alma93svensson

[alma93svensson]

Oftast går det bra

Ikväll är en sån där kväll då jag vill ha någon sådär alldeles nära, här med bara mig. Som kan krama mig stenhårt så jag inte faller och säger att jag är bra. Som jag kan ba gråta ihjäl mig med. Som säger att “Du är visst värd allt! Du är bäst! Du klarar ju allt! Klart alla på jobbet gillar dig! Du är ju svinbra och rolig å cool, hur är det ens möjligt?!”. Men nu är det ingen här. Nu får jag säga det till mig själv och det är fine, jag uppskattar min ensamhet mer och mer. Men ibland orkar jag inte finnas här för mig själv. Jag behöver också få kärlek å kramar. Oftast går det bra, men ikväll är det jobbigt. 

[alma93svensson]

Jag har velat gå scenskolan. Men jag har aldrig trott att jag skulle kunna komma in. Det har varit som ett hemskt, mörkt, monster som långsamt ätit sig upp, som nu är skitstort och det är bara det jag ser. Jag ser bara det som ett enormt misslyckande. Jag har aldrig gått vidare. Jag har sökt, i början mest för att jag ville se hur det var och vad som krävdes. Nu på senare år verkligen för att jag vill komma in och förra året slet jag röven av mig. Jag tycker att jag är bra. Men tydligen inte tillräckligt. Jag kanske försöker för mycket, hur nu det är möjligt när du vill något så jävla mycket. Jag är mest ba rädd just nu. Har tusen hjärnspöken om misslyckanden och är ba livrädd. Livrädd att jag aldrig kommer komma vidare. För egentligen känns det mest. Att tycka du är bra och sen ba hepp jag är psykiskt sjuk och alla skrattar åt mig bakom min rygg och tycker jag är sämst. Men jag vet att det inte är sant. Och att andra nog inte bryr sig. Att de ba jaha alma vill spela teater, kul! Hoppas du kommer in! Så tänker jag på alla som aldrig kommer in och på oddsen. Och på dem som är stora idag som aldrig kom in. Så helt plötsligt mitt i all den här paniken och sorgen och ångesten tänker jag “Jag kanske inte ska gå? Jag kanske inte ska söka? Gu va skönt...”. Så när jag förlikat mig med den tanken får jag panik igen haha. Så jävla tragiskt. Så tänker jag att jag kan ju inte va såhär panikslagen och sen tänka mig jobba med detta. Komma in på scenskolan är väl det lätta? Eller?

Jag skulle vilja ha hjälp, tänkte på detta så tidigt. Men så tänker jag på att jag ska ta upp någons tid å att sen kommer jag inte komma in och den kommer fråga å ba ja jag vet jag sa ju det. Usch dåligt självförtroende DELUX. Hatar detta. Vafan ska jag göra. Ingen vet. Usch orkar inte. Ska nog ba skaffa mig klarhet och sen fatta ett beslut. 

[alma93svensson]

Nytt år. Nya möjligheter. För första gången känns faktiskt detta som en verklighet. Som att det faktiskt är så. Inte på det där “nu är jag så jävla redo med alla mina nyårslöften å ska verkligen ta tag och förändra mitt liv!” utan på ett själsligt plan. Som att jag är precis där jag ska vara och att livet är redo att hända och jag är redo att hända med det. Jag försöker att lita på allt. Lita på livet. Lita på att universum har min rygg och att jag inte kan fatta ett felaktigt beslut för det kommer inte bli fel eller hända hemska saker. Det som kommer ske om något är att jag ska lära mig något. Men jag kommer alltid ha stöd och aldrig gå i tusen bitar när jag slår i marken. Jag känner mig exalterad. Ibland blir jag såklart rädd och orolig, för det är jag programmerad att känna. Men jag börjar också förstå att allt inte är jag, att saker hänger ihop med tidigare liv, vart detta liv vill ta mig. Det är en spännande resa.

Jag kan bli lite stressad av att jag “måste förändra mitt liv och följa mina drömmar, nu jävlar är det dags för allt!” för jag vet inte riktigt exakt vart jag vill och exakt vilka drömmer jag har. Jag vet ju saker jag vill ska hända, men ofta är jag mycket uppe i mitt huvud och gillar att ba fantisera runt. Kom på sen att jag inte alls behöver vända mitt liv upp och ned. Alla steg behöver inte va stora. Alla behöver inte va fysiska heller. Som nytt jobb, ny boplats. Men jag behöver också sitta ned och verkligen känna. Ba prova å köra. Fortsätta jobba med mig själv och göra det på ett snällare och utmana mig själv på ett annat sätt. Är riktigt taggad på detta år faktiskt. 

[alma93svensson]

Dvs mig

Nu ska jag släppa bilderna av mig jag haft sedan jag var så liten. Bilder hur livet skulle bli, vilka saker jag skulle ha uppnått, hur jag skulle se ut, mål jag hade. Ser jag mitt liv idag och tänker allt jag gjort och varit med om, så känns det som jag haft ett sådant långt liv. Ett liv som jag absolut inte ångrar. Jag ångrar endast de stunder jag gett mig själv dödande slag. Slag av hat. Slag för att jag gjort fel. Inte dugit till. Jag har alltid dugit till. Jag har bara varit rädd för att bli sårad. För att bli lämnad igen. Men vet in va? jga litar på mig själv nu. Om jag faller, så kommer jag alltid fånga mig själv igen. Jag behöver ingen annan som lyfter mig. Jag behöver ingen som ger mig det jag behöver, för jag ger det till mig själv. Det låter så klyschigt så jag vill ba ta bort det, men vet ni va? Det är för att det för första gången är sant. Det har tagit mig nästan 26 år att inse det. Fattar ni hur länge det är? Jag har aldrig varit förlorad. Ba titta åt alla andra håll. Nu ska jag fortsätta gå på moln och drömma om dig <3 Dvs mig

[alma93svensson]

Genom byar

Snälla, blir kär i mig. Det är en önskan jag har. Det är ingen patetisk ge mig kärlek nu, fastän det kan kännas så ibland, Nej, det är ett moget uttalande. Jag måste bara säga det högt och få det gjort. Gripa er uppmärksamhet. Jag är redo nu. Jag är öppen för dig. Öppen för att ge dig det du vill ha. Öppen för att falla i dina armar. Öppen för att du även ska få älska mig genom hela mitt väsen. Jag vill visa alla mina sidor jag hatar och inte vill att någon ska få se. Jag vill dela tystnad med dig. Jag vill dela kropp med dig. Jag vill dela själ. Jag vill dela den här tiden och livet med dig. Det är inget desperat rop. Det är ett högt och tydligt rop. Välkommen. Välkommen in. 

[alma93svensson]

Vart ska jag ta vägen med all den här kärleken?

Tänk att du kan tänka “Om det här händer, då dör jag.” “Om det här händer kommer det kommer inte finnas något kvar.” så plötsligt händer det. Inte att du vinner på Triss. Utan du blir tex dumpad. Du förlorar jobbet. Du kommer inte in på skolan. Du fick inte bidraget. Du fick inte det där du skulle förintas av om du inte fick. 

Men så förintas du inte. Du står kvar. Du känner samma saker, om inte hundra gånger mer. Du måste fortfarande gå på toa, äta, kliva upp, gå till jobbet. Tänk att du fortfarande finns kvar. Eller finns du kvar? Vem är det som står där när du är på botten? Den renaste formen av dig själv? Den lägsta formen av dig själv? 

Idag var en sån där dag då du bara blir helt tömd. Från alla håll sker det saker och tillslut står du där i en pöl och vet knappt vad du heter. Satans smällar. Men så känner du också att allt är lugnt. Att det kanske ändå inte var så viktigt. Att livet går ju på ändå. Att det kan göra så in i själen ont. Men så når du också en ny nivå av dig själv. Du är så satans stark. Jag är så satans stark. 

Kom på idag att jag behöver lära mig stå stark själv. Att jag är nog stark ensam. Fysiskt ensam då. Att jag visst kan. Att jag kan allt. Att jag kommer klara mig oavsett. Jag blir så rädd ofta och får panik. Kommit på att jag flyr. Flyr från saker. Vill inte “stanna” för då kommer något hemskt hända. Men det kommer inte göra det. Jag behöver va modig å stanna. Stanna med ett öppet hjärta. Öppna hjärtat och välja väg därifrån. Stå stadigt i mig själv. Jag står stadigt i mig själv. 

[alma93svensson]

Varför finns det ondska? Vart kommer den ifrån? Jag har lätt att se det dåliga, det negativa, det mörka, det som behövs helas och vändas till det positiva. Men det gör ju livet inte ljusare. Att det mörka är det som får “förgylla mitt liv”. Jag kom på det i somras, min favoritlåt och jag älskar, den är otroligt negativ och har så otroligt fel budskap än dem jag vill ge. Jag vill se det ljusa, men det mörka känns mer som jag. Hur går det ihop liksom?

[alma93svensson]

It hit me like a sucker punch

Inte skrivit här på så många år. Men har haft en sånt otroligt behov av det på senaste tiden. Allt känns läskigt. Jag vet inte om det är fel eller om det är jag som utmanas av universum. Jag vet att universum alltid testar en och ger en utmaningar för att du ska kunna bli ett bättra och högre jag. Men hur mycket tester ska en behöva utstå? Eller vad handlar det om? 

Jag vet inte vad jag ska göra eller säga eller tycka. Får ni någonsin känslan av att ni skapar ert eget, ni kan skapa, ni kan skapa er en fantastiskt värld där allt är som ni vill ha det? Att ni kan få allt men så är ni inte nöjda? Vad är viktigt i livet? Vad betyder något egentligen?

Jag känner att jag är så lyckligt lottad. Jag har så mycket vackert  i mitt liv som jag är så otroligt tacksam över. Men så är det vissa områden där det aldrig går? Som du jobbar med konstant men allt går i samma tackt? Det sker ingen förändring? Samtidigt som du kan ha sån tur på andra områden? Jag vill bli nöjd. Jag vill nöja mig. Är det min miljö? Min uppväxt? Mina sociala kretsar? Mina gener? Jag hoppas det går att förändra. Att allt inte är bestämt i sina ramar och det är därför det känns “fel”. Jag Hoppas på ett sätt att det är jag också. Att det är min syn på saker som behövs förändras för att det ska kännas bra. Jag tror på att universum har min rygg. Men ibland när det känns så jävla fel så undrar jag. 

[alma93svensson]

HSP High sensitive personality

Ju mer jag förstår att jag är HSP, ju fler svar får jag, ju fler saker upptäcker jag om mina känslor, mina tankar. Jag tror jag mådde bättre innan jag visste om detta, jag accepterade vissa tankar, känslor, saker jag tyckte var jobbiga, situationer jag inte tyckte om. Jag fortsatte i mina tempon, hanterade och tänkte bort saker. Men nu efter upptäckten om HSP förstår jag att jag känner, tänker, agerar på vissa sätt pga detta. Det känns fruktansvärt många gånger. Jag börjar samtidigt inse hur trött jag är, hur mycket jag faktiskt känner och att jag ibland kanske inte känner det saker för att jag känner dem. Just nu känner jag mest att jag stängt in mig i ett skal. Ett skal jag måste ha för att förstå, för att acceptera. För det måste jag göra, jag måste acceptera. Men så känner jag att jag måste förstå vad jag ska acceptera. Låter detta konstigt? Låter det som ens en möjlighet? Helt plötsligt är jag osäker på vem jag är. "Men om jag tar upp vad andra känner, hur ska jag då veta vad jag egentligen känner??" "Känner jag det här för att JAG känner det eller är det DU som känner detta?" Jag blir så trött. Trött av alla känslor som bubblar. Trött av sanningen som är helt fantastisk på ett sätt, samtidigt som jag vill lägga det under en filt å bara vara "normal". Just nu känns det som allt jag byggt under år rasat. Inte helt raserat. Men det låste göras en del ombyggnationer för att jag ska kunna fortsätta. För många tankar.

[alma93svensson]

När du ser alla i par och tänker "det kommer aldrig bli du och jag". När du tänker på att du ändå är ung och att du inte behöver oroa dig för tiden som finns. Då tänkte du plötsligt på alla andra i din ålder som inte heller haft någon, så blev plötsligt världen en mycket mer sorgsen plats.

[alma93svensson]

To many cirkles

Istället för att tänka som jag gjorde förut "Han är bara inte här" så blir tanken "ingen här vill ha mig" fast jag egentligen vet, att du vara egentligen inte är här.

[alma93svensson]

Jag vet inte varför jag känner mig då ensam och bortglömd, för det är jag verkligen inte. Jag har så många, helt fantastiska vänner som verkligen bryr sig om mig. Men så är det ett hål. Ett hål som bara jag kan fylla. Ett hål som det inte finns några smarta tips för, inga tankesätt, inget materiellt, det är jag som måste fylla det med mig själv. Det här året tänker jag staka tills jag nått mitt mål. Jag kommer staka tills jag är mitt i farten och skidorna bär sig själva. Ja, staka mot lugn och lycka, mot drömmar och kärlek.

[alma93svensson]

Tack för ditt stöd

Jag vill inte vara den som är ensam kär längre. Jag vill vara två, jag vill vara två så mycket att jag är påväg att ge upp. Jag vill inte sitta i regnet med en cigg längre. Jag vill också bli älskad, prioriterad och som en drog du inte kan vara utan. Jag vill ha dig här nu. Hur länge ska jag behöva vänta? Hur länge ska jag behöva kämpa? Hur länge ska jag behöva peppa mig själv att inte ge upp hoppet på dig? Jag önskar jag önskar jag önskar jag vill jag vill jag vill snälla snälla snälla

[alma93svensson]

-

Varför kan det aldrig bli jag? Varför är jag alltid kvar?

[alma93svensson]

Mitt hjärta har stannat

Jag är livrädd. SÅ fruktansvärt rädd. Det sitter överallt, det spänner överallt, jag är så rädd att oavsett hur länge jag ligger kvar i sängen kan jag inte somna om. Samtidigt längtar jag så mycket så att jag håller på att gå av på mitten. Jag kan inte tänka på annat. Jag kan inte göra något annat. Fröjag tänker bara på dig och på allt annat jag hoppas på.

[alma93svensson]

Mitt hjärta som slår

Det känns som ne feber. Är jag galen eller kraschar jag snart? Jag vet faktiskt inte. Jag vill bara vara där nu, vara där i säkerheten där inget kan gå sönder. Men den här gången känns det bra, jag är inte rädd. Jag ser det, jag vill ha det, jag ska bara ta det.