bardic-knights

[bardic-knights]

A Swedish Text for a Swedish School 5: Skivrecension av Koenix - Dürs Füür

Koenix.

Ett mer dånande medeltidsband får man leta efter. Med trummor, säckpipor och en luta så blåser de bort tristess på medeltidsmarknader över Europa och har de senaste åren stått för den i särklass längsta köbildningen utanför Medeltidsveckans älskade krog Kapitel.

Om man skulle ge Medeltidens Hårdrock ett ansikte skulle det vara Koenix. Måhända är det inte ”historiskt korrekt”, men när trummorna slår sitt bam-barapa-pam! Och publiken svarar med ett hojtat ”HEY!” innan danserna fortsätter virvla är det svårt att säga nej, för vad är festivaler utan glädje?

Och glädje har de bevarat i den nya skivan, Dürs Füür (Genom Eld), däremot har det hänt en hel del saker med deras ljud och stil på den här skivan, som många nog skulle säga är mer lättlyssnad än deras tyngre medeltidsskivor.

De har fler sångnummer än förut, med en lätt hesröstad vokalistfår vi vad som bäst kan beskrivas som hårdrocksballader med säckpipor som sången ”Es brucht nid meh”, en av alla de femton sångerna, som vandrar mellan stilar som bäst kan beskrivas med ord som ”Oompa Ös”, ”Konstantinopelvisor” och en tung men modern ”Galenskap” som påminner om Loke Nybergs mer själsvarta verk.

Men kärnan finns kvar, uppdaterat, förändrat, men likväl Koenix; Huracán dånar av deras äldre låtar i allt den är, medan Perelín tar det gamla soundet och, utan stora mixerbord eller synthar, lyckas omvandla det till ett tungt, pumpande basdunk, komplett med flöjtat Basedrop.

Det som inte helt fungerar för mig är ordningen på skivan; den tunga, dunkande Perelín följs av den mer visbetonade Ir Herbärg, och Märiland, den galna men melodiösa visan som klingar av otaliga, handplockade stålsträngar följs av Feschtväse, det Oompa-ösiga kaoset som boompar och moompar med en stirrvirrig skalmeja som kastar sig fram mellan tonerna.

Det är inte det att Feschtväse eller Ir Herbärg är dåliga sånger, tvärt om, de, är väl ihopsatta och bär med sig mycket friskt och härligt, men de har hamnat så fel i musikflödet att de, för mig, bryter lyssningen av skivan, som om den vore satt på shuffle.

Med Dürs Füür har Koenix tagit sig ann nya genrer, och blandat in en del av det oscriptade spex som sker sena kväller på medeltidskrogarna, och de tar ett större steg än väntat ifrån medeltiden och närmar sig Folkmetal, men istället för att lyfta fram elgitarrerna låter de säckpiporna ta de distade stålsträngarnas roller.

Jag ger  Dürs Füür en fyra av fem möjliga ”HEY!”, eftersom skivans flöde stör min lyssning, även om alla låtarna i sig är låtar jag kommer tillbaka till, om och om igen. http://www.koenix-band.ch/music

[bardic-knights]

A text in Swedish for a Swedish School 4: De brittiska visorna

Några av de bästa sångerna jag kan, när det gäller stämning på medeltidsfestivaler i alla fall, är nog ändå den samling Irländska, Skotska och Engelska visor jag under åren har lärt mig. De bär en särskild klang, och även om många känner igen dem från sitt vardagliga liv så är det ändå äldre folkmusik, och många av dem är minst lika gamla som de svenska artonhundratals-sångerna som finns att tillgå, andra är äldre. Men överlag tror jag att den största skillnaden i varför de tillför den stämning de gör är att de brittiska visorna har blivit så starkt förknippade med Fantasy och Medeltid som filmgenrer under åren. Lyssnar man på Hårgasången, Major Brack eller Per Tyrssons Döttrar i Vänge så går inte tankarna till medeltida byar och städer, röjiga värdshus eller mysiga eldar, utan snarare till folkdansvimmel i olika landskapsdräkter från 1800-talet. Och nog stämmer denna assosciation bra, då alla tre sångerna kommer från runt sekelskiftet 1780-1820. Även om det nu finns ett svenskt folkmetal-band vid namn Falconer som gör samma sak för svenska folkvisor som Dreadnaughts gör för de engelska sjömansvisorna (diskuterat i första inlägget på Svenska). De har en stark vokalist som med klara toner lägger fram vers för att senare få stöd i refrängerna.

Dock är den lång, väldigt, väldigt lång att sjunga. Om möjligt så är den ännu längre, eller känns i alla fall längre, än Herr Mannerlig, som är en av få svenska folksånger som faktiskt får sin plats ute på evenemang. Detta förmodligen på grund av att Herr Mannerlig har en stark refräng som går att sjunga med i och bara en eller två verser för mycket. Sen hjälper ett visst inslag av mellansupar efter varje refräng, vilket håller strupen fuktad och humöret uppe, även för de av oss som inte dricker alkohol (vatten är gudomligt ibland). De engelska visorna å andra sidan, håller en tidlösare känsla (lite som just Per Tyrssons Döttrar i Vänge och Herr Mannerlig) och bygger på förutfattade stämningar om hur medeltid lät (även om nu medeltid lät helt annorlunda, som vi kommer komma till i en senare post). Ta till exempel The Drunken Scotsman, en sång som hörs nästan vart man än går, för att refrängen är starkt ihågkommen, stämningen är uppåt och berättelsen är en glimt i ögat och ett skämt.

En annan favorit på samma tema är Wild Rover, som bär en refräng som hela läger kan stämma upp i bara de hör den, gammal och välkänd och väl etablerad som “en av sångerna.”

Och det här ser vi om och om igen, är sången engelsk, med en bra refräng och en inte för modern text och anknytning så älskas den i stor utsträckning, helt enkelt därför att de är de låtarna vi har vant oss vid att sjunga och att höra, medan de svenska folkvisorna har varit på tv med sina folkdräkter ända sedan vi var små. Men självklart är allting inte glädje och skratt, även balladerna har sin plats, och därför vill jag avsluta med en av mina absoluta favoriter att sjunga, även om den kanske inte kommer fram lika ofta (det är få som kan den och den passar sällan runt glädje och skratt).

Men visst är den underbar?

[bardic-knights]

A text in Swedish for a Swedish School 3: De nya sångerna som finns

Så, jag slutade förra posten med att prata om det fåtal nya sånger som, när de kom, blåste genom lajv-sverige och de svenska medeltidargrupperna och tog allting med storm... med enerverande, repetetiv storm... som aldrig slutade att sjungas. Men så kom ändå ett skifte, och många sångskrivare och grupper började slänga ihop sina egna visor, sina egna sånger och trycka igenom den tjocka väggen av “tillräckligt med visor för att räkna på en hand, vi sjunger Maria går på Vägen igen tycker jag!” Plötsligt stod Loke där, med gitarr och låttexter om saker som hänt på lajv, saker som kanske hänt och saker som absolut inte hänt men visst vore det fantastiskt? Han berättade sina vishistorier om det gamla och det magiska och drog sina rallor om dryck och fest. Mest står sorgset som hans fana, och även nu när han vuxit till sig under tjugo år som trubadur och gått bortom bara små låtar på små lajv med starka moderna sångämnen (Rött och Guld till exempel, den förtjänar nästan en egen text) så klingar hans medeltidsvisor starkt ute på eventen. Visst känner en igen det som “Loke”, men, på något vis, så är det vår musik, inte någon musik vi tagit och försökt säga “Men det här passar väl in... typ?” Och den största av alla dessa låtar, är den sång som blivit så stor att alla de tusentals medeltidare som åker till Visby för Medeltidsveckan varje år känner igen den. Den hör till hans “Modernare” låtar, den handlar om nutid som flyr till dåtid... men det är ju ändå det som de här inläggen handlar om. Och därför hamnar den här.

Men Loke var ju då inte först, och inte sist heller för den delen.

Före Loke fanns gycklarna Jauvet, som med musik har skapat en nationalsång för Svenska gycklare, eldartister och överlag medeltidsnördiga preformers av alla de slag. In the Trade of Jester är legendarisk och fantastisk på alla de härligaste sätten när det gäller mytomspunna sånger.

Jauvet har tyvärr gått i graven, men som en lite småfet fenix med rolig hatt så har de också återuppstått, då några av medlemmarna kallade på nya vänner och skapade bandet Bastardus Sans, och de håller sina skojfriska låtar vid liv. (om än i mindre medeltida form) Och andra band finns också, Gråfötterna är nog ett av de mest renodlade Lajv-banden, bestående av lajvare, med texter om lajv och äventyr, riktat till lajvare. Deras sånger har närapå alltid någon krull eller twist eller snurr (eller annat sätt att säga vridning på) i sig som lutar åt det komiska (eller det väldigt komiska), de gillar att bryta normer och de flyr inte allvarliga historier eller rent trams för den delen. Det finns en särskilt härlig stämning i att sitta inne i ett mysigt mysande mysvärdshus och ha det mysigt och lyssna på deras låtar som är, tja... mysiga.

Sen finns det ännu fler! Det finns de som förtjänar en helt egen blogg, som Heather Dale, en amerikansk medeltidstrubadur, och Hyckel, en underbar grupp medeltidsgycklare som står i medeltida kläder, på medeltida scener och sjunger om saker som är så oerhört moderna att det inte är sant, och jag älskar dem för det! Det finns också de band som är helt instrumentala, som Själ, Krabat och Vagando, och många fler vars namn jag glömt. Det finns så mycket underbar musik där ute! Så mycket att sjunga och uppleva! Och så mycket som får skratten kring långborden att djupna, och elden man sitter kring att kännas ännu lite mer magisk. Visst är musik fantastisk?

[bardic-knights]

A text in Swedish for a Swedish School 2: De gamla sångerna jag sjunger.

Jag skrev i mitt förra inlägg om hur valet av sånger kan påverka stämning, om hur musik antingen förhöjer eller sliter sönder stämning något så otroligt starkt. Men frågan kommer ju då till vilka sånger som gör det i största allmänhet, och vilka som är sämre för den världsflyktiga stämningen jag söker. Självklart finns det sånger andra föredrar eller till och med älskar, men, som för mig, bryter stämningen och drömmen. Det är en märklig känsla, det här med att själv sjunga massor och hejdlöst och fyllt med glädje, men att tystna och känna att det är jobbigt när andra sjungar, för att sångerna de vill uppföra (för att de själva älskar sångerna) inte passar i den bild av drömsk verklighetsflykt man själv håller. Men världen är inte bara saker en inte håller med om, låt mig dela glädje och entusiasm och de sånger jag själv sjunger. Jag skrev om sjömansvisor, om sånger som kan spåras till femton- eller sextonhundratalen, det som gör de här sångerna så härliga att sjunga för mig är de klara melodierna och starka refrängerna som går i lättsjungna takter. En av de vanligaste av dessa (om en av de som blir tjatigast snabbast på grund av sin längd och sin långa refräng) är Spanish Ladies, en brittisk visa som finns dokumenterad från sjuttonhundratalets slut och möjligtvis har rötter som är ytterligare hundra-hundrafemtio år gamla. https://youtu.be/PZfYtCLA23s Det svåra med Spanish Ladies som sång är att visa upp den för andra människor utan att sjunga den själv, alla olika inspelningar har lite sin egen grej, precis som alla vi som sjunger, personligen gillar jag att ta den starkare och lite snabbare, om än inte lika snabbt och stökigt som många av de olika inspelningarna jag har hört. Ett bra exempel på den sångstil jag älskar och eftersträvar när det gäller just att sjunga ute på event kommer ifrån det kanadensiska folkmetal bandet Dreadnaughts, som, trots en reppertoar bestående av mestadels nyskriven musik med överådiga instrument eller rasande dragspel, har en liten grupperingar historiska rallar- och sjömansvisor sjungna akapella. Till exempel: Old Maui https://youtu.be/Pla7nDYciI4 Nog min absoluta favorit från dem, en av de sånger som nästan alltid sjungs ute på event, i synnerhet när jag är där med en av mina bästa v��ner och sångbröder (som också, förhoppningsvis, kommer att synas på den kanal som den här bloggen egentligen ligger till grund för). Andra låtar som sjungs från The Dreadnaughts är The Cruel Wars, Randy Dandy Oh och Liza Lee, marchsång och sjömansvisa och rallarsång. Det känns däremot alltid något konstigt att sjunga Liza Lee, Roll the Woodpile Down och andra rallarsånger, då de är så synonyma med den industriella revolutionen och järnvägens framfart i Amerika. Och de må vara bättre än t.ex. Flickan och Kråkan eller Maria går på Vägen, två låtar som, under sent nittiotal plågade Lajv- och Medeltids- Sverige. Men nya låtar är det inte dagens text handlar om, de får komma imorgon.

[bardic-knights]

A text in Swedish, for a Swedish school 1 - Bråket med musiken och att fånga en känsla

Det svåraste man kan göra är att binda luft till ton och ton till ord och att sedan säga "detta är musik." Jag sjunger, och jag sjunger väldigt mycket, jag vet att de här bloggarna, för skolan, är menade att reflektera på annan musik än den egna, men det är en vinkel man sällan får se, vad musik betyder för bloggaren på ett plan utöver lyssnande. Jag sjunger. Jag sjunger lite allt möjligt, det är alltid kul att riva av en Bad Romans, eller att få väggarna att själva till Let it Go på absolut maxad volym. Det finns en frigörelse där, ett sätt att ta det som är instängt och släppa det fritt, vare sig det är nervositet eller glädje eller någonting annat. Det är också ett sätt för mig att fördriva tiden när huvudet är för fyllt med tankar eller när det är så tomt att det inte finns någonting att göra. Men främst av allt så sjunger jag på festivaler, inte i form av betald artist, utan snarare i det att jag älskar att sjunga, och att stämningen på de här festivalerna är något alldeles extra särskilt sagolikt. Hurdå? Jo, det är levande eld, tältläger och underbara medeltidskläder, och i min upplevelse finns det få saker som höjer stämningen mer än när en sitter kring långborden, himmel och skog och skratt runtomkring och en stämmer upp i sång, vare sig andra sjunger med eller inte. Men det stora och det svåra och det krångliga som kommer här är inte för att det är svårt att sjunga, eller pinsamt eller ett dåligt läge, utan det är vad musik betyder och innebär i alla sina sammanhang. Sjunger jag Bad Romans eller Let it Go så sliter jag loss inte bara mig, utan alla de som finns omkring mig ur den sagobild vi befinner oss i, och kastar oss tillbaka in i modern tid. Och allt det jobb vi gjort kunde lika gärna kastas bort och ersättas med billig cider i stadsparken. Musik betyder någonting. Det är tid och stämning och känslor som är fångade i ord och melodi. Så jag väljer sånger från The Doubliners, jag väljer sånger från 1600-talets valjakter och framåt, och istället för att krossa en känsla, eller förstöra en tid så dyker vi djupare in i den, tillsammans. För att musiken tar oss dit, djupare in i drömmen.

[bardic-knights]

A first post, of creation and stories and songs

There are so many stories I want to tell you, so many places to go and so many things to do and look at and experience. And I'd like to take you with me, I'd like to take you with me to all of this, all of the stories and all of the places. I'm not saying I will be something grand, I'm not saying I will create something that breaks down the barriers between blogs and vlogs and videographed storytelling. I won't build a book in video and words that somehow transcends Harry Potter or The Lord of the Rings, or Discworld or the madly fantastical darkness that is Gaiman. But I will try to tell a story, or several, stories that come from the storm that I call creation, that leap and bound and crash against my forehead from within. And I would like you to come along on that journey. Thank you for reading. This is where we start.