gick hade jag ju inte så mycket val. 1200 kr fattigare och en snabb ompackning ute på gatan senare hann jag ganska precis med tåget till Wien. Ingen middag hann jag heller med nu, så det fick bli två mackor och någon sorts läsk från konduktörens skafferi. Mätt blev jag i alla fall.

God morgon i Amstetten i Österrike! När jag gick på tåget var sovvagnsbiljetten lite för dyr, så jag valde sittkupé på vinst och förlust. I min kupé var det tre trevliga tyskar - en tant på typ 86 år, hennes dotter i medelåldern och en trevlig med lite märklig tysk klart på blott 30-40 vårar. Deras sällskap var trevligt när jag var vaken, men det var väldigt skönt när de klev av i Hannover och jag fick kupén för mig själv och kunde ligga raklång. Det blev en god natts sömn med bara ett uppvaknande. För övrigt informerade den äldre tanten mig, via de andra som tolkade till engelska, att dagens ungdom klär sig förfärligt. Pojkar med byxor med häng och flickor med alldeles för korta kjolar. Inte rätt tid för en debatt om klädesmoral tänkte jag, kollade så att byxorna satt rätt och nickade snällt mot tanten.

Jag kunde ju inte bara lämna min trasiga väska (närmast i bilden) på gatan när jag köpt en ny, och att lämna den vid en järnvägsstation övergiven skulle kanske sätta igång terrormisstankar, så jag fick helt enkelt ta med mig den på tåget mot Wien. Väl där pekade några poliser, eller om de var ordningsvakter, ut vägen till platsen där jag kunde lämna väskan:

Snyft. Kära stora blåa väska. Du har tjänat mig väl. Förutom när du tappade ett hjul förra gången då... Jag har kanske inte alltid varit så fin mot dig under den här tiden. Släpat dig över grus och så. Packat tungt. Hoppas att någon vill ha en väska som du - med ett hjul - eller att någon kan göra dig hel igen. Annars kanske du kommer värma en österrikisk familjs hus. Även om du skulle hamna på tippen tror jag att du kommer att hitta fina vänner där. Jag måste vidare i livet. Hejdå väskan. Det var allt för nu! Nästa episod kommer innehålla diskussioner om politik med ett amerikanskt demokratiskt par på väg till Budapest, en tripp en kvart utanför den staden och tillbaka, konduktörer som envisas med att skriva fel på min biljett och en pampig ungersk kyrkogård. Hörs!

[bjornlindgren]

Den stora dryckesrecensionen

Hepp! Dags att recensera Östeuropas dryckessortiment. Först ut en alkoholfri öl från det som verkar vara ett stort märke i Ungern: Soproni.

Äckligt. Lite avslaget, alldeles för sött. Tur för ölen att jag var törstig, annars hade den kanske lämnats odrucken. Och finns det ett värre öde för en öl än det? Över till Rumäniens tävlande i samma kategori: Ursus! 

Klart bättre, men fortfarande lite för sött. STORT PLUS för loggan och namnet, som ju betyder BJÖRN på latin. De har uppkallat ett öl efter lilla mig!! Jag rodnar. Lite mer än vad jag hade förväntat mig av detta land. 12 points goes to... Romania!

Visserligen har jag ätit lunch här, och beställt någon sorts chokladefterrätt, men eftersom jag hängt här i typ fem timmar kände mig tvungen att beställa något mer på caféet i Bukarest som jag sitter på. Valet föll på en grapefruktjuice av märket Granini. Mycket bra faktiskt! Men, allt detta är ju inget jämfört med Egyptens mangojuice, som ni vet. 

[bjornlindgren]

Litar inte på tvålen på mitt hostel här i Hamburg. Gör du?

[bjornlindgren]

Vegetarisk gourmetmat på färjan till Tyskland... Körde hamburgerrestaurangklassikern ketchup unt Pfeffer Schwartz!

[bjornlindgren]

Dan och Johan! Två scoutvänner som jag stötte på på färjan från Danmark till Tyskland. De skulle tillsammans med vän nr 3 Karin till Frankrike och klättra. Kul!

[bjornlindgren]

Nu kör vi!

Eller snarare åker. Jag ska med hjälp av svinbilligt Interrailkort (1700 kr!) ta mig till Turkiet, sedan med färja till Port Said i Egypten och till sist med tåg eller buss till Kairo. Där tänkte jag bo resten av året. Framförallt för att plugga arabiska, men också för att kunna vara på plats i det land där väldigt mycket intressant - och tyvärr även hemskt - händer i politiken just nu. Och mangojuicen? Färsk mangojuice från Egypten är ensamt nästan skäl nog att åka till landet.

Så hur går det för mig? Här kommer några smakprov:

Efter att ha tagit mig till Köpenhamn hoppade jag på ett tåg till Hamburg. Resan innehöll en för mig oväntad överraskning: Tåget körde ombord (!) på en färja, över någon sorts hav, för att komma till ett land vid namn Tyskland. Det med Tyskland var jag i och för sig beredd på. Tåget innehöll dessutom en annan överraskning: Ett gäng danska fredagsfestande brats, med Tuborg, kortspelet UNO och chokladgrodor som de bjöd på. Jag kan berätta att danska brats är trevliga till en början, men väl högljudda mot slutet.

Jag övervann resans helt klart största prövning hittills: danskan! Jag visade biljetten för konduktören, och frågade på svenska var jag kunde sätta mig. Svaret: "danskadanskadanskanästa vagndanskadanskadansk". Jag svarade "tack så mycket", låtsades som att jag hade förstått allt, och gick och satte mig i nästa vagn. Epic win!

I Hamburg mötte jag en full, alternativt drogad, tysk ung man som började prata med mig. Hans tyska fungerade jättedåligt för mig. Min engelska fungerade bara ganska dåligt för honom. Han visade mig ett hostel som han sade skulle kosta typ 6 euro. 40 euro var den verkliga siffran, men den hjälpsamma britten i receptionen visade mig vägen till ett annat hostel där jag kom undan med 12 euro.

Vid mitt hostel var det en stor väg med bilar som körde snabbt. Jag övervägde att korsa gatan Egypt style, alltså i sakta mak, en fil i taget, medan bilarna kör förbi. Jag tänkte att det nog får vänta. Då kom två tyska unga kvinnor fram och frågade om jag var "lost". Jo... det var jag ju. De visade vägen till ett övergångsställe, och sade att man måste gå vid övergångsställena i Tyskland, och inte gå mot rött, för annars kommer farbror blå. En övergång senare ledde de mig över gatan - mot rött! Typisk dålig pedagogik, om du frågar mig.

Jag upptäckte lite för sent att Dukoral (drickbart koleravaccin) behöver tas i två doser, med en veckas mellanrum, och att den andra dosen behöver hållas kylskåpskall. Räddningen, inshallah, blir en termosmugg som jag regelbundet fyller med kallt vatten och/eller is. Senaste påfyllningen var igår i Lund, så det börjar bli dags för en påfyllning nu. Fortsättning följer.

Jag har gått och blivit förkyld. Ont. I. Halsen. Kurerade mig genom att sova från 23 till 10 idag. Lite bättre idag i alla fall.

Nästa stopp: Middag. Nästnästa stopp: Wien.

Auf wiedersehen!