#livets tre

[hapalopus]

Du har vel stadig tre måneders opsigelse?? — anyway, hvis du kan finde et sted (anbefaler boligportal dk) så kan du søge kommunen om hjælp, det kan tage op til 6 uger behandlingstid, men de siger sjældent nej til at hjælpe med indskud, har jeg hørt, ikke mange kender til den form for hjælp, men den findes ❤️

Håber at livet bliver lettere snart!! ❤️

(sender lige en ask mere om dine fine hestefolk, for dem vil jeg gerne hører lidt mere om!)

Det var et skolehjem, så de er ingen depositum og ingen opsigelsesperiode. Men jeg har fundet en løsning nu, det har bare været et par skod-dage T.T

Jeg tror jeg flytter til Thy, jeg har brug for at komme væk fra alting. Tak<3

[litteraturhistorikeren]

I dag har jeg endelig besøgt min veninde, som jeg har kendt, siden vi var tre år gamle - og set hendes lille dreng, som nu er fem uger gammel. Han er så fin, det var en hård fødsel for hende, som har resulteret i et nemt barn. Tænk, at hun er mor nu. Jeg havde købt en I ❤️ Valencia-bodystocking til ham, da jeg var i Spanien, han har allerede en Mumi-body, fra da jeg var i Finland; jeg er allerede den type “tante”, der bringer ham gaver fra mit nomadiske liv i udlandet, og jeg er vild med det. Livet er finurligt, min veninde og jeg er lige gamle og lever det så forskelligt, men begge på måder, der gør os lykkelige

[maelkevejen]

Solen skinner og jeg har haft besøg og jeg følte mig lige inspireret, men… jeg har det mærkeligt…? Jeg har slettet mails i massevis, rettet min forskudsopgørelse, betalt restskat, drukket vand. Jeg har ikke lyst til at tage til møde i morgen, jeg har ikke lyst til arbejde, jeg har ikke lyst til terapi midt på dagen på tirsdag.

Min terapeut plejede at have lokale mega tæt på mit studie, men nu er hun rykket et helt andet sted hen og er der kun om tirsdagen, og det passer mig slet ikke, for der har jeg også spejder. Jeg kunne kun få tid klokken tre. Det passer mig slet ikke. Jeg vil ingenting. Den her søndag virker så fredfyldt, jeg har tid og det et godt vejr, men jeg kan ikke slappe af, fordi… fordi hvorfor? Jeg har lyst til skrælle huden af min krop i ubehag. Jeg har slet ikke lyst til at være her. Jeg har ikke lyst til mit studie, jeg har ikke lyst til at skulle ud på arbejdsmarkedet, tage stilling til pensionskasser, rette forskudsopgørelser, jeg har pludselig ikke rigtig lyst til at stifte familie. Hårene rejser sig pludselig på hele min krop og jeg trækker ikke vejret. Jeg skal fikse alt muligt, før det bliver realistisk med noget som helst. Men jeg har ikke lyst til at fikse noget. Jeg føler mig for utilpasset, for kompliceret til at være her og jeg kan ikke finde ud af at gøre noget ved det. Jeg vil ikke noget.

Min veninde holder kandidatfest i næste uge og jeg har ingen ide om hvad jeg skal give hende i gave (skal jeg også holde kandidatfest? Det har jeg ikke lyst til) og min bedste ven fylder 30 i juni og jeg har heller ingen idé om, hvad jeg skal give ham i fødselsdagsgave. Jeg plejer at være vildt god til den slags men jeg er helt tørlagt. Og han holder en temafest på en bar og pludselig skal jeg også finde ud af finde noget 20’er-tøj at tage på og jeg… jeg skal slet ikke overskue det? Jeg har ikke lyst? Og jeg fylder selv 30 til efteråret og burde jeg egentlig ikke gøre noget ud af det? Men jeg har ikke lyst? Hvorfor har jeg ikke lyst til noget? Hvorfor kan jeg dog ikke gå ind i mig selv og blive dus med min krops signaler og lære og trække vejret og få jordforbindelse? Jeg kommer til at gå igennem hele livet med giftige tendenser og uhelede sår, som jeg sårer andre mennesker med, fordi jeg ikke selv gør noget ved dem. Jeg føler mig krampagtigt fastlåst og jeg finde ikke ro i de små positive ting. Jeg føler ikke, jeg fortjener at være her. Jeg er heller ikke en god søster eller moster eller faster. Jeg er for fastlåst og uvillig og jeg ved ikke, hvorfor jeg dog ikke gør noget ved det.

[crawloutsidemyselftosing]

"Lilla grusvägen vid Río Genil" by Linus Hasselberg Swedish to English Translation

Officially my new favorite song to translate! Super fun and poetic :)

Follow me on lyricstranslate! (Följa mig på lyricstranslate)

Find 'The Little Dirt Road by Rio Genil' on lyricstranslate (Hitta 'Lilla grusvägen vid Río Genil' på lyricstranslate)

If you find an error in my translation please let me know! (Snälla hör av dig om hittar du ett misstag på min översättning.)

Texterna är nedan! (Lyrics below!)

På svenska:

En, två, tre, fyr

Jag vill berätta om en lila grusväg nere vid Río Genil Om älskaren du älskar, men som har annat för sig Jag vill berätta om den överkörda katten jag såg på gatan Hur ögonen låg utanför huvet, mamman jamade "hjälp honom, snälla" Om stora oväder, kokainstinna ögon Om våldet i oss alla, om att skynda utan att ha bråttom Jag vill berätta allt om ingenting och ännu mer om allt Jag vill berätta att det här är mitt hem nu

Jag vill berätta att jag är självsäker när jag ligger med andra Att jag alltid haft lätt att ge kärlek, att vi är sanningen i varandra Jag vill berätta att jag är stolt över dig, jag läste GP häromdagen "En stjärna har fötts", skrev de, jag ber för att det stiger dig åt huvet Jag vill berätta att du ska bli mamma och jag är pappa Även fast det är otroligt att pappan vet det före mamman Jag vill berätta att inte ens i mina vildaste av drömmar Trodde jag att jag det skulle bli som det blev men nu blev det så

Jag vill berätta om mig själv, men ändå inte, du vet hur jag är Om min nya polska bilderbok, om hur ofta jag gör fel Jag vill berätta att jag köpt mina två första krukväxter Carlos och Marco, jag glömde vattna dem, nu är de döda Jag vill berätta att jag har en älskarinna, gröna ögon, bor vid torget Vi behandlar varandra bra men jag känner mig ofta sorgsen Jag vet att jag måste sluta jämföra, det är så orättvist mot dem Men mot dig springer mina älskarinnor ett evighetsmaraton, kom igen

Jag vill berätta om en lila grusväg nere vid Río Genil Hur den kan ta mig till paradiset bara jag säger till Vill berätta om maffiakrogen på Calle Elvira som jag älskar Skulle kunna sitta här för evigt, om du var här, du skulle fatta Jag vill berätta att jag såg en norsk tv-serie som hette Skam Att livet är lättare nu, att jag är glad att jag inte är 17 Att jag är räddare för döden, men också mer uttråkad Att jag läste Räddaren i nöden, jag kommer inte läsa den igen Jag vill berätta att det är sexton dagar kvar till ett jubileum Jag vill berätta att om sexton dagar har vi vart tillsammans i sju år Jag vet inte om sista tiden räknas, kanske, kanske inte

Jag vill berätta…

Jag vill berätta att jag fått fler åsikter, men färre ideal Att jag jag tror på något gott men inte på moral Att jag vill bli författare, författare! Det smärtar i hela kroppen att jag visste det som liten Men nånstans tappade jag bort det Jag är jag när jag skriver, men någon annan varje natt Jag är flexibel in absurdum, sju personligheter utan att fatta det Vill berätta något större, hur jag har kärleken på tungan Vill höra dig berätta att en dag blir allt annorlunda Jag vill berätta om Interstellar, du måste se den, jag blev helt tagen Vill berätta att jag helt slutat bryta mot lagen Jag vill berätta, men det räcker inte, jag vill gestalta med hela famnen Vill berätta att pojken du blev kär i just fyllde 25 år i Spanien, kom igen

Jag vill berätta om en lila grusväg nere vid Río Genil Hur jag och Carmen fann svaren med vattnet upp till knäna Hur jag kämpar varannan dag för att hålla borta gråten När jag tänker på min pappa Det finns en sorg bland mina bröder, kanske bara jag som ser den De vill berätta för mig att de inte håller med mig, att jag är galen Att allt nog är bra, att jag överdriver Jag vill berätta för dem att det är vi som skjuter upp livet Jag ser dig överallt, i alla böcker jag orkar läsa Trots vintern har din näsa en sommarkoloni av fräknar Du finns i spriten, lyckan, ruset, varje gång jag drömmer Jag saknar dig så jag går sönder

In English:

One, two, three, four

I want to tell you about a little dirt road down by Rio Genil* About the love you love, but that has more pressing concerns I want to tell you about the run-over cat I saw on the street How the eyes were outside its head, its mom mewling “Help him, please” About great storms, cocaine-fueled eyes About the violence in us all, about speeding without the need to hurry I want to tell you all about nothing and even more about it all I want to tell you that this is my home now

I want to tell you that I am confident when I sleep with others That I’ve always found it easy to love, that we are the truth in each other I want to tell you that I am proud of you, I read GP the other day* “A star has been born,” they wrote, I pray that it gets to your head I want to tell you that you will be a mother and I a father Even though it’s incredible that the father knows before the mother I want to tell you that not once in my wildest dreams Did I think that it would happen like this but it did

I want to tell you about myself, but also I don’t, you know how I am Of my new Polish picture book, about how often I fuck up I want to tell you that I bought my first two house plants Carlos and Marco, I forgot to water them, now they’re dead I want to tell you that I have a lover, green eyes, lives by the square We treat each other well but I’m still sad so often I know that I need to stop comparing, it is so unfair to them But my lover runs against you in an eternal marathon, come on

I want to tell you about a little dirt road down by Rio Genil How it can take me to paradise if I just ask it to About the restaurant I love that’s a mafia front on Calle Elvira I could sit here forever, if you were here, you’d get it I want to tell you that I saw a Norwegian tv-show called SKAM* That life is easier now, that I’m glad that I’m not 17 That I’m scared of death, but more so I’m bored That I read Catcher in the Rye, I’m going to read it again I want to tell you that there are 16 days until my anniversary I want to tell you that in 16 days we'd've been together seven years I don’t know if last time counted, maybe, maybe not

I want to tell you (roaring)

I want to tell you that I got more opinions, but fewer ideals That I think I believe in something good but immoral That I want to be a writer, a writer! There is pain in my whole body that I knew when I was young But somewhere along the way, I lost it I am me when I write, But someone else every night I am flexible in absurdity, seven personalities without understanding it Want to tell you something big, how I have love on my tongue Want to hear you tell me that a day makes everything different I want to tell you about Interstellar, you need to see it, I was stunned Want to tell you that I’ve stopped breaking the law I want to tell you but It isn’t true, I want to gesture with my whole arms I want to tell you that the boy you fell in love with just turned 25 in Spain, come on

I want to tell you about a little dirt road down by Rio Genil How Carmen and I found the answers in the water up to our knees How I fight every other day to hold back the tears When I think about my dad There is a sorrow among my brothers, maybe only I see it They want to tell me that they don’t agree with me, that I’m crazy That everything is fine, that I’m exaggerating I want to tell them that it is us that pushed back life I see you everywhere, In all the books I bear to read Despite winter, your nose is speckled in summer camp freckles I see you in booze, luck, bliss, every time I dream I miss you so much that I’m falling apart

[hanna-water]

source: https://www.bt.no/amagasinet/i/VPjGgr/baard-ylvisaaker-det-aa-staa-paa-en-scene-foran-20000-drit-i-det Bård Ylvisåker: – Det å stå på en scene foran 20.000? Drit i det.

(Aftenposten) Han har overtatt tronen i “Kongen befaler” og har levd av å opptre halve livet. Men det er ikke dette Bård Ylvisåker virkelig brenner for.

Publisert: 11.02.2023 10:26 

Han skjønte raskt at det var noe galt med mannen i vannet. De var på vei hjem, han og broren og moren, da de fikk øye på ham, duppende i en dam, med ansiktet ned.

Hvem var det? Hvordan havnet han der? Ingen visste. Men det var veldig tydelig for Bård at mannen var død.

Hendelsen ligger milevis unna og 30 år tilbake i tid.

Hans Terje Ylvisåker var sivilingeniør og tok med konen og sønnene på jobb for Norad i Mosambik og Angola. I sistnevnte land var det borgerkrig og ikke uvanlig at barna så våpen eller hørte skudd. Mens tre år eldre Vegard trivdes bedre hjemme, gjerne foran flysimulatoren, fikk den eventyrlystne lillebroren utforske nabolaget, lenge før telefoner ble mobile og barneklokker fikk GPS.

– Det er rart foreldrene mine lot meg få lov, men jeg gikk og spankulerte rundt der, sier Ylvisåker til Aftenposten.

Han har kalt barndommen «perfekt», har sagt om Afrika-årene med broren at det «ble veldig mye oss». Med et hav av tid og bare tre VHS-filmer – «Life of Brian», Harald Heide-Steen, «Weekend at Bernies» – formet brødrene sin egen humor.

En humor som har brakt dem fra suksess til suksess i en karriere som har vart mer enn halve livet, der de har gjort alle sketsjer, show og sanger sammen.

Helt til nå.

Fortjent terningkast 2

Han gråter «ekstremt sjeldent». På skjermen: smil og latter, glimt i øyet, alltid morsom.

– Hva er det minst morsomme du har laget?

– Som vi har laget?

Han er kanskje ikke vant til å få spørsmål i entall?

Ylvisåker sitter i et mørkt studio i produksjonsselskapet Concorde TV, som brødrene startet for 11 år siden. Han humrer litt, gjesper litt, lener seg tilbake i kontorstolen, i mørk genser og mørke jeans, mens han heller i seg mørk væske fra en boks Pepsi Max.

Og slik finner man lettest mørke i livet til Bård Ylvisåker: Man konstruerer det. Hendelsen med den døde mannen er et sjeldent glimt av noe annet enn idyll.

Men det minst morsomme han har gjort?

«Ylvis goes philharmonic», svarer Ylvisåker.

Det var i 2001, tidlig i karrieren. Bård og Vegard var nettopp blitt oppdaget i skoleteateret hjemme i Bergen, to sjeldne talenter med et rykte som spredte seg raskere enn korona.

Men denne forestillingen med Bergen filharmoniorkester ble halvhjertet. Dagbladet trillet terningkast 2. Velfortjent, mener han og kaller det hele «pinlig».

– Jeg tror det var da vi bestemte oss for at vi aldri igjen skulle ta lett på en jobb.

Dette var årene der livet hans ble snudd på hodet. Det ene øyeblikket var han en ganske vanlig norsk tenåring. Så fortalte kjæresten at hun var gravid, en manager plukket ham opp fra skolerevyen, og vips, så var Bård Ylvisåker på full fart mot småbarnsliv og stjernekarriere.

– Jeg følte jeg gikk fra å være barn til å ha barn uten noe voksenliv imellom. På samme måte var det med meg og Vegard: Vi hadde ikke noe forhold til teater, egentlig.

Fjasete, grovt og nydelig

Brødrene fløy rundt på turné med showet «Ylvis», en eventyrlig suksess. Som føltes helt feil. Sketsjene og humoren var ting han var blitt fortalt ville funke. Noe det gjorde. Men det var ikke hans humor.

– Jeg var helt død inni meg, liksom. Jeg synes det var helt meningsløs drit. 

På hotellrommet tok han frem gitaren, nærmest som terapi, og lærte seg sangene til artisten og skuespilleren Jack Black – som med bandet Tenacious D lagde fjasete, grove, nydelige sanger.

– Jeg satt og spilte gjennom de låtene og tenkte at det må være helt fantastisk å kunne leve av å lage egne låter som er kødd. Men jeg var helt sikker på at dit kommer jeg aldri.

Sceneskiftet som fulgte, er fortalt før, men et kort synopsis:

Ylvisåker-brødrene fikk ny manager, som utfordret guttene på hva de ville gjøre. Sommeren 2011 fikk de eget show i P3, klekket ut sine egne, corny ideer, deriblant «låter som er kødd». Den første, rap-parodien «Work It», skapte blest også utenfor Norge. Og Bård tenkte: «Oh shit, OK, det går an.»

To år senere lagde de en annen tullesang sammen med stjerneprodusentene i Stargate, om hvordan ingen vet hva reven sier, og ... vel, du vet.

Midt i intervjuet lyder plutselig brorens skarrende stemme fra skrivebordet:

«Eg trenger penger!»

– Sorry.

– Hva var det?

– Det var Vegard sin meldingslyd.

Han flirer litt. Brødrene ser hverandre daglig, men sjelden utenom jobb.

– Jeg ringer jo ikke ham og spør om han skal være med på kino. Det ville være litt spesielt.

Og nå, for første gang, kan de altså sees alene i hvert sitt program. Bård som ny konge i Kongen befaler. Vegard som vinner av høstens 71 grader nord.

Men den som leter etter en sprekk i idyllen – en Knutsen i klinsj med Ludvigsen, en Simon på kant med sin Garfunkel – må lete forgjeves.

– Han har hatt lyst til å være med i sikkert ti år. Han elsker jo det der. Jeg har ikke sett en eneste episode av 71 grader nord i hele mitt liv, inkludert hans sesong, sier Bård.

Jobben som programleder i Kongen befaler ville han neppe tatt uten å føle eierskap til programmet, sier han.

– Det er jo en programlederjobb som er helt topp, det. Men mitt hjerte ligger i å lage ting fra bunnen av.

Ylvis-brødrene produserte den første sesongen og valgte Atle Antonsen som programleder. I høst mistet sistnevnte jobben som følge av den mye omtalte episoden med Sumaya Jirde Ali.

– Hvordan er det egentlig å ta over rollen under de omstendighetene?

– Jeg verken kan eller vil gå inn i den greien der. For meg er det mer sånn: Faglig sett skal jeg hoppe etter Wirkola, for jeg synes Atle gjorde en veldig god jobb som konge.

Han har ikke snakket med Antonsen om jobben, bortsett fra en tekstmelding der den gamle kongen ønsker den nye lykke til.

Det var Ylvis som produserte første sesong av «Kongen befaler» i 2019, og som valgte Drammens Teater som scene og Atle Antonsen som konge. FOTO: GORM KALLESTAD / NTB

«Heroin skutt i øyet»

Bård Ylvisåker har det som kan være både en superkraft og en akilleshæl i showbiz: Han blir ikke nervøs.

Muligens er det genetisk. Han la særlig merke til det da de holdt konsert i Stavanger med brødrenes tidligere sidekick, Carl Fredrick «Calle» Hellevang-Larsen. Alle Ylvis-brødrene skulle på scenen, inkludert den mindre kjente Bjarte, attpåklatten som ble løftet frem i fjorårets Ylvis i Sogn på VGTV. Ingen av de tre brødrene var nervøse.

Calle, derimot.

– Han var så nervøs. Han skulle bare være på én låt, men var helt knekt. Han kaster opp før han skal ut på sånne ting. Og jeg tenkte: «Hvordan orker du å gjøre noe på en scene? Jeg fatter det ikke. Det virker jo så utmattende.»

Men så, da Calle gikk av scenen, fikk Bård se den andre siden.

– Det var som om han hadde skutt heroin i øyet. Han sa: «Er ikke dere happy, og er ikke dette det mest fantastiske dere noen gang har vært med på?!» Så sitter Vegard, jeg og Bjarte der og bare: «Jo, det var topp det. Det var kult.»

«Kaos» kaller Bård Ylvisåker konserten de holdt i Oslo Spektrum i 2014, foran 8500 tilskuere. Det ble så mye som skulle ordnes, løses, innøves, at han nesten ikke klarte å nyte opplevelsen. FOTO: VEGARD WIVESTAD GRØTT / NTB

Bård har hatt sine triks for å gire seg opp. Når de holdt show, kunne han, til de andres frustrasjon, få et kick av å møte opp backstage rett før forestillingen.

– Det å komme fra gateplan og så fem minutter senere stå foran 500–1000 mennesker, det ga meg et slags støt som gjorde at jeg skjerpet meg.

Det han virkelig brenner for, er skapelsen. Han kan gå til konen, stolt som en unge med tegning fra barnehagen, og spille av en tidlig låtskisse sammen med det ferdige resultatet.

– Hun blir fascinert av at jeg fremdeles synes det er spesielt, sier han.

– Det å stå på en scene foran 20.000? Drit i det. Da blir du jo bare plassert et sted og skal gjøre låten din. Men det å lage noe som ikke finnes, det synes jeg er bare ... ufattelig gøy.

Hollywood, runde to

Denne skapergleden har møtt sin motstand.

Deres nå ti år gamle monster-hit «The Fox» – som er avspilt 1,1 milliard ganger på Youtube og førte dem på en vill rundtur, fra amerikanske talkshow til hylende asiatiske fans – satte spor i USA. Senest i en fersk Super Bowl-reklame for Uber, med flere store artister, der Bård og Vegard synger en snutt ikledd sine velkjente revedrakter.

Sangen åpnet mange dører. Brødrene har jobbet med flere mulige show i USA. Og har møtt et digert maskineri med sine egne rutiner, hindringer, normer og meninger.

I første runde føyde de seg, full av respekt for Hollywoods høye herrer.

– Så blir det slipt vekk mer og mer av kantene. Du blir sittende igjen med en sånn grå amerikansk deig, sier Ylvisåker.

Resultatet ble en pilot-episode som ingen var fornøyd med. Det fislet ut.

Så minnet de seg selv på reve-sangen. Hvor startet det? Jo, hos fire–fem nordmenn hjemme i Oslo. Og jo da, de fikk hjelp av Stargate. Men selv de «aner ikke hvordan de skal lage en hit», sier Ylvisåker.

– Det er de helt åpne om. Det eneste du kan gjøre, er å følge hjertet ditt og lage masse sanger. Én av dem smeller. Hvilken? Umulig å si. Møter du et menneske som sier at de vet det, skal du styre unna.

Helt ærlig, Bård Ylvisåker:

– Hvilken av dine egenskaper håper du barna dine ikke arver?

– Evnen til å utsette helt nødvendige, hverdagslige oppgaver.

– Hva er din favorittlyd?

– Rent teknisk liker jeg veldig godt «fasten seatbelts»-lyden på fly. Den har en fantastisk blanding av skarphet og rundhet.

– Hvilken låt har betydd mest for deg?

– «Another Brick In The Wall, pt 1.» av Pink Floyd.

– Når følte du deg sist mislykket?

– Sist jeg forsov meg sånn at barna kom for sent på skolen.

– Hva er det norskeste du vet?

– Langrenn. Jeg prøver å forklare folk i utlandet at de største heltene i Norge er de som går fort på ski rett frem og av og til stopper for å skyte. De skjønner ingenting.

– Når føler du deg mest i utakt med din samtid?

– Når folk skriver «POV» på Tiktok.

Ylvis vendte tilbake. Og begynte å protestere når folk filte ned ideene.

– Det blir sånn: «OK, så de tilbakemeldingene dere nettopp ga oss? Hva om vi hadde kommet inn og sagt at vi skulle lage en EDM-sang om en rev? Den hadde feilet på alle punktene dere nettopp nevnte.»

– Blir «The Fox»-suksessen et slags rush som dere har lyst til å gjenskape?

– Ja, altså vi holder på, sier Bård, som ikke legger skjul på at de trekkes mot Hollywoods nedslagskraft og høye budsjetter.

– Men vi er jo veldig lugne på at om det ikke blir sånn som vi vil, så driter vi i det. Det er mange der borte som blir fascinert av at vi ikke gir oss.

– Har du lukket noen dører med den holdningen?

– Absolutt! Hehehe.

– Det er kanskje et sunnhetstegn?

– Ja, det føles dessverre alltid riktig etterpå. Selv om du ser båten seile videre uten deg, så ... Hvis det er Titanic som seiler, så er det jo greit.

Strenge unge foreldre

Apropos: Nå må Bård gå.

Han plukker opp jakken, trasker mot bilen nedenfor kontoret, en elektrisk kabriolet.

Som kan høres ut som nettopp den bilen du forventer av en komiker som har tjent flere millioner årlig. Helt til den dukker opp: en sølete, knøttliten Smart-modell som så vidt rommer Bård.

– På en sommerdag skal den gå opp til hundre kilometer, sier Ylvisåker.

Så står det naturlig nok en større bil hjemme, med plass til hele familien. På bilferier har han og konen hatt klare regler for de tre barna: ingen skjermer.

– Det kom noe godt ut av at de kjedet seg. Da var det ekstra digg å komme frem. Og det tvang ungene til å snakke sammen.

Som unge foreldre ble de opptatt av ikke å feile og ikke «bare ta med ungene på McDonald’s og være sløv».

– Du skal liksom ta igjen med å være veldig rigid, og jeg husker vi ble applaudert av andre voksne for at vi var så prinsippfaste.

Kanskje var de for prinsippfaste, lurer han.

Datteren var sist i klassen til å få telefon. Det blir vanskelig når barnet blir eneste i klassen som ikke er på Snap eller får spille det nyeste spillet.

Og det er tross alt forskjell på skjermbruk – forskjell på å lære seg lesing og regning i en app og glo på en tullete musikkvideo med to artister i revekostyme.

Mitt kulturliv

Hører på/ser på/leser nå: – Jeg vet det høres rart ut, men jeg konsumerer nesten ingen former for underholdning for tiden. Så mye av arbeidsdagen går med til å skrive og analysere ting at jeg helst bare vil ha det stille hvis jeg har fri en ettermiddag. Helt stille i bilen på vei til jobb, ingen musikk når jeg trener, hører av og til halve førsteepisoden av nye podkaster for å høre hva konseptet er, men så vil jeg gjerne slippe å høre mer.

Klype-seg-i-armen-gøy

Uansett er barna blitt gamle nå – 13, 18 og 21 år – og eldstedatteren har allerede reist av gårde for å studere til arkitekt, det Bård selv ville bli før han ble svelget av underholdningsbransjen.

Mens Vegards datter har vunnet MGP Jr., har ikke Bårds barn satset i den retningen. Som er helt greit, synes han.

– Den virker så tilgjengelig, den drømmen om at du bare kan filme deg selv på Youtube, og så kan du bli rik. Det er veldig vanskelig for barn nå å forstå hvor lite det nåløyet er.

Han svinger den knøttlille bilen inn i en ny Oslo-gate mens han humrer litt over uttalelsen om at komikere er på høyden som 30-åringer – uttalt av en 30 år gammel Bård.

– Jeg synes jo 40-åringer er knakende gode, sier han.

– Man merker vel når man begynner å levere ting som folk ikke liker. Får jeg håpe, i hvert fall.

– Kunne du tenke deg å jobbe oftere som regissør og holde deg i kulissene?

– Jeg føler det høflige er å si ja. Og jeg liker å gjøre det i tillegg. Men jeg har ikke lyst til å slutte helt.

De siste årene har tidvis vært tunge. Prosjekter har møtt motstand. Han kjenner det krever litt ekstra nå, han må jazze seg mer opp for å gå ut på en scene og gnistre.

Men skapergleden? Uendret. På parkeringsplassen utenfor togstasjonen snakker han om et USA-relatert prosjekt de har på gang. Som inkluderer en sang med Kringkastingsorkesteret.

– Der har du igjen det der med at du begynner med en idé og kanskje nynner inn en melodi. Og plutselig sitter et strykeorkester og spiller det, og det bare låter helt sinnssykt fett. Det er jo sånn klype-seg-i-armen-gøy, sier Ylvisåker.

Før han går ut av bilen for å ta nye passbilder til et nytt visum, en ny USA-tur og kanskje et nytt eventyr.

Etter stjernestøvet

En dag i 2013 gikk han bortover gaten på Manhattan med en spesiell følelse i kroppen.

Han hadde nettopp kommet ut fra døren til Stargate, der han og broren hadde fått lov å jobbe en hel dag i studio med en egen låt som var kødd. De hadde mast seg til noen ekstra timers jobbing med produsentene.

Han tuslet opp på hotellrommet, lukket døren og spilte av sangen på telefonen.

Det han hørte i hodetelefonene, var ikke lyden av en fremtidig global hit. Men han hørte noe nesten like vakkert: en idé, klekket ut hjemme i Norge, jobbet frem av to brødre, løftet til nye høyder av to topp-produsenter. En idé som hadde nådd sitt absolutt ytterste potensial.

Og da, sittende på rommet, med en fjasete reve-låt i ørene, begynte Bård Ylvisåker å gråte.

Publisert: 11. februar 2023 10:26

[linglinginjapan]

Klassetur 2023:

Klasseturen endte like brått som den begynte, plutselig var den ferdig. Etter tre nesten helt søvnløse netter kom jeg hjem utslitt og med influensa (eller noe sykdom) i går. Det var godt å endelig få sove på rommet mitt, og få kommet meg ordentlig på do. Jeg er dårlig på sånne ting som her. På Bjørnsund leirskole i 8. klasse gikk jeg 5 dager i strekk uten å gjøre nummer 2...

Klasseturen har vært veldig fin! Jeg har blitt kjent med noen flere jenter, og hatt det kjekt med vennene mine. Allikevel så har jeg følt meg veldig alene også, for ender ofte opp som det tredje hjulet på vognen. Selv om jeg er der sammen med dem, så blir jeg oversett. Dette kommer såklart an på hvem jeg henger med, og hvilken kombinasjon som henger ilag. Avanserte jentesaker.

På bildene av maten jeg har lagt ut på dag 1 og 2 så er det veldig mye, ikke sant? Det er fordi jeg skrev ned allergiene mine før vi for, så jeg fikk min egen asjett med allergifri mat. Den første dagen så visste jeg ikke at det var så mye, så jeg hentet også fra buffetten litt av alt, men da jeg kom tilbake var det allerede mat til meg på bordet. Klarte ikke å spise opp! Dag 2 så bare syntes jeg at allergimaten var kjedelig, så jeg hentet fra buffetten igjen. Prøvde å fortelle dem fra dag 1 at jeg ikke ville motta min egen meny, men det var allerede bestilt så kunne ikke gjøre noe med det. Det som var bra med min egen meny var desserten. Desserten var faktisk bedre enn den på buffeten, for fikk servert sånn skikkelig "Japanese style desserts".

Det er vanskelig å gå sammen i store grupper når alle har forskjellige interesser og vil forskjellige ting. Det var dette som skjedde i USJ, for det er vanskelig å finne noe alle kan ta når noen er redd for spøkelseshus, og andre ikke orker å vente i kø. Derfor endte vi opp med å gjøre omtrent ingenting med tanke på alle timene vi fikk tildelt. Vi burde ha delt oss. Litt det samme med fritiden vår i Osaka, bare omvendt. Vi var en gruppe på 6, men det var bare 2 av oss som bestemte alt, mens vi andre bare fulgte etter. Derfor ble det ikke tid til noe suvenirhandling eller dessertspising som jeg hadde lyst til. Får heller dra tilbake dit senere en gang! Universal Studios også.

De to aller beste opplevelsene fra turen var nok da jeg satt ute med Sayo og Asuka på verandaen fra 12. etasje og drakk honningteen som var på hotellrommet. Den var så god at jeg gikk fra rom til rom med "knask eller knep", og samlet inn teposene deres for å ta med hjem. Den andre beste følelsen var rett etter å ha gjort ferdig den eneste berg og dalbanene vi tok på USJ. Den var mye skumlere enn forestilt, så følte at jeg kom til å dø flere ganger. Det var så godt å fortsatt være i livet da vi var ferdig, som å sveve liksom.

Jeg er glad for at jeg fikk dratt på klassetur med den nye skolen min. Hele andretrinn på Kiyose High School er nok over 250 elever, så vi var ganske mange til sammen. Allikevel fikk vi dratt på en slik ferieaktig klassetur! Dette hadde ikke gått på Fræna Videregående for å si det sånn, så er glad for at jeg fikk lov til å være med dem på klasseturen deres.

修学旅行、お疲れー♪

[svanhildbogseth]

Familielivet av nenetsere

Jeg liker å lese bøker og se filmer om nenetsere (eller juraker, jurak-samojeder), fordi livet deres er veldig spennende. Det er absolutt annerledes enn livet mitt.

Nenetsere er et folk som bor i den russiske taigaen, de passer på tamreiner og jager til å livberge seg og barna sine. Nenetsere har ikke vanlige hus som bor vi i, men de lever i telter som de bygger av reinas pelsen og tar med seg når de flytter til et nytt sted. Familiene deres er vanligvis store. Nenetsere tror at jo mer barna desto bedre. Tre generasjoner (besteforeldre, foreldre og deres barn) bor sammen i et telt.

Det er viktig i nenetseres kultur at barna alltid vører eldre. Slektninger bor i en kommune og hjelper hverandre, derfor lærer barna å være hjelpsom og snill. Når menn er på jakt, tar kvinner seg av barna. Jenter hjelper deres mødre å gjøre hjemmearbeid, og gutter, da de har blitt større, går på jakt med fedrene deres.

Fedre spiller ei særlig viktig roll i sønners liv. Hvis en gutt har mistet faren sin, nenetsere pleier å si at han "har mistet hans første rein".

Foreldrene er opptatt med det at deres barn vet alt om deres religion. Nenetsere er hedninger, de har sjamaner i kommunene deres og deltar i ritualer. Barna lærer å være vennlig med dyr, særlig hvaler, for religion deres sier at mennesker og hvaler er brødre.

Når ei ung kvinne gifter seg, flytter hun ut av familiens telt. Familiens eldst sønnen bor med kvinna si og foreldrene sine hele livet. Andre sønner flytter ut når de inngår ekteskap.

[mformoegso]

Apropos gode historier, så har min tur til Mexico åbenbart været springbrættet til at mit liv er ved at udvikle sig til en halvdårlig romcom

SÅ, jeg er i Mexico for at besøge min skønne ven Magnus, og vi rejser rundt i tre forskellige byer i to en halv uge. Den første dag i Mexico møder vi to britiske gutter på det hostel vi bor på - Adam og Jack - i slut 20’erne, som er på rigtig mande-mande-hygge-hygge-tur fordi Adam lige er kommet ud af et laaaangt forhold. Lang historie kort, så de første 4-5 dage hvor Magnus, Jack, Adam og jeg har hængt ud sammen stort set nonstop, udvikler Adam og jegs relation sig til at blive ret intens ret hurtigt, og vi hænger ud midt om natten bare ham og jeg, og snakker og putter og hvad end fantasien kun sætter grænser for. MEN det kan Jack satme ikke lide, fordi Jack og hans kæreste kunne rigtig godt lide Adams’ ex, så det var sådan lidt tystys og også derfor Adam og jeg mødtes midt om natten efter Jack var gået i seng. Efter 6 dage skal Magnus og jeg så videre, og natten til den dag snakker Adam og jeg meget voksent om at det var mega skønt at møde hinanden bla bla bla, men at det nok var bedst at lade relationen dø ud og bibeholde de gode minder vi har, bl.a. fordi Adam lige er kommet ud af det der forhold, han bor i London og der er alt for langt, aldersforskel osv osv osv. Meget smukt, meget voksent og alt i alt helt helt fint for mig.

I MELLEMTIDEN er Jack blevet syg (han troede han havde denguefeber - det var manflu). Så da Magnus og jeg lander i by nr 2, skriver Adam til mig om aftenen og spørger om han ikke må joine os indtil Jack er rask. Det er så her jeg finder ud af at Magnus har givet Adam mit nummer, fordi Adam spurgte om det lige inden vi tog bussen videre. Adam kommer så dagen efter, og vi har alle sammen (mig, Magnus, Adam + flere) en mega hyggelig aften. Vi ender så på en lokal salsabar, hvor Adam okay tipsy siger at han kan læse hænder høhø (fy for den lede tænkte jeg men, jaja) hvortil han “læser” min hånd og fortæller mig “you will fall in love in Mexico”. Min reaktion er selvfølgelig 10hi f9s, men alligevel er jeg sådan lidt “hmm okay da fuck”. Adam rejser så tilbage til Jack nogle dage senere (dog selvom han er blevet halvsløj), og vores farvel var meget hjertevarmt og I ved sådan “det har været virkelig skønt at møde dig” men også meget sådan “vi kommer aldrig til at ses igen” lol livet går videre.

Jeg kommer så hjem her i midten af december og har ikke hørt et kvæk fra Adam (sjovt nok), men tænker da selvfølgelig på ham her og der, som en eller anden sommerflirt og gode minder. Så den anden dag skriver han kraftedme til mig - 3 uger efter jeg er kommet hjem - og spørger om han nogensinde gjorde mig syg. Min første reaktion er hvad fuck, men jeg svarer selvfølgelig. Kommunikation herefter går ekstremt langsomt fra hans side og der går nogle dage uden svar, men jeg tænker ikke videre over det, udover at han sikkert bare er mærkelig. Han svarer så i dag, og vi skriver så sammen i en times tid, hvor mandEN AFSLUTTER MED DENNE BESKED: “Well ms *mit navn*, it does make me wonder why you consistently drift into my thoughts”, for så ikke at svare mere i aften.

Lur mig om jeg snart skal på en smuttur til London.

[whitewaterpaper]

“Bravely”.

Författare: Maggie Stiefvater. Publicerad: 2022. Medium: eBok/Disney.

Läses tillsammans med @kulturdasset för vår läsecirkel.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel Prolog+01–03).

En bra start på boken, med en introduktion av brädets ”nya” pjäser: de två gudarna. Och man får en känsla av redan här att de två gudarna ständigt är i luven på varandra. Det är dels den Cailleach i formen av en gammal kvinna hon är känd både för att spela spratt och fuska tydligen. Samt den yngre, hamnskiftande, Feradach som jag inte riktigt hittar någon information om just nu. Min första tanke var att Cailleach är häxan Merida mötte som barn.

Att det är Feradach som Merida jagar efter i vinternatten är det dock ingen fråga om. Och hon är snart indragen i de båda gudarnas spel/lek. Intressant nog nämner Cailleach att hon har intressen i Meridas familj. Det här gör mig givetvis nyfiken på vad det är som pågår i det stora hela.

Som en sidonot fick vi en chans att läsa på mer om irländsk mytologi – som består av betydligt mer än pysslingar och tir-na-nog. Alla fyra varelserna som nämns här (bogle, pooka, brag och shellycoat) erbjöd intressant läsning.

Spelet Brandubh är en irländsk variant av det nordiska spelet Hnefatafl, som även kallas ”bräde” på svenska. Dagens variant av brädspelet ”Svälta Räv” har jag aldrig varit något stort fan av.

Delmål 2 (Kapitel 4–7).

På många sätt ett bra delmål: här får vi grundintrigen utlagd för oss med Meridas två vadslagningar. Dels ett med de två gudarna vi lärde känna i prologen, dels ett mer mondänt. Det senare vadet, där slottet plötsligt invaderas av en aggressiv styrka är säkerligen något som Feradach ligger bakom i någon utsträckning.

Ärligt vet jag inte om jag helt greppar idén med det förstnämnda kanske är det två gudar som roar sig först och främst. Helt uppenbart är dock att mor och far i DunBroch stagnerat. Här är mamma Elinor än mer en rabblande papegoja än hon är i filmen. Är det anledningen till att de nu ansätts av den här nya galningen kanske?

Vi får under det här delmålet iaf lära känna familjen DunBroch närmare. Inklusive Leezie vars stundande bröllop nu ställts in av oklara anledningar. Även det kanske något som Feradach ligger bakom? Jag är lite fascinerad över hur hon nästlat sig in i familjen och tydligen lyckas undkomma att få några krav på sig. Jag lämnar det öppet för här att Leezie är någon annan än den hon utger sig för att vara.

Just nu är jag precis som Merida nyfiken kring vem Eilean Glan är. Någon från Elinors förflutna helt klart, är det så att vi kommer få lära känna Elinors rötter i denna bok.

Jag ser det dock som föga troligt att Merida förlorar något av sina vad.

Delmål 3 (Kapitel 8–11).

Hinner hända en del i det här delmålet, att DunBroch är i behov av en förändring (typ en rejäl spark i rumpan) står väldigt klart nu. En av de första saker som jag noterar i delmålet är att jag antagligen inte kommer hålla mamma Elinor särskilt högt.

Det är en märklig samling som följer Merida på vägen när hon styr kosan mot sitt första delmål: Ardbarrach. Och de verkar ha sin egen festliga variant av att ha stagnerat. Iaf för kvinnorna där schemat varje dag följer en och samma ringande klocka. Vi får tyvärr aldrig riktigt grepp om vad tanken bakom detta arrangemang är, då Merida bestämmer sig för att schappa innan de får reda på detaljerna.

Intressant nog vill Hubert stanna, han har hittat sitt kall i livet oh trivs som fisken i vattnet. Här inser man vad tanken med de tre resorna kommer utmynna i: Meridas tre bröder (aka ”trillingarna”) kommer få chansen att växa upp på varsitt håll och få chansen att ses som individer. Även om Merida nu också inser att hon kanske själv inte nödvändigtvis kommer tycka om att hennes familj förändras.

Jag är fortsatt lite fundersam kring ”Leezie” och vilken roll hon spelar. Som karaktär är hon nästan främst i vägen, och jag är fortfarande öppen för att hon är något mer än bara en vimsig människa.

Delmål 4 (Kapitel 12–15).

Dessa fyra kapitel präglas av en viss eftertänksamhet, dels att Merida själv påverkades mer av Ardbarach än hon inledningsvis trodde. Sedan dels första jämförelsen henne och Feradach mellan. Och givetvis föräldrarnas reaktion på att Hubert valde att stanna. Eller, när det gäller det sistnämnda kanske bristen på reaktion. Visst är det fullt möjligt att det är så att de ser positivt på att Hubert vill träna mer och lära sig, men det går heller inte att utesluta att låta det bero även är det smidiga och icke-konfronterande svaret.

De intressantare delarna av delmålet är dock den lilla insikt vi får i Feradach, och att hans skiftande utseende gör det svårt för honom att förstå begrepp som familj. Vi får också veta att alla hans utseenden baseras på en människa som han fördärvat. Här tycker jag även reglerna kring den här vadslagningen blir lite grumliga, Merida måste arbeta kring ”här och nu” med sina tre förändringar medan Feradach alltså kan plocka vilken som helst av sina dåd? Jag kan heller inte låta bli att känna att Feradachs insats för den förlorade byn låter lite som en ursäkt för att få sprida död och förödelse kring sig.

Delmål 5 (Kapitel 16–19).

Föga förvånande stannar Elinor hemma när det är dags för nästa resa, trots att detta går till ett välbekant mål. Jag misstänker att vi någonstans under slutet av boken kommer få reda på vad detta handlar om. Nödlögnen om att hon måste stanna hemma måste ju komma någonstans ifrån mer än att bara vilja vara hemma. Undrar om det hänger ihop med den där underliga reaktionen hon hade när ”Eilean Glan” nämndes? Är hon intrasslad i något? Någon gud som lagt sig i? Var det inte Cailleach/Feradach som sade att hen hade intressen i familjen DunBroch? Och hänger Hamish alla rädslor ihop med mamma Elinors beteende?

Merida, Hamish och pappa Fergus ger sig av mot destinationen Kinlochy; en plats som Fergus varit på tidigare och håller i kärt minne. På resan dit får vi en vinkling om vad som kommer förändra Hamish: musiken. Tydligen släpper han sina rädslor då, och musikinstrumenten man ser i Kinlochy antyder att där Hubert finner sig själv i militären så kommer Hamish hitta sitt i musiken. Kanske kommer pappa Fergus också få sig ett uppvaknande i att hjälpa Kinlochy på fötter igen? Innebär det att den tredje resan kommer involvera Elinor?

Kinlochy verkar iaf vara på ruinens brant. Skall bli intressant att se vad som kommer hända. Feradachs entré på slutet av delmålet bekräftar att det är ett kungadöme i behöv av förändring. Och vi vet att hela slottet genomsyras av apati och hopplöshet, något får mig att misstänka att lösningen kommer ha med musik att göra.

Delmål 6 (Kapitel 20–23).

Bitvis fartfyllt delmål, med Feradach som bränner ned Kinlochy till grunden och ser på medan folket där bokstavligen går upp i rök. Trots Meridas vrede mot guden i det här delmålet så har jag på känn att hon kommer motbevisas i att han är en hjärtlös ande som inte bryr sig om någon. Här antyder han att Kinlochy under flera år fallit för frestelsen i girighet och missbruk. Vilket jag tror är en av anledningarna till att pappa Fergus vid hemkomsten verkar vaknat upp och börjar rusta upp slottet. Feradachs uttryck ”jag är inte grym, jag är naturen” påminner om sagan om sköldpaddan och skorpionen. Vilket i sig givetvis är en metafor för disciplin: ja du är giftig, men det innebär inte att du måste förgifta folk bara för det eller hur?

Även Hamish verkar ha hittat hem i musiken (som förutspått), som den yngste av syskonen ger mamma Elinor med sig och låter honom satsa på musiken. Lite nyfiken blir jag på Ila, som verkar både vara på Meridas sida och ha en gåva för att medla/gjuta olja på vågorna. Till skillnad från Leezie som är en karaktär jag fortfarande inte ser poängen med.

Besöket vid brunnen är intressant, speciellt sedan Feradachs handavtryck i en sten avslöjar att denne redan varit där och utövat handpåläggning på ödet. Mötet med Cennedig är intressant, men jag lämpar lite med att se den övergripande poängen med hela intrigen i den här boken. Från att ha varit relativt intressant inledningsvis, har mitt intresse för vad som pågår minskat lite för varje delmål.

Delmål 7 (Kapitel 24–27).

Delmålet börjar med ett rätt fint kapitel där Feradach på sätt och vis försöker göra bot och bättring inför Merida genom att styra en grupp handelsresande till DunBroch så Hamish kan få sig en mer reseportabel harpa.

Elinor får ändan ur vagnen, och på sätt och vis visar varför hon rest väldigt lite. Det är lite av ett monster hon organiserat för att ta sig fram. Under den här resan talas det också en del om magi och en hel del intressant framkommer.

“She believed people came back again and again. To life. In different bodies. She heard about it from a bald man from somewhere in the south. She always said the first thing a bald man says when you meet him is always true and the last thing he says is always a lie.” (Kapitel 25).

Feradach verkar också ha påverkats en aning av Meridas vrede. Kanske beror det på att hon är den enda som ser honom som samma person hela tiden (utom då Leezie bär honom då). Antagligen påverkar det gudar lika mycket, om inte mer, att känna sig sedda? Det här delmålet är antagligen första gången som jag känner att Leezie förtjänar platsen hon tar upp i storyn. På sätt och vis finns en flagga om att Leezie kanske inte är den hon utger sig för att vara:

Her [Lezzies] hair was mussed and her eyes half-lidded with sleep; she looked, as ever, like she needed a bit of help. But her voice was wide-awake, and Merida, when she looked at Leezie, saw a little flash of the Cailleach’s green starlight in her eyes. Oh. (Kapitel 26).

Något förändras mellan Merida, dels så vet hon nu att Feradach påverkas negativt om han inte utför sina plikter, dels att även om Feradach skulle försvinna kommer en ny gud i hans ställe. Merida är nu också delvis medveten om den balans han säger sig försöka hålla.

Undrar jag om inte det här kommer sluta oavgjort? Och det var Cailleachs plan hela tiden? Det är uppenbart att Feradach och Merida båda hade/har att lära av varandra.

Delmål 8 (Kapitel 28–31).

En välkommen inblick i mamma Elinors bakgrund. Skall erkänna att jag inte riktigt visste vad jag väntade mig av besöket på Eilean Glan, men det här kom lite som en överraskning. Och ett antiklimax. För på något vis hade jag räknad med lite mer än så här. Nu blir det dit, säga hej och sedan återvända hem. Med ett möte med Dásachtach, det skall bli intressant att få veta vad han säger till Harris – helt uppenbart är att han precis som mamma Elinor fått känna förändringens vindar. Men jag vet inte riktigt om jag köper det som står i det här delmålet som den enda förklaringen till den handlingsförlamning Elinor verkar ha lidit av de senaste åren.

Leezie (det här delmålet förklarar delvis karaktären och varför hon fått en sådan inkluderande roll i familjen) verkar mer och mer glida in mot det religiösa/magi-hållet.

Delmålet knyts ihop (man skulle nästan kunna tro att jag planerade den efter snygga slut) med Feradach som ber Merida visa vad som förändrats. Vilket i sig är intressant, för det är tre (nåja, två och ett halvt iaf) delmål kvar.

Jag har fortsatt kluvna känslor för den här boken, bitvis är den intressant och bitvis kämpar jag med att se poängen med storyn.

Delmål 9 (Kapitel 32–35).

Intressant vändning att alla på DunBroch plötsligt ser Feradach på samma sätt, lite överraskande trots att vi visste att han redan påverkats av Merida på olika sätt. Kanske stämmer det som Merida sade att han inte förstod sig på fmailjer, tiden eller vad det är att existera. Var det en del i Cailleach plan?

För övrigt kan man fundera kring vad Illas kommentar till honom betyder?

“You looked a little different, I think, sir,” Ila said, and she gave Merida that private cat smile. “And I did, too. I wasn’t always this age!” “Yes, our Ila is ancient,” Elinor said.

Visst kan man tolka det som att Illa ”bara” blivit äldre, men är det så? Är det här ytterligare en vink om att Cailleach håller koll på dem? Log lite åt förvecklingen sedan där ”läraren” som föröddes i ett tidigare delmål söker sig till (tillbaka rentutav) Eilean Glan, och där hon fick plats eftersom Elinor tagit på sig en mängd flickor att fostra.

Hack i häl på Feradach dyker givetvis Dásachtachs sändebud upp och raljerar. Typiska mobbare som måste skrika, skräna och härja runt för att dölja sina tillkortakommanden. Vi får en vinkling iaf vad Dásachtach sade till Harris i förra delmålet, och tydligen var det ett försök att värva honom och det finns antydningar till att Harris är allt annat än ovillig. Så vad är det för förändring han behöver? Understödja eller underminera dessa åsikter att Dásachtach har rätt och föräldrarna fel?

Delmål 10 (Kapitel 36–39).

Man känner att det är dags att börja snöra ihop den här storyn. Att Dásachtachs försökte värva Harris lär inte komma som någon överraskning – även om jag personligen hoppats på något mer kreativt än så. Det leder iaf till att han och Merida får en chans att prata ut, och det visar sig att Harris med märkts av magi. Intressant nog får Harris vara en del av när Meridas vad med gudarna skall avgöras. Och nu fick vi äntligen reda på Leezie lyckades orma sig in i familjen, hennes mamma var tydligen jordemodern som räddade Elinor och en av trillingarna undan en säker död under förlossningen. Jag blev väl heller inte överraskad över att Ila egentligen var Cailleach i maskering.

Sedan har vi den fullständigt poänglösa upplösningen: Cailleach förkunnar med buller och bång att Merida vunnit och DunBroch förändrats tillräckligt. Men, att slottet genom Dásachtachs försorg ändå kommer läggas i ruiner. Så tar det ändå inte poängen av hela grejen med vadet? Är Cailleach ute efter mer offer? Vill vara den som kommer till undsättning? Eller är hela grejen att hon fortfarande inte lärt Feradach hela den läxa hon avsett för honom? Som det ser ut så väljer nu Feradach att bli dödlig till förmån att rädda Meridas familj och hem. Ett mirakel är med andra ord beställt, betalt och på väg att serveras.

Ännu ett delmål som avslutas med en passande Cliffhanger…

Delmål 11 (Kapitel 40–41+Epilog).

Dásachtach får lära sig den hårda vägen att lojalitet inte är något du kan tvinga fram eller ens kräva att få (visserligen fick hans armé lite hjälp på vägen med att öveerge honom, men han lär vara permanent nedmonterad nu). Cailleachs mirakel sänker sig över DunDroch och med den så faller hans armé samman för att återvända till sina familjer. Och hjälp kommer utifrån, gillar verkligen hur Ardbarrach får lite upprättelse och att den resan gav mer än att ”bara” vara en plattform för Hubert att växa upp.

Epilogen, med dess bakgrund om hur Feradach blev till är intressant och lite undrar man om hans grund som luftande i grunden var anledningen till hans skiftande utseende? Att ”Jakten på det namnlösa” skulle knyta an till Feradach kändes rätt självklart redan när det nämndes första gången.

Sammanfattning.

Det här är en trevlig bok, har ett lättillgängligt språk och jag gillar chansen att få kliva in i den irländska mytologin. Men jag måste erkänna att storyn som sådan inte riktigt tilltalade mig. Ju längre in i boken jag kom, desto mer poänglös kändes hela storyn, jag klickade aldrig riktigt med karaktärerna (eller snarare den här inkarnationen av dem) och tilltalades inte av grundintrigen med vadet mellan Merida och gudarna Cailleach och Feradach. Jag tycker den inte är dålig, men jag gillade den inte (tyvärr).

Conclusion.

This is a nice book; has an easily accessible language and I like the chance to step into Irish mythology. But I must admit that the story as such didn't really appeal to me. The further into the book I got, the more pointless the whole story felt, I never really connected with the characters (or rather, this incarnation of them) and wasn't attracted to the basic intrigue of the bet between Merida and the gods Cailleach and Feradach. I don't think it's bad, but I didn't like it (unfortunately).

Länkar.

Boken @ Goodreads.

Cailleach @ en.wikipedia.org.

Bogle @ en.wikipedia.org.

Pooka/Púka @ en.wikipedia.org.

Brag @ en.wikipedia.org.

Shellycoat @ en.wikipedia.org.

Brandubh @ ancientgames.org.

Hnefatafl @ sv.wikipedia.org

[diddeoglaurapaatur]

Bungendore

Mor, far og jeg (Laura) var i Bungendore sammen nogle dage, og så tog jeg også selv til Bungendore for at fejre jul med David og hans familie.

Da mor og far var med i Bungendore, havde vi en dag, hvor vi tog ud og fik frokost hos David, hans kone Kathryn og deres to skønne børn Edison og Jeanne. Det var en meget stille og rolig dag, hvor vi bare tog til et lille julemarked i byen, hvor de bor (Queanbeyan). Det var ikke et stort marked, men ungerne fik mødt julemanden, og vi fik hørt musik og danset (se videoen af Kathryn, der danser lidt med Jeanne). Efter tog vi på en legeplads lige i nærheden, hvor vi fik en pizza, og Edison og Jeanne kunne lege. Dagen blev bare brugt i hyggeligt selskab med den lille familie, og vi fik lært Kathryn, Edison og Jeanne at kende.

Ude på farmen var vi kun et kort smut forbi selve Bungendore by, men den var stadig hyggelig og meget landsby-agtig. Der var stadig den læderbutik, der også var, da vi var der for 18 år siden, så den var vi selvfølgelig inde i.

Ude på farmen er livet i et stille og roligt tempo. Dog ikke på samme måde, da vi var der, for en af dagene havde de inviteret hele familien. Som i stort set hele familien. Der var David og hans familie, Kathryn, Jeanne og Edison. Davids forældre Chris og Joy. Davids søskende med et par kærester, så der blev det til Penelope (minus kæreste, da han var til en skydekonkurrence), Marguerite og hendes kæreste Pete og Alison og hendes kæreste Matt og deres barn Eleanor. Derudover var Joys tvillingesøster der, Fay, og hendes mand, Roger. Dem mødte vi for nogle år siden, da de vi på krydstogt gennem Norden. Fay og Roger havde deres ene datter med Katherine og hendes mand, Rob, og deres børn Lachlan og deres anden søn, jeg ikke lige kan huske navnet på lige nu. Derudover har Joy og Fay en storesøster, hvis datter og søn også var der. Dem kan jeg virkelig ikke huske navnene på. Så vi var en stor forsamling. 20 fra Robb klanen (de fleste hedder Robb til efternavn) og så 3 mennesker fra Danmark. Men det var hyggeligt, omend overvældende, og de var alle imødekommende og rare mennesker.

Lige inden mor, far og jeg tog tilbage til Sydney, var vi med David og Jeanne til noget babygymnastik. Det var ret sjovt at se, hvor anderledes sådan noget er. Børnene havde små veste på med deres navne og morens navn stod under, men ikke farens navn. Det var helt sikkert et kommercielt sted, for de havde deres egne sange og det hele. Det var på mange måder amerikansk. En anden ting, vi alle tre generelt lagde mærke til, er, at de generelt hernede roser børnene på en helt anden måde. De snakker virkelig også til børnene på en anden måde. Det er meget baby-snak. Det var i hvert fald, det vi oplevede. I Danmark siger vi ikke hele tiden 'ej, hvor er du dygtigt', vi anerkender på andre måder, som 'ej, hvor er du højt oppe' eller andet i den dur. Sjov observation.

Men jeg holdt jo også jul med Robb klanen. Jeg brugt i 4,5 dage der. Jeg tog et tidligt tog d. 24/12 og ankom sidst på formiddagen, hvor David, Edison og Jeanne hentede mig ved toget. Vi havde barbeque hos David og Kahtryn d. 24., hvor hans forældre og hans søster Alison og hendes mand og datter også kom. En rigtig hyggelig og stille og rolig dag. Det var generelt nogle varme dage, så vi legede med vand ligesom vi også endte med at gøre på farmen. Det endte med at være lidt vandkamp med de forbehold, man nu tager, når et barn er 3,5, og det andet er 1,5. Det var nu stadig underholdende. Vi fik grint, blev våde og havde en hyggelig dag.

Jeg fik lov at udføre lidt børnemagi med Edison, da jeg fik ham i bad og vaske hår og derefter op igen uden de store problemer. Det gik derefter lidt sværere med at få ham i seng, men det skete da til sidst.

Efter børnene kom i seng, ordnede David og Kathryn gaver fra julemanden. Det var meget anderledes end den danske jul. Alle 4 familiemedlemmer havde en julesok med lidt slik og lidt i, og de var søde nok at have en til mig også. Det, der forundrede mig, var, at alle gaver under træet var fra julemanden og ikke kun en enkelt eller to. Det var lidt spøjst, men sådan er traditioner. De var så søde at have et par gaver til mig også. Der var en enormt flot notesbog (og jeg har jo et meget blødt hjerte, når det kommer til notesbøger) og et sødt julekrus med koalaer på (der er desværre kommet en revne i, så det står bare i skabet nu, hvilket er trist, det var ellers hurtigt gået hen at blive et af mine yndlings). Det var en tidlig morgen, da børnene vågnede kl. 6. Jeg sov i stuen, så det var svært ikke at høre dem, men sådan er det med børn. Det gjorde til gengæld, at jeg kunne facetime med familien hjemme i Danmark og sige god jul, mens det stadig var aften i Danmark. Det var hyggeligt at snakke med dem derhjemme og sige god jul.

I løbet af formiddagen tog vi ud til farmen til Chris og Joy, da vi skulle bruge resten af julen der. Vi tullede bare lidt omkring og gjorde lidt klar til at resten kom nogle timer efter.

Jul på farmen var en anden sag. Der var ikke lige så mange mennesker, som da mor og far var med derude, men vi var stadig en 15 stykker. Maden var buffet i køkkenet, da vi var så mange mennesker omkring bordet.

Gaverne var åbnet hjemmefra, da de jo åbner gaver om morgenen. Mine gaver fra familien var hos Chris og Joy, så jeg havde min egen lille diskrete gaveåbning undervejs (masser af gode gaver, jeg allerede har taget godt i brug). Jeg havde dog en gave i min taske, hvor jeg fik noget special te. Der stod, det var fra julemanden, så jeg tænkte, det var David og Kathryn, og at de havde puttet det i min taske. Jeg undrede mig over, at de var kommet det i min taske frem for under træet, men jeg tænkte ikke mere over det end det. Da jeg kommer tilbage til hostellet, er der en (Andre), der spørger mig, om jeg har fået min gave (vi havde en hemmelig julegaveudveksling). Jeg siger nej, hvor til Andre og jeg snakker lidt videre, og jeg finder ud af, at den gave med te, jeg troede også var fra David og Kathryn er fra min hemmelige julemandsgave fra Bethany. Bethany havde lagt den i min taske, så jeg først ville se den d. 25., for at gøre det til rigtig hemmelig julemandsgave. Hun lykkedes i at forvirre mig godt og grundigt, for jeg havde også først troet, det var en af mine gaver til nogle i Davids familie. Det gik derfor præcis og næsten bedre end Bethany havde forventet. Men jeg blev virkelig glad for gaven.

D. 26. på farmen blev brugt med at slappe af, Marguerite og hendes mand Pete og jeg gik en tur rundt på noget af grunden. Til morgenmad var der brunch med lidt rester fra d. 25. Jeg bevægede mig ud i at lavede brunede kartofler. De blev ikke perfekte, men jeg var tilfreds ift., at det var første forsøg.

Nogle af Davids venner kom på besøg d. 26., og så gik tiden ellers stille og roligt.

D. 27. fandt vi ud af, at Alison havde født en sund lille dreng via kejsersnit som planlagt. Alison og Matts datter kom derfor ud på farmen og hyggede med os. Der blev leget, set cricket og slappet af.

Kathryn og Jeanne kom også ud på eftermiddagen og var til ud på aftenen, hvorefter de tog hjem med Edison.

D. 28. havde jeg en bus ved middagstig fra Canberra. David og jeg tog en times tid ud og kørte på motorcykel, hvor han viste mig en flot udsigt til Lake George (en sø i nærheden) og ellers bare naturen. En fantastisk tur, som var virkelig sjov. Han kørte mig derefter til bussen, og vi sagde farvel.

Det er dog ikke et langt farvel, da jeg har kraftige planer om at se dem igen inden, turen går tilbage til Danmark. Kathryn er gravid og har termin i starten af februar, så jeg skal jo lige hilse på den lille ny inden. Derudover har jeg jo også lært dem at kende ret godt efterhånden, så det bliver heller ikke sidste tur til Australien for at se dem. Både mor og far og jeg kunne mærke, se og høre, at David virkelig har sat pris på sin tid hos os som udvekslingsstudent for 24 år siden. Han betragter os som familie, Line og jeg som hans danske søstre, og han omtaler også vores farmor med det danske ord 'farmor'. David vil rigtig gerne på besøg i Danmark også, men når børnene er lidt ældre og kan få mere ud af det. Plus Kathryn er oprindeligt fra USA, så de har også familie der, som de prøver at se en gang i mellem, så det er ikke altid lige billigt at være den lille familie.

Det var dog enormt hyggeligt i Bungendore og med David og co., og jeg følte mig godt modtaget, de var åbne og søde, og jeg følte mig bare som en del af familien.

Jeg glæder mig allerede til at se dem igen om ikke alt for lang tid forhåbentligvis.

Håber ellers I alle derhjemme er kommet godt ind i det nye år.

-Laura

9/1-2023

[tagesmosaik]

23 books for 2023

Thanks to @booksnpictures <3 I came up with my list of 23 books I plan to read in 2023. To be fair, I am more of a mood reader and I prefer to pick my next read according to that. So let’s see if I’ll get through it. Maybe it would be more appropriate to call the list something like 23 (or more) books that have been sitting on my shelf, patiently waiting for their time.

Anyway, here they are:

1. Deutsch – Karl-Heinz Göttert

2. Schnee – Orhan Pamuk (orig. Kar)

3. Die Überlebenden – Axel Schulman (orig. Överleverna) ✔️

4. In deinen Händen – Inês Pedrosa (orig. Nas Tuas Mãos)

5. Die Einsamkeit der Seevögel – Gøhril Gabrielsen (orig. Ankomst) ✔️

6. Ein kleines Buch vom Leben auf dem Land – Agnes Ravatn (orig. Verda er en skandale. Ei lita bok om livet på landet) ✔️

7. Die Kinder hören Pink Floyd – Alexander Gorkow

8. Goethe ruft an – John von Düffel

9. North of here – Laurel Saville

10.* Maya (orig. Maya) or Slottet i Pyrenæerne (orig. Slottet i Pyreneerne) or Der Geschichtenverkäufer (orig. Sirkusdirektørens datter) or Das Leben ist kurz (orig. Vita brevis) or Durch einen Spiegel, in einem dunklen Wort (orig. I et speil, i et gåte) or Das Kartengeheimnis (orig. Kabalmysteriet) – Jostein Gaarder

11. Hans Christian Andersen Kopenhagen – Ulrich Sonnenberg ✔️

12. The Heart Goes Last – Margaret Atwood

13. Der Meister und Margarita – Michail Bulgakow (orig. Master i Margarita)

14. Drachenläufer – Khaled Hosseini (orig. The Kite Runner)

15. Die rote Antilope – Henning Mankell (orig. Vindens son)

16. Das geheime Leben der Bäume – Peter Wohlleben

17. Zurück zur Realität – Werner Große

18.* Homo Deus. A Brief History of Tomorrow or 21 Lektionen für das 21. Jahrhundert (orig. 21 Lessons for the 21. Century) or Sapiens. Et kort historie om menneskeheden (orig. A Short History of Humankind) – Yuval Noah Harari

19. Kurze Antworten auf große Fragen – Stephen Hawking (orig. Brief Answers to the Big Questions)

20. Wie ich eines schönen Morgens im April das 100%ige Mädchen sah – Haruki Murakami

21. Das Leuchten der Rentiere – Ann-Helén Laestadius (orig. Stöld) ✔️

22. In Every Mirror She’s Black – Lola Akinmade Åkerström ✔️

23. Schloss aus Glas – Jeanette Walls (orig. The Glass Castle) ✔️

* I couldn’t decide which one to put on the list. All I know is that somehow I happened to accumulate this stack of books and that I really want to read more by those authors.

Not on���the list✨:

- Hannahs Lied - Maren Uthaug (orig. Hvor der er fugle) ✔️

- Blackout Island - Sigríður Hagalín Björnsdóttir (orig. Eyland) ✔️

- Alte Sorten - Ewald Arenz ✔️

- Der Traum von einem Baum - Maja Lunde (orig. Drømmen om et tre) ✔️

- Kirmes im Kopf. Wie ich als Erwachsene herausfand, dass ich AD(H)S habe - Angelina Boerger ✔️

- Lektionen - Ian McEwan (orig. Lessons) ✔️

- Charlotte - David Foenkinos ✔️

- Piccola Sicilia - Daniel Speck ✔️

- Der Papierpalast - Miranda Cowley Heller (orig. The Paper Palace) ✔️

- Offene See - Benjamin Myers (orig. Open Sea) ✔️

- Fünf Viertel einer Orange - Joanne Harris (orig. Five-Quarters of the Orange) ✔️

- Hope Street - Campino ✔️

- Und so kam es - Maren Uthaug (orig. Og sådan blev det) ✔️

- Die Leuchtturmwärter - Emma Stonex (orig. The Lamplighters) ✔️

- Was man von hier aus sehen kann - Mariana Leky ✔️

- Die Birken wissen's noch - Lars Mytting (orig. Svøm med dem som drukner) ✔️

- Wintering. The power of rest and retreat in difficult times - Katherine May ✔️

- Während die Welt schlief - Susan Abulhawa (orig. Mornings in Jenin) ✔️

[litteraturhistorikeren]

Dagene flyver forbi i Finland, mens sneen falder i tykke, dunbløde lag. Jeg går til finsk tre gange om ugen, det er et svært sprog, men jeg kan godt lide lyden af det, rytmen i det. Mit nye hjem er roligt, men jeg er der ikke så meget, jeg sover de fleste nætter i min kærestes arme. At være forelsket føles som at opfinde kærligheden på ny, han er så smuk, så tålmodig, vi griner meget, har lange samtaler om livets mørke sider, men livet er ikke mørkt længere. Jeg prøver at finde ro i den nye rytme, overraskende nok har jeg haft lidt hjemve, ikke efter steder, men efter mine mennesker. I går købte jeg blomster til min kæreste, han sagde, at han aldrig havde fået blomster før. Han har tænkt sig at købe et kamera til mig, så jeg kan dokumentere de fine øjeblikke i dette fine liv

[nils-elmark]

Leckt mich am Arsch!

Den 16. august 1914 meldte den 21-årige Joachim Edlef Köppen sig som 'Kriegsfreiwilliger" i Det kongelige Preussiske 40. Feltartilleriregiment. Hans far var stolt, men moren havde nu hellere set, at han var fortsat som student på universitetet i München. Hun trøstede sig dog med, at krigen ville være ovre inden jul; det sagde de allesammen i byen.

Men unge kanonér Köppen kom ikke hjem til jul. Det blev til fire år ved fronten, først to år på Vestfronten, hvor han gjorde de store slag i Champagne, Verdun og Somme med, så et år ved Østfronten, og da krigen mod russerne var færdig, blev Köppen sendt tilbage til Vestfronten med sit regiment. Efter fire års uafbrudte meningsløse rædsler med drab, ødelæggelser og lidelser havde Köppen, der nu var en højt dekoreret løjtnant, fået nok. Han blev såret alvorligt i brystet i september 1918 og da han kom ud fra lacarettet meldte han fra. Den entusiastiske unge frivillige fra '14 var blevet overbevist pacifist. Han nægtede at være med til flere myrderier og blev spærret inde på et nervehospital et par måneder før krigens slutning, hvilket formentlig reddede ham fra degradering og krigsret.

12 år senere i 1930 skriver Edlef Köppen så det hele ned i romanen "Heeresbericht", hvor hovedpersonen hedder Adolf Reisinger, men hvor handlingen i øvrigt er forfatterens egne oplevelser. Bogen er sammen med Berlin Alexanderplatz en af de første såkaldte 'montageroman', hvor fortællingen sideløbende suppleres med uddrag fra samtidige aviser, officielle meddelelser, reklamer og, som titlen antyder, officielle hærberetninger.

Köppens roman udkom året efter Erich Maria Remarque' Intet nyt fra Vestfronten (Im Westen Nichts Neues) og blev oversat til engelsk i 1931, men den nåede aldrig at blive en bestseller. Jeg synes den fortjener bedre. Montageformen betyder, at vi ikke blot oplever meningsløsheden for de enkelte mennesker ved fronten, vi ser det i et totalt billede. Et 4-dimensionelt portræt af et land i krig. Köppens roman er mere reportage end digtning og den er meget modernistisk.

Et sted skildrer Köppen/Reisinger et mareridt, hvor alle omkring ham er døde og han går gennem en forgiftet birkeskov med lilla blade efter et giftgas angreb: "Det er en skændet skov", tænker han. "Det er træer, birketræer, tre- eller femårige. Som intet har med krigen at gøre, intet, intet, intet. Som hverken holder med franskmændene eller tyskerne. De anklager ikke, de slår ikke ihjel. De står der blot, og hvert forår kommer der nyt løv, de blomstrer og om efteråret taber de deres blade igen og venter tålmodigt på næste forår. Uden hastværk. Det eneste de formentlig længes efter er solen. Og nu skænder vi denne uskyldige skov - det har vi ingen ret til.

I følge Köppen/Reisinger er den meningsløse krig ikke blot et overgreb på soldaterne; den er et overgreb på hele livet; han ser krigen som en voldtægt af alt liv på kloden. Jeg synes Heeresbericht udbreder anklagen mod krigen videre end Intet Nyt fra Vestfronten, der lige nu trender på Netflix.

Men Remarque kom først og nåede i 1929 at tiltrække sig verdens opmærksomhed, og hvor Intet Nyt fra Vestfronten solgte i hundredtusindvis af eksemplarer blev salget af Heeresbericht målt i tusinder. I 1933 kom begge bøger på nazisternes bål og Heeresbericht blev først genoptrykt i 1976 og er aldrig blevet oversat til dansk. Er den stadig relevant? Vi har krig i Ukraine og er vidne til en klode, som med Köppen's ord bliver "skændet".

Jeg fandt mit eksemplar af Heeresbericht i Berlins største antikvarboghandler Heenwack. Bogen er fra 1930, 2. oplag trykt i to til femtusind eksemplarer. Den tidligere ejer af bogen var Moderner Buchverleih i Berlin, formentlig et privat bibliotek, hvis ejer Willi Grebe har sat sit stempel unødigt mange steder i bogen, der i øvrigt er godt slidt og lappet sammen med klisterbånd.

Og Joachim Edlef Köppen, hvordan gik det ham? Efter krigen gik han tilbage til sine studier på universitetet, blev gift og fik en datter, blev ansat i forlagsbranchen, blev redaktør på tysklands første radiosender og skrev sidenhen manuskripter til film, men i februar 1939 var det slut. Hans krigsskader indhentede ham, de ødelagte lunger gav op og Köppen døde på et sanatorium 45 år gammmel - syv måneder senere gik tyskerne ind i Polen og en ny verdenskrig begyndte. Der var en årsag til at Goebbels forbød hans bog.

Og hvordan sluttede Heeresbericht? Det voldte mig kvaler at finde ud af, for på side 460 har Willi Grebe endnu engang banket sit stempel nederst på siden, så den allersidste linje er næsten ulæselig. Men jeg har decifreret teksten, som er "Sygepasser Neuhagens ugerapport fra Nervestationen, Fæstningslazarettet in Mainz fra den 6 til 13 September 1918. Her konstaterer sygepasseren at patienten Løjtnant Adolf Reisiger's tilstand er uforandret i forhold til forrige uge: Den syge sover ikke, spiser ikke, stirrer stift frem for sig, og når man tiltaler ham, har han kun en enkelt sætning til svar:

»Es ist ja immer noch Krieg. Leckt mich am Arsch!

Der er jo stadig krig. Rend mig i røven!

[auroranilsen]

Familien min.

Jeg har en stor familie. Foreldrene mine er gift og en av søskene mine er forlovet med en mann fra Frankrike. Mora mi heter Ada og faren min heter Edmund. Han kommer fra London, men han har vært i Norte i tretti år. De møtte i universitet: Ada var en student av klassiske studier og Edmund var en utvekslingsstudent. De giftet seg da de var bare studenter. De kommer fra rike familier og av grunn på er de rike også. Foreldrene mine er velgid sofistikerte og de lærte oss å elske musikk, kunst og litteratur.

Foreldrene mine hadde fem barn: første tvillingene (broren min og søstera mi) Aksel og Anja, hvem er tretti to år gammel, og fire år sedene hadde de Bjorn (broren min), og to år sedene - jeg, og tre år etter meg, yngste broren min, Thomas, ble født. Thomas er tjue to år gammel og bursdagsfesten hans var for tre dager siden.

Aksel or Anja bor i Oslo. De jobber i næringsliv og for fire år siden startet sitt eget firma. De er tvillinger. Derfor har de like personligheter: de er folsøm, seriøsw og hardtarbeidene, men da er de men familien sin, de er pratsomme og lykkelige.

Bjorn elsker kunst. Nå bor han i London, fordi der arbeider han som kunstner, kritiker og guide på National Gallery, men han kommer hjemme hver måned å bruk tid med oss. Han er gift og kona sin (hun Heter Taylor) er også en kunstner. De har ikke barn, men Taylor er gravid. Bjorn er flink, hissig, munter og i godt humør alltid. Da vi var barn, han brukte å være favoritten søsken min.

Thomas studerer økonomi og ledelse på Nord universitet. Han vet ikke hva ha skulle gjøre med livet sitt, men jeg tror han vil finne det ut. Han har en kjæreste og hun heter Nora. Thomas er en typisk yngste søsken: han er oppfarende og noen ganger kan han være humørsyk, men vi elsker ham.

Og til slutt, har vi en hund - Solsikke. Hun er en tysk hyrde og er fem år gammel. Solsikke bor med foreldrene mine, men vi tror hun er vår også.

[enomdagen]

Cecilia kände tystnaden när hon cyklade hem längs Mölndalsån. Före Paris hade hon betraktat den som utrotad i Göteborg. Hade någon frågat skulle hon självklart förstått att det var hon som hade förändrats, inte staden, ändå upplevde hon den som ny, som förbättrad. Varje dag ansträngde hon sig för att ha huvudet kvar i den parisiska bubblan, minnas ljuset i danskans lägenhet och grannhusets vita sekelskiftsfasad, den franska balkongen, det runda marmorbordet framför den. Men bubblans permeabilitet hade redan ökat. Hon ville leva vidare i den förhöjda känslan, den som smittade av sig på hemstaden. Hennes strävan grundade sig i en undermedveten medvetenhet om att Paris aldrig skulle bli hennes stad. Redan efter gymnasiet hade hon tänkt flytta dit och plugga franska på Sorbonne, i takt med att hon åldrades kändes idén att plugga med andra unga på ett prestigeuniversitetet mindre lockande och att dörrarna till att leva ut fantasin stängas. Men just nu levde hon kvar i förvillelsen om att hon skulle bygga ett varaktigt band till Paris. För henne krävde ett sådant band relationer i staden, och några sådana hade hon inte. Bortsett från tre förstulna nätter med danskan som hon troligen aldrig skulle möta igen, men som troligen var den bärande orsaken till att det överhuvudtaget var möjligt att romantisera vistelsen.

Sakta gick luften ur den ballong som höll henne svävande över den regniga göteborgsmarken och monotana vardagen. Snart skulle alla intryck av Paris larm, de dagliga 40 000 stegen, vinkvällarna med danskan, metron och de många museebesöken syntetiseras till en del av hennes historia och inte längre utgöra en skyddande barriär mot det som egentligen var hennes vardag. Hon skulle inte uppfatta staden som en differens, den skulle återgå till att bara vara hemma. Staden hon förut uppfattat som så stor som nu tedde sig så liten skulle snart återfå sin vanliga dimension. Men nu som otillräcklig.

Den nya hörseln på staden förändrade hennes syn helt och hållet. Nu var hon säker på det, hon ville flytta tillbaka till centrum, där hon bott som tjugoåring. tillbaka till sekelskiftslägenheterna med högt i tak. Precis som Laura ville hon välja skönheten i livet. Hon ville inte längre bo i ett funkishem nära naturen, hon ville bo i en vacker lägenhet mitt i stan, att kunna känna vindpusten från folk som med oberörda steg svepte förbi mitt framför näsan på henne när hon kom ut från porten. Tempot skulle inte stressa henne längre, det skulle ändå aldrig vara Paris.

5 nov

[havnblog]

Albatross

Jeg har fått meg min første uvenn. Han er tre meter lang, men selv om han kommer flyvende gang på gang, er det ingen andre som ser ham.

Men jeg vet, at hvis det hadde vært fritt fram, ville vi slite, og alt hadde blitt kaos. For jeg vet, at leiligheten vår, og livet vårt, er altfor lite til å også romme en albatross.

Det er derfor jeg bruker så mye krefter, på å holde ham unna. Selv om det nesten sluker meg, vil jeg passe på at ikke vi drukner, i en foss av fjær og dritt, fra en albatross.

Og jeg vet at jeg blir litt stille i blant – og kortere mot deg enn jeg bør. Men det er fordi jeg kjemper, med nebb og klør, mot en fugl jeg vet du ikke ser. Men nå orker jeg snart ikke mer. For jeg er så lei, av å veive med armene, og å ikke kunne stå med rakk rygg – som om jeg var Johan Olav Koss. Sånn ting er nå, er ikke liv laga… Så kanskje jeg, når jeg blir utrygg, og hører vingeslaga, kan få hviske “albatross”.

Kanskje dette kunne blitt både mitt og ditt? Og jeg skjønner at det kan høres ut som om det ikke monner – men jeg har funnet ut av han ikke kommer (like ofte) hvis vi kan høre på litt roligere musikk i bilen vår. Eller hvis vi husker å skru på kjøkkenvifta når vi laget mat – og er like iherdige på å skru den av igjen når vi er ferdige. Andre ganger, selv om jeg vet det er en kort strekning, trenger jeg bare hjelp med å søke dekning. Og at du vet at det ikke er deg jeg gjemmer meg for, når jeg får dét blikket. (I alle fall ikke nå lenger.)

Og jeg vet at det jeg ber om er ting de fleste ikke trenger. Men jeg forsøker å tenke at det ikke er rart, siden det å bli jaga av et slikt fjærkre, tross alt ikke er noe alle har erfart. Og tenk så fint – hvis jeg kunne brukt energien på oss i stedet for å sloss med en albatross.