aluminiumram

[aluminiumram]

Vår son ber din pappa nämna tre namn på personer som går på hans dagis. Utan egentlig betänketid annan än en klädsam, tydandes på att din pappa tagit uppmaningen på allvar säger han Penelope, Bartalomeus... När vår son villkorar den planerade promenaden efter lunch; Annars ska jag, annars ska jag - ber din pappa med sin kraftfulla röst att vår son inte ska prata sådär. Hans röst avslöjar att utbrottet inte är långt borta. När vi pratar om den köpta kattungen som vår son önskar sig föreslår din pappa att hon ska döpas efter den mumifierade katten på Brittish museum. Vår son säger att katten ska heta ...efter Hasse Alfredssons 'varför är det så ont om q?' Din pappa berättar en kort historia om när han för många år sedan som ung sjöman i Bahia stod och glodde på en flicka i tighta vita jeans när hon gick uppför en backe. Din pappa oh hans matroskollegor kommenterade hennes snygga häck när hon gick. Han berättar historien appropå hur pinsamt det kan vara när man inte tror att den man pratar med förstår språket; flickan vände sig nämligen upp krönet och bjöd in de unga matroserna till gudstjänst i svenska kyrkan där hennes flickans pappa tjänstgjorde som präst. Vi beställer pizzor att ta med. Din brorsdotter en veganpizza. Jag råkar beställa en limincello istället för en limonata till vår son medan vi väntar på att pizzorna gräddas. En limincello, säger servitören när han ställer ner det sugrörsförsedda glaset med limonata på bordet framför vår son. Din pappa lär vår son italienska uttryck. Jag bidrar med belladonna som betyder snygg brud, vacker dam, rättar din pappa mig. Jag påpekar att det finns en blomma som heter belladonna. Din pappa säger att han har svårt att se varför den heter så, men om man äter den så blir alla damer vackra. Din pappa tycker att stadens infrastruktur är smartare i Paris, med sina arrondissement än London där stora och små kvarter, breda boulevarder och trånga gator är i en villervalla. Det är inte ara jag som lägger märke till och nedtecknar vad andra säger och gör. När din mamma frågar om jag kan rosta ett par färdigbredda halvbaguetter säger din pappa, innan jag hunnit öppna munnen - "självklart, han kommer säga självklart". Och så betonar han den första stavelsen som en av mina bästa vänner brukar göra när han ska verka serviceminded. Jag måste ha plockat upp det, och det har din pappa, trots att han knappt hör något också gjort.

[aluminiumram]

Det har varit prat om helloweenparty i typ ett år. Vi har bara bjudit tre familjer. En av barnen från dagis. Hans storasyster och mamma kommer med. De är de som kommer först. De har med sig en plastburk klädd i folie, med hembakade muffins. Vi har hemma hos dagiskompisen en gång. Pappan arbetar vissa veckor på  och kan inte komma med idag. Jag får mamman bredvid mig. Blir full. Glömmer, eller skiter i barnen. Mamman är . Jag berättar om en före detta klasskamrat som också är  Hon känner till familjen. Samtalet är avslappnat. Hon liknar sig själv vid en annan kvinna som, om jag förstår det hela rätt inte är  "Jag har alltid sett ut som hon" Freudiansk felsägning

[aluminiumram]

Vi har stannat på en rastplats, inte långt från Köln. Pojken vill inte gå tillbaka in i den varma bilen. Han har ätit upp alla marshmallows, och sett de tre transformerfilmerna flera gånger. Vi har bråkat om sidofönstren ska vara uppe eller nere. Nu hittar han på nya saker för att få stanna på den lilla grästäppan med torrt, nästan eldfängt gräs. Han sträcker sig efter en nyckelpiga. “Jag måste se hur många år den är.” “Får nyckelpigor en prick för varje år?” “På deras kalas, på nyckelpigornas kalas tror jag att de får en ny prick.” Nyckelpigan ränner upp och ner på pojkens underarm. Han försöker fånga den mellan tummen och pekfingret. När det ser ut som om han ska lyckas delas nyckelpigans kropp, eller det man tror är nyckelpigans kropp. Det är väl en del av kroppen, men inte en del av en solid kropp, utan en prickig delbar kupa under vilken svarta vingar fälls ut och nyckelpigan flyger likt en Bondskurk iväg över gräsmattan. Jag kommer fortfarande ihåg när det hände mig första gången. Jag var väl i pojkens ålder. Det var en chockartat, otäck händelse. Pojken verkar inte överraskad.

[aluminiumram]

Vi tar oss varsin glass i folkets park. Pojken i kiosken, för det är en bara en pojke tar lång tid på sig med varje glass. Jag tänker på Samhall. Det är sommarlov och borde få ta tid, men jag är stressad. Din mellanson ska ha två kulor. Han står framför öppningen till glasskuren. Därinne håller pojken på att fixa glassen. "Ursäkta, nej vänta. Kan du lägga pecanöten i botten i stället", säger han till pojken. "Jag gillar inte när sorbén är i botten, för rånet", förklarar han för oss. Hans lägenhet stinker av rök, inpyrd som hos en person med gula fingrar.

[aluminiumram]

Går in i vår sons rum tidigt på morgonen. Barfota. Ibland kan lego göra så ont.

[aluminiumram]

Jag har blivit tilldelad en handledare för mitt vetenskapliga arbete. Det kommer bli problem. Jag vet det. Jag spänner mig. Vi har aldrig talats vid. På föreläsningarna lindar hon in ett av sinna pekfingrar i en hårlock. Hon virar upp håret på fingret, om och om igen. Hon ställer föreläsaren, vem det än är mot väggen. Hon söker upp mig på internatet, ute på. "Det är jag som är din handledare". Sedan sågar hon, med rätta mitt förslag på arbete. Kritiken hon ger är konstruktiv, men mycket av vad hon säger förstår jag inte. Senare, under middagen berättar hon om att hennes granne har installerat en ny fläkt i sitt badrum, och sedan dess har hon inte kunnat sova på nätterna. Fläkten är ljudlös, och hon har därför svårt att bevisa att den uteblivna sömnen beror på fläkten, men hon vet säkert att fläkten är orsaken till hennes sömnlöshet. Grannen har hittills inte visat någon förståelse för hennes skrivelser. Kanske måste hon flytta. Hon mejlar över sitt vetenskapliga arbete till mig för genomläsning och inspiration.

[aluminiumram]

Vi har ett par och deras barn hos oss på landet över helgen. De är från Finland. Hon är finlandssvenska, han är finländare. Han är bra på svenska. Vi fiskar, jag och den finska mannen. Vi står vid bryggan. Jag har handskar på mig för att inte behöva ha direktkontakt med eventuella fiskar. Han får napp, en gädda. Det visar sig senare vara en noll komma sju kilos. Han verkar inte heller klara av att ta i gäddan. Jag tar tag i den, håller den i ett stadigt grepp. Draget har fastnat långt ner i halsen. Jag skriker åt den finska mannen att han ska hämta käftöppnaren. Han gräver i lådan med fiskeutrustning, vet han vad han letar efter? Han är bra på svenska men vet han vad käftöppnaren betyder. "Kasta hit kniven!", skriker jag. Han hittar inte kniven heller. Jag får skrika åt min son, som är två år att ta hit kniven. Han kommer över med den. Jag sätter den i nacken på gäddan.

[aluminiumram]

Han senig med många leverfläckar, kraftiga, graucho marxlika ögonbryn och ett vackert leende. Hon psykolog, blå, lite barnslig bikini med volanger, håriga underarmar. De har flyttat hit och gett sig på salladsodling, plocksallad som de odlar med i rör med endast växtnäring och vatten i ett återvinningssystem. Han visar stolt upp bilder. Jag tror att han själv är stockad över hur bra det går. Han har åkt ut till de stora köpcentra och erbjudit de att köpa in hans sallad, när de tyckt det varit för dyrt har han gett dem en låda. "Om ni säljer de här kan ni beställa mer, annar behöver ni inte betala." Dagen efter ringde de och ville ha hundra nya sallader. Nu rullar det på. Nu ska de expandera.

[aluminiumram]

Jag vet inte om det är för tidigt att känna ökad ångest. Vi tog den första  igår. Jag har en lista med saker som måste göras innan vi åker. Krokodilöverkäken i fajans, som brutits av från resten av krokodilen som ringlar på locket till ett förvaringskärl för te, rökigt te som bara du tycker om, den ska ligger någonstans bland kryddburkarna. Att limma fast den står inte med på listan, men det är snart gjort. Nu visar krokodilen sitt grin igen. , jag höll på att säga vår hantverkare sätter upp de nya badrumsfönstren. Vi möts i hallen, båda har ytterskorna på sig. Jag gör som han.

[aluminiumram]

Jag trodde länge att telefonen som stod inne i rummet med de gröna blomstertapeterna, den enda telefonen i huset hade ett myntintagg nedanför klykan som luren vilade mot. Sedan trodde jag att alla som lånade min mormors telefon var tvungna att lägga en tioöring eller en tjugofemöring för att bidra till telefonräkningen. “Så kunde det kanske vara” sa min , ” så kunde det kanske vara”? Det måste hon väl ha kommit ihåg. Jag gick inte vidare med det, även om jag var full och hade tillfällig kraft att göra det. Det som istället fångade mitt intresse var att anledningen till att det alltid låg en tioöring eller en tjugofemöring på telefonen var att min mormor ville veta om någon hade ringt när hon inte var hemma. Vibrationen vid en ringsignal fick pengen att ramla av.”Någon slags förlaga till telefonsvararen” sa min .

[aluminiumram]

Det är höst. Jag vet inte om det är en klassfråga, men min barndoms älgar i Djursholm, som gick omkring i villaträdgårdarna och åt av äpplena, visst kunde de ta ett snedsteg, men sedan bugade de sig artigt och drog sig tillbaka. Roslagsälgarna blir aggressiva och böjer sig hotfullt om man försöker schasa bort de från de fallna äpplena.

Jag står vid diskbänken och stansar ut kärnhus ur de gröna, lite kantstötta äpplena som ska bli till äppelmos.

[aluminiumram]

Åkervindan frodas i häckbotten. Den klättrar, ringlar uppför häckplantorna.

[aluminiumram]

Fogsvans

Vattenslangen är på, även nattetid. Varje dag räknar vi hur många av häckplantorna som har tagit sig. Nittiosex igår, konstigt nog bara nittiofyra idag. Du tenderar att stanna upp och ängsligt kommentera enskilda plantor. Jag räknar hetsigt. Det var räkna vi skulle göra. Min föräldraledighet har nästan tagit slut. Okej det är två månader kvar, men vi ska åka på semester också, och kanske gifta oss. Själva föräldraledigheten rinner mellan mina fingrar. “Ta vara på den är tiden, den kommer inte tillbaka”, sa en trevlig man på badhuset till mig medan han erbjöd sig, och fick hålla vår son. Han såg väl mitt flipplande med kläderna. Tröjan som fastnade över huvudet på vår son - han har ett ovanligt stort huvud- två standarddeviationer över medel, jag tycker inte det är iögonfallande när man tittar på honom, men det märks vid på-, och avklädning - han skrek när jag slet i tröjan. Själv satt jag utan kalsonger men med tröja och en strumpa på. Så jävla fult. Det stör verkligen mitt ordningssinne att ta av mig på underkroppen innan jag tar av mig på överkroppen. Föräldraledigheten har verkligen försvunnit utan att jag har tagit tillvara på den överhuvudtaget. I mars hade vi hantverkare i huset. Under april och maj låg jag mest. Jag hade ont i ryggen, antagligen efter alla oergonomiska lyft, och trodde på allvar att jag hade spridd cancer vilket hade en förlamande verkan. Det är inte första gången det händer. Först nu börjar jag komma in i lunken. Vi har varit och badat två dagar i rad jag och min son, på ett utomhusbad. Det är ett häggspinnarår. De drabbade träden ser blodfattiga och spöklika ut, bladlösa mitt i blomstertiden, täckta i, vad som på avstånd ser ut som en genomskinlig plasthinna, och när man närmar sig mer som ett finspunnet nät. Jag parkerade barnvagnen en bra bit bort från bassängerna. Min son kryper snabbt. Han är kontaktsökande med andra barn. Jag följde honom på avstånd när han närmade sig en mörk pojke och en mamma med aprikos bikini. Jag blev plötsligt så obehagligt medveten om mina händer. Min son började prata med pojken. “Dadadadadada” Pojkens mamma tog på sig en tröja. På nära håll såg hon yngre ut än från vår plats bakom barnvagnen i utkanten av den stora gräsmattan. Jag vet inte vem som frågade vad den Andres barn hette först, pojken hette iallafall Desmond. Han var ett och ett halvt år, kunde gå. “Din son står ju bra, då är det snart på gång” sa mamman uppmuntrande till mig. Vi kom att prata om daghemsplatser. Desmond ska också börja till hösten, på Tellus. “Det tycker jag att jag känner igen”, sa jag. Jag hade för mig att jag hört om det, oklart i vilket sammanhang, att det låg i anslutning till hyreshuskomplexen på höjden. “Tellus Mater, moder jord”, sa hon. Så lite som krävs för att bli förälskad. Pojkarna gick respektive kröp iväg i riktning mot en hund, en Labrador. “De verkar tycka att det är spännande med hundar”, sa jag. “ Jag tycker att det är lite läskigt. Jag är själv rädd för hundar”, sa pojkens mamma och reste sig hastigt och gick efter dem. “Och man vet aldrig” “Det är nog ingen fara, den är säkert snäll eftersom de inte har den kopplad”, sa jag. Hunden snodde runt i gräset på rygg. “Den ser verkligen snäll ut tycker jag” men vi tog bort pojkarna som istället klamrade sig fast i och i sidled började följa ett gunnebostängsel som inhägnade barnbassängen. Desmond klev på en tistel. Det verkade inte bekomma honom. “Akta dig, du kan göra dig illa om du kliver på de där.” Hans mamma lyfte bort honom. Vår son som håll sig upprätt med hjälp av stängslet kom efter Desmond. Jag böjde mig ner och drog upp tisteln med roten som om det varit i min egen trädgård. “ Så kan man också göra”, sa Desmonds mamma. Jag stod med tisteln i handen, visste inte vad jag skulle göra av den. Det blev att jag, lite generat stoppade den i fickan. “Jag ska ändå förbi en papperskorg sedan”, sa jag, och tänkte att jag lika gärna kunde passa på att slänga ner mig själv den. “Jaha, har Desmond badat något än.” Vad fan höll jag på med? “ Inte direkt, plaskat lite i barnbassängen. Det kostar ju sextio spänn att gå in i den stora bassängen.” Jag hade ett lila pappersarmband runt höger handlov som gav mig och vår son tillträde till den stora bassängen hela dagen. Jag hade inte reflekterat över priset. “När jag var barn kostade det typ en tio.” Hon kom alltså härifrån. “När jag var barn ( jag kan ha sagt ” när jag var grabb" men det kan jag fan inte ha sagt) var det gratis. Båda förstod att vi båda kom från trakten och att jag var äldre. Vi gick tillbaka till våra respektive badlakan. Hon tog upp en orange plastbytta med mat och jag tog fram en risifrutti som jag köpt på vägen. Jag hade tänkt vara kvar längre, men på eftermiddagen började min son balla ur. Jag satte honom i vagnen och började gå hemåt över gräsmattan. Vi passerade Desmond och hans mamma som nu stod i barnbassängen. “Ska du vinka. Ska du vinka till Desmond” min son vinkade, men de såg inte oss. Din mellanson har tagit studenten. Han har inget direkt jobb men har erbjudits arbete både hos oss och hos sina morföräldrar. Jag håller på att snickra ihop en sågbock för att han ska kunna såga upp stockarna efter träden som vi fällde i fjol som vi inte redan givit bort till förbipasserande som frågat. Jag har funderat på att köpa en vedklyv, men det känns hysteriskt.  har varit ute och gått. Han har stora hörlurar, inga pluggar. När skaffade han dem? Han står och håller på med något vid soptunnan, upplyst av en gatlykta. Jag är ute. Det är en härlig ljum kväll, men jag vågar inte hamra och såga mer så här dags för grannarna på andra sidan planket har en nyfödd. “Vad gör du, håller du på att rota i soporna.” “ Jag tänkte bara, att jag skulle slänga den här” han håller uppe en tom flaska öl. “Vad är set du har där? ” säger jag fast jag ser att det är en ölflaska. Han har alltså varit ute och gått och lyssna på musik och druckit öl, och antagligen rökt. “Man kanske inte får slänga en här.” “Nej, det är nog inte så bra. Ställ den där borta så tar jag med den till återvinningen imorgon.” Han vet att det är min största hobby, det har jag skojat om, eller bara berättat, jag vet själv inte skillnaden. “ Här har jag nu nästan snickrat klart sågbockarna. Är det bara att lägga stockarna här och såga.” Han ser inte imponerad ut. “Det finns sågar i garaget. Och sedan får du väl hugga upp veden.” Jag går upp mot högen med stockar, grenar och ris. “ Jag ska se om det finns någon huggkubbe. Det där ser väl ut som en huggkubbe.” Jag frigör en tjock, halvmulten klubbe från den övriga högen. “Det viktigaste är väl att den har en tillräckligt tjock diameter”, säger din som med de trötta ögonen. “Vad ?” Vill jag , menmig. “Det här ser väl ut som en finfin huggkubbe framhärdar jag i. Den är sttor men så rutten att jag orkar lyfta den. Jag höjer den över huvudet och utstöter ett vrål som om jag vore en jätte.  skrattar.

[aluminiumram]

Bredvid mig i solgasset, idag är det jävligt varmt, sitter sonen i huset med solglasögon i pannan. Han blir ombedd att berätta om sin fiskeresa till Argentina tidigare i år. Han väljer ut samma episoder som han gjorde till påskmiddagen, och berättar i princip likadant, förutom att han gick ner till sextionio kilo den här gången, och inte sjuttiofyra som i påskas. Han berättar att han och hans resesällskap glömt att packa ner “allt som gör käk till käk”, han går inte närmare in på vad det är, räknar istället upp vad de fått med sig. Återger, i gram hur mycket pasta, var, som han och hans resesällskap fick per måltid. “Men fisk då?” Frågar någon. “Det äter vi inte.” “Du menar inte att ni åker över halva jordklotet för att fiska, och så äter ni inte fisken.” Det var precis dit han ville. Jag sneglar irriterat på honom, på hans armar, han har någon slags knutor, säkert en fem sex stycken, under huden på underarmarna, han har haft dem länge, jag har aldrig sett dem på så nära håll. Jag undrar vad det är för konsistens på dem. Han berättar vidare om mossarna som man sjönk ner till knäna för varje steg, om röken han byggde för att kunna göra den fångade fisken ätlig, om magplågorna, om hur man på sjukstugan bara skrattat åt honom. Jag går och tar för mig av sillen ett varv till, ändrar kurs när jag ser värdinnan, märker att jag fortfarande är skakad efter att ha bromsat upp kön till buffebordet.

[aluminiumram]

Det har regnat i flera dygn. Nu är det uppehåll. I gräsmattans håligheter står vatten. Det påminner om ett risfält. Jag klafsar runt och drar upp ogräs, kvickrötter, målla, kirskål som väller in från grannarna bakom det murkna planket, det ska fungera bra i sallader, men jag har aldrig prövat,, fräken, bräken, maskrosor, tistlar och klöver, och pepparrot, om det är ett ogräs, och brännässlor, de brukade min pappa göra soppa på. Kvickroten lossnar enkelt efter regnet, min morbror tipsade om det när han var på besök. "Den får snabbt ett förgrenat rotsystem. Se upp med den där." han borde kanske veta, hans pappa, min morfar var trädgårdsmästare, och frivillig brandman, ramlade ner från ett träd, jag antar att han skulle beskära det, mn det vet jag inte, vi har aldrig pratat om det. Han bröt nacken och dog. Min morbror överräckte en hortensia när han var här, som vi ställt i ett höganäskrus på trappan. Dt ser engelskt ut, ståndsmässigt. Det har varit mycket festligheter senaste veckan. Din äldsta son har fyllt tjugo, din mellersta har tagit studenten, vår gemensamma har fyllt ett. Snöret med de färgglada vimplarna hänger fortfarande kvar mellan stuprännan och garagetaket. Smörgåstårtan blev över, även om den hyllades, men den var mastig. Dina föräldrar har, som vanligt varit hjälpsamma. Din mamma ger sådana praktiska husmorstips i köket som till exempel att vänta med att skära upp brödet så att det ska behålla sin saftighet. Eller att man inte ska vispa en mördegssmet. Självklart kan tyckas, men någon måste säga det. Smörgåstårtan, det som är kvar av den har stått i kylskåpet i flera dagar. Dekorationen ser skinntorr ut. Jag äter av dina chokladrutor och citronrutor. Vår son blir aggressiv redan innan han fått smaka, domderar och ger order på sitt språk. Han vill ha sockerkicken. Han får cravings, det är intressant att se. Du höll ett fint tal på studentmottagningen, det gjorde din före detta man också. Jag sa inget då, men ett par dagar senare, som i förbigående sa jag, efter att först ha, om inte hyllat så iallafall väl godkänt din före detta mans tal, att jag inte riktigt förstod vad ordet alludera, som han använt två gånger i talet betydde. Han använde det som vilket ord som helst. Inga miner eller paus i samband med, eller efter. Och ingen annan som reagerar, iallafall inte offentligt. Ingen som sätter honom på plats, ingen som tar ner honom. Du säger att jag är löjlig. Lyssnar på Maria Svealands bitterfittan som ljudbok medan jag drar upp ogräs. Författaren har själv läst in boken. En lustig detalj är att berättarjaget i boken ska föreställa att komma från Västerås och Maria Sveland kommer från Örebro och läser med tydligt Närkingemål. Jag blir på gott humör. Vill dela med mig av min upptäckt. Jag berättar om dialektmisstaget för min blivande svärmor, min bästa väninna om man tänker efter, jag märker att jag sluddrar av skam när jag ska säga fittan i bitterfittan.

[aluminiumram]

Köpte en kikare idag, mest för att spana på häcken, vilka plantor som tar sig, i all hemlighet. Jag ska spana på en, jag tror det är en björktrast, följa dragkampen, på liv och död med daggmaskarna som jag lockar upp ur jorden med vattenspridaren. På andra sidan gatan, i en texmexvilla bor en familj. Du har åkt buss med mannen vid ett par tillfällen på morgnarna, han har monotont (du gör en rolig imitation av honom) redogjort med exakthet (ev störd) hur lång tid det tar att åka till stan med olika kommunikationsmedel under rusningstid. Sonen har ett handikapp. Det är inget uppenbart avvikande jag har kunnat se, när han blir hämtat med taxi varje morgon och lämnad varje eftermiddag, förutom just det att han blir hämtad och lämnad i taxi. Barnets mamma är från Ryssland. Jag har knappt sett henne. Hon hastar förbi utan att hälsa. Hela familjen verkar skygg. Kanske kan jag använda kikaren på dem. I helgen som var hade min sambos två söner från ett tidigare förhållande, hennes stora söner fest i vårt hus. Vi åkte ut till min sambos föräldrar. Jag köpte middagsmat. Kanske var jag ur balans. Jag köpte en entrecote, nästan ett halvt kilo. Tänkte grilla den i ugnen. Min sambo och hennes mamma ondgjorde sig över att det skulle ta för lång tid. Vi diskuterar och kom överens om att steka den. Min blivande svärmor sa åt mig att skära köttet rätt. Meningen skulle lika gärna kunna ha fortsatt med "...den här gången." Men jag kunde inte erinra mig om att jag skurit kött fel någon gång. Jag säger inte att jag inte har gjort det , kan bara inte minnas det. "Skär köttet mot fibrerna", sa min blivande svärmor strängt, vilket är olikt henne, förutom vid matlagning, samtidigt som hon tog tag i köttstycket när jag tagit bort plasten och lagt det på en skärbräda, vred och vände det för att se om hon kunde bilda sig en uppfattning om hur jag skulle skära. Det luktade illa om köttet, lukten påminde om surströmming. Jag sköljde av köttet under kranen, men lukten var kvar. Min blivande svärmor har nyligen kommit hem från en resa. Gräset i trädgården var vildvuxet. Det gick inte att klippa med gräsklippare. Bäst hade varit om det funnits en lie till hands, i brist på det gick jag över gräsmattan med en trimmer, svepande över gräs och ogräs som om jag letade efter metall, en kvadratmeter på tre sekunder. Benen blev grönluddiga. Solen brände på axlarna. Efter ett par timmar började armar och ben klia. Jag var nervös i bilen hem. Vi hade pratat med min sambos äldre söner i telefon. Jag visst att det inte inträffat någon katastrof på festen. Frånsett något enstaka glas och en obetydlig kruka hade inget gått sönder. De tyckte att det varit en trevlig fest, fem personer hade sovit över. De hade frågat när vi skulle komma hem. Sa uttryckligen att de ville ha några timmar på sig att städa och återställa ordningen. Det var kanske mest därför som jag trimmat gräsmattan hos mina blivande svärföräldrar med sådan verv och iver och, utan att jag varit helt klar lånat en kompostkvarn av mina blivande svärföräldrars granne för att trycka ner lämningar från fjolårets hårda ansning av haggtornshäcken - de långsmala taggarna sticker djupt in i fingrarna - och låta kvistarna malas i valsen. Jag ville ge pojkarna det anstånd de bett om, men jag var ändå, eller kanske just därför nervös när vi var nästan hemma. Städinsatsen var habil, precis som jag önskat att den skulle vara. När vi gått igenom alla rum gick jag ut igen för att granska utsidan av huset. Ett munstycke på en av trädgårdsslangarna satt inte på slangen utan låg intill den i gräset. Vattenkranen på husväggen, hade jag fått förklarat för mig när den installerades, behövdes inte dras åt hårt, eftersom den var självtömmande. Nu var den ordentligt åtdragen. De hade sprutat vatten på varandra. Våta åtsmitande t shirtar, falsettskrik och skratt, avvärjande rörelser, kiv och bråk om slangen, ryck och slit på den späda gräsmattan som jag sagt inte fick beträdas, medan vi ätit potatis, köttet fick vi kasta. Men skit samma.

[aluminiumram]

Blodbok

Vi har planterat en häck, en blodbokshäck, bladen blir rostbruna, påminner inte alls om blod egentligen. Dessutom kan bladen lika gärna bli gröna. Jag har svår att se skillnad på rött och grönt så det kan kvitta. Hittills är det fyra plantor av hundrafemtio med bristande knoppar och med böjda fågelhuvudliknande blad som långsamt vecklar ut sig. Resten, hundrafyrtiosex plantor ser likadana ut som när vi satte ner de i jorden. Jag har lagt en permeabel slang - det var du som köpte den trots att jag var skeptisk, och nu finner jag den oumbärlig - längs raden av späda blodbokar som inte ger något som helst insynsskydd. Tvärtom, i matvaruaffären häromkvällen, jag minns inte vad jag tittade efter, men jag kunde inte undgå att notera en man som, i det närmaste glodde på mig. Jag fick för mig att han trodde att jag arbetade i affären, vilket hade varit konstigt eftersom jag hade ett barn på mina axlar. Det såg ut som om han ville fråga mig något, kunde jag hjälpa honom på något vis? Jag närmade mig honom. Han granskade mig med. "Stod du alldeles nyss i din trädgård?" En kvinna, hans sällskap log, verkade skämmas och började packa upp deras varor på kassabandet. Mannen stod kvar vänd mot mig. "Jag sa det, på väg hit, den där häcken kommer aldrig ta sig." Jag svarade inte, tittade bara tillbaka på honom, och på människorna som stod i vår närhet, oroad över om de hört det illavarslande. "Du har för många granar, de släpper inte igenom ljuset, och marken blir alldeles för sur." "Det kan kanske stämma, att vi har ett par granar på tomten", sa jag nästan som till mig själv. "Vi bor i det vita huset, vid motorvägen. Vi planterade en häck för ett par år sedan, och hade väldiga problem, under vår stora ek." Vi stod och tittade på varandra en stund. Mannen var, skulle jag tro i femtioårsåldern, och obekväm med det, brunbränd och fårad, de tjugo senaste årens solariesolande gav numera både kort-, och långsiktig verkan. Så fann jag mig. "Vi får väl se hur det går", sa jag. Mannen började vända sig om för att gå. "Tack för omtanken". Mannen log. "Omtanken"?