#är ALLT upp till mig eller

[bumblebeehug]

Jag väljer alltid dig

Summary: Efter ännu ett jobb som slutat i lågor, säger Lucy ifrån. Natsu gör sitt bästa att fjäska tillbaka sig till sin position som hennes favoritperson. Swedish NaLu one-shot. Ao3 - FF.net

***

Lucy knuffade igen porten till gillets hus med en suck. Hela dagen hade hon slitit som ett djur: jagat vildsvins-liknande monster bort från böndernas fält, byggt barriärer för att skydda gårdarna framöver, och som om det inte var nog hade Natsu och Happy endast eldat på dilemmat. Bokstavligen. Uppdraget hade sett missvisande ut på pappret: planen var att det skulle ta några timmar, max, men tyvärr var monstren oväntat stora, elden spreds, och Lucys himlakroppsvänner var extra trotsiga. Att dessutom behöva torka spya från sina nya skor på vägen hem, var helt enkelt pricken på i:et.

Med släpande fötter tvingade hon sig till baren, där hon sedan satte sig med en duns.

“Jobbig dag?” Kontrasten mellan Miras vänliga exteriör och Lucys slitna utseende fick henne att känna sig ännu fulare. Utan skam grymtade hon fram ett stön.

“Utan tvekan.”

Hon tog tacksamt emot glaset med vatten som Mira ställde framför henne.

“Jag trodde att du sa att du tyckte jobbet verkade enkelt när du skrev på kontraktet?” 

Lucy skickade en blodtörstig blick åt hennes håll. Det var likt henne att retas på det viset, men idag var hon inte på humör. Miras änglalika, uppmuntrande leende låg kvar på läpparna.

“Uppdraget i sig var inte så illa.” Hon strök bort hår från pannan. “Visst, det var tungt och brötigt, men hade Taurus hjälp till istället för att flirta med bondens fru så hade det gått fint. Problemet var-” portarna slogs upp, och nykomna individerna eggade fram ett högljutt skrål ur gänget, “... han.”

Mira skrattade lätt.

“Han är väl alltid sån? Du kan inte vara förvånad,” menade hon.

“Förvånad, nej. Besviken? Som tusan. Han vet att jag har hyra att betala om två dagar ,” hon betonade tidspressen, “men ändå beter han sig som ett barn. Inte en chans att jag teamar upp med honom igen denna veckan.”

“Teamar upp med vem?” Natsu kastade en arm över Lucys axel innan han slog sig ner på stolen bredvid. “Du är väl inte otrogen,” flinade han och drog i hennes kind. Lucy slog bort hans hand.

“Jag får göra mina jobb med vem jag vill, lägg dig inte i.” Hennes ton lät ilsknare än hon menat, men Natsu tycktes inte bry sig.

“Äsch, vi tar bara ett nytt jobb imorgon.” Ett irriterande flin var påklistrat; han trodde verkligen att han kunde slå följe till henne utan konsekvenser. Hon skakade bort hans arm från sina axlar.

“Om du jagar efter mig på mitt jobb, så kommer jag mura igen mitt fönster. Jag var så tydlig man kan vara när jag berättade om hyran! Ändå förstörde du för mig.”

Lucy vände del av sin uppmärksamhet till glaset hon hade framför sig, och tog långsamma klunkar. Till bästa förmåga försökte hon ignorera Natsus närvaro; en omöjlig uppgift visade det sig. Hans bekväma sätt att slå sig ner som om han ägde platsen, och den lilla värmen som spred sig från hans kropp där han satt nära henne – det gjorde det omöjligt att koppla av.

"Vad klagar du egentligen på?" frågade Natsu och sträckte sig över bardisken för att sno en av småkakorna Mira hade ställt fram åt Lucy. "Vi tog ju ner monstren, eller hur? Jobbet är klart! Fixat och donat!"

Lucy stirrade på honom, nästan mållös. Hon satte ner glaset med en tydlig duns.

"Jag klagar på att det kostade mig mer än det gav ! Vi brände nästan ner en gård, du skrämde hälften av byborna, och vet du vad? Jag får betala för skadorna på deras fält! Jag har inte råd med detta!"

Natsu lutade sig bakåt, armarna bakom huvudet, helt oberörd.

"Det är ju bara pengar. Vi tar ett nytt jobb imorgon och fixar det. Lätt som en plätt."

Hon kände en pulserande irritation växa inombords. Det var så typiskt honom. Allt var bara en lek. Allt kunde lösas imorgon, och det var aldrig hans problem om saker gick snett. Men samtidigt var det svårt att bli riktigt arg på honom. Hans självsäkerhet, hans avslappnade inställning – det var en del av vad som gjorde Natsu... ja, Natsu. Hennes absolut bästa vän.

"Det är inte poängen, Natsu," sa hon till slut, tvingade ner irritationen och försökte tala sakligt. "Jag kan inte bara 'fixa det' varje gång du bestämmer dig för att improvisera. Jag måste planera. Jag måste... ta ansvar. Och ibland känns det som att du bara dyker upp för att ha kul och stöka runt."

Han såg på henne med ett snett leende, men det var något i hans blick som fick henne att stanna upp. 

"Det är inte sant," kontrade han enkelt.

"Inte? För det känns så," svarade hon snabbt. "Som idag. Jag bad dig att inte gå överstyr, men vad hände? Eld. Överallt. Jag bad dig att hålla dig till planen, men vad gjorde du? Precis tvärtom."

Han lutade sig framåt och stödde armbågarna mot bardisken, hans röst låg och lite retsam. Lucy tryckte ner lusten att trubba ner hans ego.

"Och ändå gick det ju bra. Du är här, eller hur? Ingen dog. Vi vann. Det är väl det som räknas."

"Det räknas inte när jag knappt har råd att betala min hyra!" Utbrast hon och slog ut med händerna. Om hon vaknade med gråa hår imorgon visste hon precis vem hon skulle vända sitt finger mot. Den här stressen åldrade henne onaturligt snabbt. "Natsu, jag har inte samma frihet som du,” fortsatte hon. “Du har ett hus! Jag har hyra och ansvar att betala den. Jag måste... jag behöver saker att funka."

Han betraktade henne ett ögonblick, hans tidigare retliga flin mjukare nu.

"Du borde slappna av lite mer, Lucy. Oroa dig inte så mycket. Det löser sig alltid." Lucy suckade och begravde ansiktet i händerna.

"Du har inte riktigt förstått mig, eller hur? Det handlar inte om att vi löser det imorgon. Det handlar om att jag behöver kunna andas, inte hela tiden vara orolig."

Natsu lutade sig framåt, hans röst plötsligt allvarlig.

"Jag fattar mer än du tror." Med en försiktig hand strök han bort en hårslinga från Lucys ansikte; en oväntad och förvånansvärt mjuk gest som fick Lucy att haja till. “Jag vill att du ska må bra. Inte för att jag fattar exakt vad du känner och tänker, men jag vill vara här för dig, på mitt sätt.”

Lucy öppnade munnen för att säga något, men hennes ord fastnade i halsen. När han tittade på henne så intensivt, bestämt, kändes det som om han såg rakt in i henne. Inte bara ytan, utan djupt , in i de sår och rädslor som hon sällan visade för någon annan. Abrupt stoppade hon sig själv innan hon hann tänka klart i det ledet, skakande på huvudet. Detta handlade inte om deras historik, om undangömda känslor eller om vänskap; Lucy var mitt i ett försök att smälla in vikten av hyfs och vett i hans tjocka skalle. Det här var en fråga om pengar , inte om hur många vänskapsarmband de kunde pyssla ihop på ett dygn.

"Du är hopplös." Hennes ton snuddade mot uppgiven.

"Nej då," sa Natsu och reste sig upp. Han sträckte sig efter Lucys påfyllda glas med vatten och svepte det innan han lutade sig fram mot henne. "Vet du vad jag tror?"

Hon såg upp mot honom genom ögonfransarna, fortfarande irriterad men plirande nyfiken.

"Vad tror du?"

"Jag tror att du gillar att ha mig där." Hans andetag var varma mot hennes ansikte. Hon stirrade på honom, och för ett ögonblick trodde hon att hon tappade fattningen.

"Ha?"

"Du skulle kunna jobba med vem som helst här," sa han med en gest mot det högljudda gänget i gillets sal. De hade ännu inte märkt att stämningen mellan henne och Natsu hade skiftat: hade de vetat, hade det varit knäpptyst här inne. Gillet var trots allt nästan mer förtjusta i relationsdrama än i att slåss. Nästan. "Men du väljer alltid mig,” fortsatte Natsu. “Även om jag... ja, du vet, råkar elda upp saker ibland." Han skrattade lågt.

Lucy öppnade munnen för att protestera, men insåg att han hade en poäng. Hon hade egentligen fortfarande kunnat välja en partner som var mer pålitlig, mer organiserad, partnerskap eller ej. Ändå var det alltid Natsu hon återvände till.

I ögonvrån såg hon Mira studsa mellan borden i gillesalen, stissig som en duracellkanin. Hon var definitivt medveten om deras konversation, även om ingen annan var. Varningslarmet började ljuda i Lucy’s huvud; det var dags att avleda henne, innan samtalet började snudda romantiskt.

"Det är för att du inte ger mig något val!" Kontrade hon, lite för högt. "Du bara dyker upp, oinbjuden, och insisterar på att följa med."

"Ändå säger du aldrig nej," retades Natsu, svar på tal och med ett triumferande leende lekandes på läpparna.

Hon tystnade och rodnade lätt. Det var sant, och det störde henne att han visste det. Hade hon sagt ifrån på riktigt, hade Natsu troligen aldrig irriterat henne dag in och dag ut på det här viset. Mira lyckades lugna ner sig själv tillräckligt för att fylla på Lucys vattenglas.

"Han har en poäng, Lucy," inflikade hon med ett varmt leende innan hon gick tillbaka till de andra gästerna, med lite för mycket schvung i kroppen. Den luriga maran.

Lucy suckade och kastade en blick mot Natsu, som nu såg mer nöjd ut än någonsin. Hon visste att hon borde säga något, svara på hans påstående med något klipskt, men orden fastnade i halsen. Natsu lade armbågen mot bardisken och lutade kinden mot handen.

"Kom igen, Lucy. Du vet att jag alltid backar dig. Oavsett vad."

Motvilligt kände hon hur hennes ilska långsamt smälte bort. Hans självsäkerhet var irriterande, men den grundade sig i ren sanning. Han fanns alltid för henne, på sitt eget, ofta väldigt unika sätt. Och trots allt som gått fel idag, visste hon att hon kunde lita på honom när situationer kärvade sig på riktigt.

"Vi får väl se," sa hon till slut, med en liten suck. "Men om du förstör nästa jobb, så blir det inga fler."

Hans leende blev bredare, om möjligt. Fånigt brett, så fånigt att Lucy nästan fick en ostoppbar lust att stoppa ett kassettband i munnen på honom. Se om cirkusmusik skulle börja spela.

"Jag lovar att göra mitt bästa. Men du vet att jag är bäst när jag är... spontan." Hans armar hittade Lucys midja, fortfarande bestämd i idén av att reta upp henne. Han sökte väl en specifik reaktion; hon hade ingen aning vilken. Dock kunde hon inte hindra ett leende från att sprida sig över hennes ansikte.

 "Det är just det som är problemet."

Happy, som hela tiden hade suttit okaraktäristiskt tyst bredvid, flög upp med ett retligt fnitter.

"Dejtar ni nu?" Ett finger pekade mot deras armar som vilade i en halvhjärtad omfamning.

“Nej, men vi tänkte dela vårdnadshavande på dig, vilket betyder att jag äntligen kan kastrera dig!” Kvittrade Lucy med eld i blicken. Ett tomt hot förstod alla som hörde det, men det räckte för att ge Happy rysningar ända ut i vingarna.

"Att vara adoptivpappa är en sak, men adpotivfarfar? Inte en chans." Natsu var med på Lucys noter, vilket fick Happy att slänga en servett i ansiktet på honom.

Lucy drog ett djupt andetag och lutade sig lite närmare Natsu, med ett roat men utmanande uttryck i ansiktet.

"Så, vad säger du? Ska vi samarbeta och se hur snabbt vi kan göra Happy galen? Jag tror vi är uppe i rekordtid redan." Natsu flinade brett och skakade på huvudet.

"Vi behöver inte ens anstränga oss, han snurrar in sig i sitt eget galenskap."

Happy, som fortfarande muttrade surt över hotet om kastrering, vände sig om i luften och pekade anklagande på dem båda.

"Jag hör er! Ni kan inte planera sånt här bakom min rygg!"

"Det gör vi ju inte. Vi gör det rakt framför dig," påpekade Lucy och ryckte på axlarna.

Natsu skrattade och tog Lucys handled. . "Kom igen, låt oss ta det här till din lägenhet. Det är bättre att ha ett hemmaplan när vi ändå ska diskutera vårdnadsfrågor."

Lucy suckade teatraliskt men kunde inte dölja leendet som letade sig fram. "Fint, men om ni rör mina böcker eller äter upp allt i kylskåpet kommer jag se till att ni båda blir utan bollar."

"Så hotfull," retades Natsu och följde efter henne ut, med Happy flygande tätt bakom, fortfarande mumlande något om att han borde hitta bättre lagkamrater.

När de gick genom stadens gator bestämde sig Happy för att flyga i förväg. Lucy och Natsu hade i ett tyst samförstånd bestämt sig för att ge en straffande tystnad; bara för att retas lite förstås. Det var dock tillräckligt för att driva Happy till vansinne, därav hans tidiga avresa.

Utan Happys tjuriga muttrande lade sig tystnaden fort mellan Lucy och Natsu. Det var bekvämt; det enda de behövde lyssna på var ljudet av deras fotsteg mot kullerstensgatorna, vågorna från ån som slog mot murarna som omgav, fåglarnas milda kvittrande, och det låga bullret från marknaderna de passerade. Vitt brus som lugnade Lucy’s sinne olikt någonting annat. Att dessutom ha Natsus kroppsvärme mot hennes vänstra axel kändes som höjden av lyx. Stressen från dagens slit smälte bort som vax under en låga; det var omöjligt att hänga upp sig på irritationen Natsu kom med tidigare. Lucy tog ett djupt andetag, njöt av lukten av nybakat bröd och äppelträden som börjat blomma ovanligt tidigt i år.

“Skönt väder,” kommenterade hon. Hon missade en sidoblick från Natsu, som försökte tolka hennes humör.

“Vi borde gå ut och fiska innan abborresäsongen är över.”

Lucy vände blicken mot Natsu och gav honom en godkännande nick. Hon kanske inte älskade att spendera hela dagen till sjöss, men hon var tvungen att erkänna att det var rätt så mysigt att sitta där i Natsus och Happys umgänge, lyssna på deras tramsande och sedan tvinga på dem jackor när det började skymma. Inte för att de påverkades av kylan på samma sätt som hon; en av dem hade päls, den andra en inre vedugn.

“Är du fortfarande sur över jobbet?” Frågade Natsu prövande. Hon skakade på huvudet denna gången.

“Inte sur, men lite upprörd,” förtydligade hon. “Det är bara det att lägenhetshyran alltid är en extra stress för mig… Du har inte det problemet, det fattar jag. Du äger ditt hus. Jag, däremot, måste upprätthålla hyresvärdens förtroende, annars har hon all rätt att kasta ut mig. Då kan varken jag eller du komma hem till min lägenhet längre.”

Lucys röst var mjuk, men Natsu förstod att hon var seriös. Det satt inte riktigt bekvämt i magen för honom när hon var upprörd; helst skulle hon aldrig behöva oroa sig över någonting någonsin om han fick bestämma. Ändå lyckades han ställa till det såhär för henne, gång på gång – det gav honom helt ärligt lite dåligt samvete.

“Förlåt för idag.” Hans ord var knappt ens en viskning, och hans öron kändes varma i genans, men Lucy tycktes höra honom. I en enda trygg rörelse tog hon hans arm i armkrok.

“Det är okej. Vi löser det med pengarna imorgon.”

Ett leende ryckte i mungipan på honom.

“Så får jag alltså följa med på nästa uppdrag?” Lucy kunde nästan tro att han skulle börja göra hoppsasteg i sin nyfunna glädje – han tog i hennes överarm och ryckte exalterat i den. Hon skrattade lätt.

“Du får väl det,” medgav hon, “vi är ju ändå ett team. Jag valde dig.”

Medan Natsu sprang cirklar runt Lucy, babblandes om vilka jobb han kollat in och de olika lönerna för dem, kunde Lucy inte låta bli att le varmt. För det spelade faktiskt ingen roll om han tände eld på varje peng hon tjänade in – inte i längden. Visst, det var alltid tjatigt att argumentera fram en förlängning på hyran, och det tog några år av hennes livstid varje gång hon såg siffrorna hon var skyldig arbetsgivarna efter skadorna de åstadkommit, men i slutändan hade hon valt honom. Sedan första gången de träffades i kuststaden Hargeon, och sedan om och om igen.

Som en mal är dragen till flamman, var Lucy dragen till Natsu. Om det fanns en konstant i hennes liv, som hon kunde lita på, så var det han.

[freddesbokhylla]

Sry för politik i taggarna men jag är genuint så trött på SVT och ibland vill man bara skrika där någon ser det.

Vad jag inte fattar är hur folk fortfarande tar högern på allvar när de kallar SVT för "vänstervriden". Var??? De publicerar enorma transfobiska reportage regelbundet, med stort genomslag varje gång. De senaste åren har SVT helt köpt SDs världsbild och låter SDs talespunkter få mycket mer vikt i nyhetsrapporteringen och debatterna än de andra partiernas talespunkter. Jämför hur lite de rapporterar om klimatet nu jämfört med typ 2018. Och jag kan verkligen inte komma över reportaget om unga mammor från typ förra veckan.

Det var i stil med "Här bor de yngsta förstföderskorna i landet". Så intervjuade de en barnmorska som bara "de flesta patienterna jag har är under 25, och det är jättebra med unga mammor. Jag önskar att fler hade barn så här tidigt". Ok, det är en persons åsikt. VARFÖR är det bra att föda så tidigt jämfört med det nationella genomsnittet som är typ 31? Det framgår varken i klippet eller artikeln. Det närmsta ett argument som kom fram var att man kan hinna föda fler barn om man börjar tidigt. Ok, men sen när är 31 lastgammalt? Om man börjar vid 31 kan man lätt hinna med 3 barn. Plus att jag alltid är lite taggarna utåt så fort någon kommer och säger att det är SÅ viktigt att (särskilt vita kvinnor) ska ha barn tidigt. Det sägs så ofta av folk som antingen är intresserade av "rasens överlevnad" eller av att spika in alla kvinnor i rollen som mamma och fru så tidigt som möjligt så att de inte hinner bestämma sig själva för vad de vill.

Hittills är det ändå inte en SÅ dålig artikel. Möjligtvis lite unken om man är misstänksam av sig som jag, men inget uppenbart fel. Men sen kollar man i faktarutan längst ner, och det visar sig att barnmorskan antingen tar hand om de yngsta förstföderskorna i stan, eller att hon ljuger, för genomsnittet var 26, inte under 25.

Och sen, det värsta av allt. Den andra artikeln, med en intervju av en ung mamma för att visa hur bra det är att föda ungt. Gissa hur gammal hon var när hon födde? 20-25 kanske? Nej, för det hade varit rimligt. Hon var 15!

Det är inte som att jag VILL att SVT skulle ha ställt kritiska frågor till den här tonåringen, men det känns skitskumt att de valde en som inte ens var myndig när hon fick sitt barn i det här nästan hyllande reportaget. Särskilt som att tonåringar råkar ut för skador under förlossning oftare än de som föder lite äldre, så rent medicinsk är det sämre att få barn så ungt, men det sa SVT inget om.

Jag vet inte... Jag är glad för tonåringen att hon är nöjd med sina val, och jag hoppas att det fortsätter gå bra för henne. Men SVTs val att inkludera henne utan att också ha någon 20-25-åring får mig att tänka på barnbrudar snarare än sexuell revolution om man säger så. Det hela gav vibbar i stil med "Kvinnor! Kom ihåg att din huvudprioritering ska vara att föda vita barn". Särskilt som att det inte är granskande eller går emot sociala normer. Normen just nu är att klaga på kvinnor som har barn när de är för gamla, utan att ta upp hur gamla män är när de har barn (vilket faktiskt också påverkar fertiliteten!). Särskilt som vi fick höra i sexualkunskapen att vi inte ska tro att vi kan vänta till 30 med att ha barn.

Det är bara bissarrt att hela tiden höra att SVT är vänstervridet när det här artikelserien typ lika gärna kunde ha varit en propagandaartikel på någon nasse-sida för att uppmuntra vita kvinnor att bli mödrar i nationens tjänst.

[detosynligavaldet]

Ja för 3 år sedan såg det helt annorlunda ut... Då var han sig själv, han kom och hälsade på ibland och var en jätte fin och kärleksfull far..

Sen hände det något.... Han träffade en 30 år yngre tjej.. som fortfarande bor hemma 30 år gammal... I samband med att han blev utslängd från Hells Angels så blev han bostadslös,. Men se vilken tur han hade som fick flytta in i flickvännens föräldrars vardagsrum.. han bor fortfarande kvar, och ser inget fel i det... Hennes föräldrar är lika gamla som honom... Dom är även lika narcissistiska psykopater som den vuxna ni ser på bilden...

Jag vet inte vilken pakt dom gått med i. Men fadern är mentalt en annan människa. Det skrämmer mig, och det gör mig så ledsen att se hur han spelar tuff att han tvingas till att hata mig, det har gått så långt att dom han bor med lyckats manipulera honom att hata mig och göra mig illa.

Han har sagt flera gånger att han kommer ta Zion ifrån mig för att hämnas.

Innan han flyttade in till den sjuka familjen hade han ingen tanke på att ta Zion ifrån mig tvärtom, han skrev till mig vid några tillfällen och gav mig mycket beröm.. han skrev bla att han är så glad över att jag är hans mamma för han tyckte jag tog hand om hans son, hittade på en massa saker och han såg det jobb jag gjorde, och han såg och kände att jag var en bra mamma.

På förlossningen när Zion var nån timme gammal tittar han mig takt in i ögonen och säger "Jag lovar att aldrig ta Zion ifrån, om vi skulle skiljas.. för jag vet att han har det bäst hos dig.. han bodde på Hells Angels klubben då.

Jag har aldrig tvekat på det löftet.. har vi hamnat i konflikt eller om jag fått psykbryt på honom, så har han aldrig ens tagit upp det.

Idag är statusen på hans hjärna, omdöme och ärlighet utplånat och ersatt med en manipulerad psykopat innehåll..

Han och dom han bor med är fullblodiga narcissister och psykopater, dessa människor lyckas manipulera vem som helst.

Han lyckades med både familjerätten och tingsrätten...

Han lyckades genom att ljuga och måla upp falsk och påhittad bild av mig... Medans jag endast höll mig till sanningen och erkände mina fel och brister i mitt föräldraskap.

Min mamma lärde mig tidigt att det är fult att ljuga, sanningen varar alltid längst...

Så jag trodde att det gynnade mig att lägga alla korten på bordet.

Men lögnerna vann återigen, och allt vändes mot mig istället..

Trots detta vet jag att jag alltid kommer att säga som det är, i såna sammanhang kan jag inte ens ljuga..har för dålig fantasi.

Det är fult att ljuga och farligt att säga sanningen...

[kajhustle]

2024 är verkligen Jönssonligans år (överallt utom på tumblr), och jag har själv hamnat i en sån sjuk Jönssonligan-period pga allt nytt som dykt upp om dem på sistone; ny film, ytterligare en podcast som näranalyserar fiilmerna (sammanlagt finns det två just nu som jag känner till), tidigare dolt extramaterial på youtube, och så självklart: Linus Kuhlins bok, som jag köpte i tidig julklapp till mig själv.

Här kommer ett inlägg om de roligaste/mest anmärkningsvärda sakerna i boken

Doris skulle ursprungligen varit Dynamit-Harrys morsa, och eventuellt ha spelats av Inga Gill. Nog för att jag tycker om Doris som hon är, men det där hade faktiskt varit roligt att se

Det fanns planer på en Lilla Jönssonligan-uppföljare som skulle följa ligan som ungdomar på 60-talet. Nu väcks ju många frågor till liv: var Sickan kanske med i KFML eller dubbelmaoisterna?

Jönssonligan och Dynamit-Harry hade arbetstiteln "SMÄLL AV! med Jönssonligan... är glad att de bytte, "smäll av" låter som en knäppupprevy

Sådana här noteringar gillar jag! Dessa små detaljer får det att märkas att Kuhlin är en enorm Jönssonliganfanboy, och det är väl just vad som krävs för att skriva en lyckad sammanställning. (Boken är full av sådant här, men jag valde just denna för att jag själv tänkte när jag såg Jönssonligan för första gången, att den där rollen har ju Per Grundén redan gjort, lol)

I originalmanuset till Guldfeber skulle Rocky ha varit med i en liten roll

Det finns, i dagsläget, planer på en backstory till Manfred, av alla karaktärer... (är lite skeptisk, känns lika konstigt som att skriva en backstory till Jaws. Men kör på, för allt i världen!)

Går det att vara tydligare på spektrumet än Göstas Sickan??

Avslutar med förordet, bara för att det var så gulligt

[f-rg-tmigej]

Imorgon ska Sis till veterinären för röntgen. Vi ska ta reda på om det är så att han har fått en tumör i huvudet. Jag har inte orkat skriva om detta riktigt men om ni minns så var jag hos Vet med honom för några månader sedan, då jag hade börjat se tydliga beteende-förändringar. Jag gissade då på demens, då så många symtom stämde in, men han tillfrisknade därefter och blev mer sig själv. Han kunde hoppa upp i soffan, i sängen och röra sig obehindrat. Trots blodprovet som visade sig att han hade reumatism i bakbenen. Han är trots allt en seniorkatt så det är inte ovanligt eller fullständigt oväntat. Emot den eventuella smärta som reumatismen gav fick han medicin som han fortfarande äter idag.

Innan han har röntgats vet vi ingenting. Och efter att vi vet, kanske vi ändå inte vet så mycket. Men mer i alla fall. Jag tycker så otroligt synd om honom varje dag jag ser hur han inte kan göra allt det en frisk katt kan. Hoppet lever kvar hos mig ändå. Han äter, han dricker, han tittar upp lite högre med huvudet om nätterna när vi möts påvägen till toaletten, han hör, det mesta hamnar i lådan, han har råkat utanför ett par gånger men han gör det i rätt rum så jag klandrar honom inte, han har god aptit, han går och rör sig även om det är något vilset. Allt detta är bra saker!

Håll tassarna för min lilla katt imorgon <3

Info:

[drenchedcollar]

Inte Gammal

Hon är på toppen och ingen kan komma i närheten av henne

Eftersom hon är en Space föräldralös

flyger och vakar över oss som en pelikan

Hon fängslar alla och allt med sin unika aura

Magiskt hur hon bygger upp ett band

som ger känslan av att hon ser in i din själ

och förstår ditt inre, som om ni smälter samman

Det får dig att känna dig

sammankopplad och förstådd

Hon skapar en atmosfär

Av vänlighet och lycka

Aatt du fäller glädjetårar när hon ger dig detta

Och om du ibland tror att det är något fel på dig

Då tro mig, du är perfekt som du är och allt med dig är rätt

Den mest älskvärda, snällaste och sötaste personen

Eller varför annars kan vi inte leva utan dig?

För en värld utan dig

Är ingen värld för mig

Vi vill finnas där för dig och ge dig vår tid

med vilken du kan fylla i vad du saknar

Alla saknar dig när du inte är där

Och alla tänker på dig hela dagen lång

Och när du kommer tillbaka

Kommer du att få ett leende på allas läppar

Som ingen annan

Och alla berättar för dig hur mycket de uppskattar och älskar dig

Och är fulla av glädje när du dyker upp igen

Även om de ibland inte visar det

Eller så verkar det som om de inte saknar dig

För ibland saknar de orken

Men innerst inne kan de inte leva utan dig,

Undrar ständigt vad du håller på med

Hoppas alltid att du är lycklig och trygg

Så de kommer alltid tillbaka

För bara DU är svaret

På frågan "Vem ger mig mening med livet?"

I natten är du ljuset

Och solen är avundsjuk

På att du får människor att lysa starkt även i mörka tider

Även på den dystra, molniga himlen

Kan du ses som den enda glödande och lysande stjärnan

När någon tillbringar tid med dig

Försvinner all smärta

För inget skiner mer gyllene än ditt hjärta

Vi tinar upp, den inre kylan försvinner

Elden önskar att den kunde

Ge lika mycket värme som ditt hjärta

Fängslande med hur du är

Vi är fångade i din förtrollning

Men vi skulle inte vilja vara någon annanstans

Du är välsignad med alla möjliga talanger

Som finns inom dig, låt dem flöda fritt

Fascinera oss med din konst, poesi och musik

Din röst och dina tankar förtjänar att höras och ses

Så ropa högt eller skriv ner vad du tänker på så tar vi en titt

Utan dig är vi vilse, vi springer bara i cirklar

Men du ger oss riktning för att komma på rätt väg

Med vilken vi kan springa in i vår lycka

För utan dig förlorar många saker

Sin mening och sitt syfte

Du ska veta att du är störst

Inte ens Gud ger någon så mycket

Motivation, hopp, lycka och tillflykt

Om du känner dig trött eller svag är det inget fel

Med att vilja ha lugn och sova lite

Om du vill kan du vara den starkaste att när du är

Nere kan du alltid stå upp för dig själv

Ge aldrig upp, gör det som gör dig lycklig

Tänk på dig själv först och följ dina drömmar

Även om ingen tror på dig

Inte ens dig själv, för du kan faktiskt

Åstadkomma allt vad du vill

Så plantera dina frön, för en dag kommer de att blomma

Till vackra gulfärgade maskrosor

Jag saknar dig

Fin

[Bonusbarer - framtida]

Inte för mycket längre, så tappa inte modet

Slumra, i sorgens säng

Överleva till slutet av februari,

under tiden mantis, grön thai curry och grönt te

limma in telappar i böckerna

vakna sedan upp och gå kungligt in i über-livet

Bli vinnaren i ligan av legender

Ta förstaplatsen, eller kör bara söderut

Utlandsresor, instax polaroids av allt

Missa ingenting,

Gå in genom alla dörrar

Stå vid hummerbuffén på kvällen

Upptäck så många platser, dolda skatter,

Horder av människor på fina torg

Soliga stränder, dina bekymmer är glömda,

Visas av ditt ljusa, roliga leende

Du är försedd med tonvis av solsken

Snart kommer världen att uppenbara sig för dig

[naturalswimmingspirit]

kilsbergsvaesen

Att våga visa sig naken.  Fimpa alla plagg och blotta allt som finns därunder.  Avslöja alla skavanker, ärr, krokiga tår och annat som man annars kan gömma under lager av tyg. Det är läskigt. Jag menar egentligen inte min kropp, utan själen. Att visa själens skavanker. Jag gör det nu. För jag inser att jag fått en känslomässig baksmälla. Och jag kan inte dölja baksmällor med smink och koffein.  Precis som vid överkonsumtion av alkohol blir jag riktigt dålig av överkonsumtion av känslor. Trist då bara att jag , under min hårda yta, är en känslomänniska av rang. Jag har nyligen kommit till insikt med att en av mina största styrkor och fina egenskaper,  också är en av de allra svagaste. Egenskapen får mig glad, energisk, alert och motiverad.  Det är min positiva förväntan på hur något kommer bli eller hur någon är. Glaset är halvfullt istället för halvtomt och alla nya människor jag möter är inte idioter utan varenda individ skulle kunna  bli en underbar vän.  Men när verkligheten inte lever upp till förväntningarna,  ja då kommer de där jäkla känslorna in. En tsunami av negativa tankar, självförakt och ilska över att ha fel. Känner mig  ensam, korkad och övergiven. När vågen slår emot så tänker jag att det vore så mycket  bättre att vara cynisk. Då hade redan sökt högre mark, varit i säkerhet innan den där väggen kommer emot mig. Men, samtidigt vore det ju inte jag. Jag är den där blåögda personen som bara ser gott. Så jag måste acceptera varenda våg som slår till och får mig att tumla runt. Som lämnar mig tilltufsad. Som tur är blir vågen aldrig så hög att det är fara för livet. Men det hårda vattnet känns.  Men vad fasen ska man göra? Jag måste hitta ett sätt att fortsätta ha höga förväntningar, men vara likgiltig när det inte blir som jag tänkt.  Behöver nog dra till skogs snart igen ❤ Där ute hittar jag både frågorna och svaren. Där ute bygger jag upp min självkänsla och mod. Och även om moder natur kan testa mig så vet jag att hon är min bästa vän. Hon är kan vara tuff, men alltid ärlig. Ja , jag är en stark och orädd kvinna . Men även Akilles hade ju sin häl

[fannynilsson]

De e få saker jag lyckas orka störa mig på nuförtiden, men när folk ska ”känslo-shamea” en tvillinggravid kvinna för att hon tycker att tvillingar kommer bli en för tung belastning för att orka med utan att veta bättre, och även känslo-shamea en för att man inte tycker det är kul med 3års perioden på sin förstfödde pga helt jävla knäckt av rövgraviditet.. då undrar jag vilken drömvärld man tror att man lever i.

Kvinnor har rätt till att tycka till om sin kropp och sitt liv, oavsett vad det gäller. Utan att nån ska döma hennes känslor bara föratt hon är kvinna och ”ska tycka om kvinnogrejer”. En kvinna är inte dömd till att älska ALLT med barn, bara för att hon är utrustad med livmoder. En kvinna tycker iaf jag är så mycket mer än så, som tex en egen speciell individ. Men biologin är som den är, vi kan inte byta. Vill man ha barn är det bara att offra sin kropp och hoppas på det bästa.

Och ibland blir det inte som tänkt. Ibland blir det kanske inga barn och ibland blir det kanske för många barn. Det är okej att bli ledsen över BÅDA. Och det är lika okej att komma över det i sin egen takt också.

Jag grinar fortfarande på kvällar över att jag kommer bli 3barnsmor. Jag skäms inte över att säga det o jag utmanar vilken jävel somhelst att komma o yttra sig när de hamnar i exakt samma skor som jag står i. (Alltså en människa som redan känner att hen har mening med livet och fullt med ambitioner utan att behöva barn för att må bra o fylla sin vardag med)

Att ens behöva säga att man älskar sitt barn är ett jävla mysterium. Funderar då mer över alla som BARA lägger ut bilder på sina barn och gång på gång ska berätta för omvärlden hur fantastiskt dom är och hur mycket man älskar sina barn. Vem fan tror nåt annat? Människan som art är programmerad att tycka det? En kvinna FÅR ha andra intressen än sina barn utan att vara en dålig mamma? En kvinna FÅR fortfarande vara en egen individ fast hon har skapat ett nytt liv.

Jag tvivlar inte på att jag kommer axla 3barnsmor lika bra som jag axlar 1barnsmor i dagsläget. Jag tycker även att jag ger mitt nuvarande barn ett drömliv, ett liv jag själv skulle velat ha som barn. Ett liv mer berikat än måånga skärmberoende bortskämda sönderdaltade ungar där ute. Men är jag less EN dag efter rätt så godkända motgångar kan jag tycka, då ska andra mammor tycka att jag är ful i mun och otacksam.

A vetuvad. Ibland är jag ful i mun, ibland höjer jag rösten mot mitt barn. Ibland flyr jag ut till stallet för att slippa bli klängd på. Jag tar ansvar för att ta hand om migsjälv och sätta stopp så jag sedan kan ta hand om min familj igen. Och att ta hand om sigsjälv som mamma är nästan skamligt också. Man ska helst lida och se förjävlig ut, klippa kort hår ha pösiga kläder o va lite överviktig. Då är man en BRA mamma. Och vet ni vad. Det är OCKSÅ okej. Lika okej som att ta egentid varje dag till att träna upp sin kropp igen, ha egna intressen och träffa vänner utan att ha med barnet.

Jag skulle säga att familjen jag skapat har ett sånt fantastiskt samarbete, harmoni och ömsesidig respekt. Man kan absolut skämmas för sitt barn ibland men Lukas är jag (om jag jämför) otroligt stolt över hur modig, givmild och klok han blivit. Jag är stolt för att det har kommit sig av enormt slit, upprepning och tålamod som inte alltid funnits. Men man har gjort det, för att han inte ska skrika bland folk, slå eller bita andra, våga träffa nytt folk, äta det som bjuds och tacka för maten, säga förlåt när det blir fel och ge bort sin bästa leksak en stund till nån som vill leka med den. Man har lixom igen att vara sträng men rättvis.

Och det är det som gör mig rädd, att kvaliteten på närvaro, tålamod och tid till att lära viktiga läxor kommer bli sämre med två individer till på nacken. Det är alltså inte en fråga om huruvida man kommer älska sina barn MINDRE för att man har ”för många” barn att älska.

Utan om jag verkligen kommer räcka till till den kvaliteten jag VILL ge mina barn.

Därför mina kära läsare skriver jag frispråkigt om helvettesgraviditeter, sorgen över ”för många barn” och dagar jag aldrig mer vill se ett barn. Och jag kommer inte hålla igen språket framöver heller för att vissa väljer att tolka mina dåliga dagar som att man är en dålig människa. Känner man mig på riktigt förstår man också vad jag menar, mina värderingar och vad jag går för. Jag kommer inte lägga mig ner o knarka bort mitt liv för att jag fick ett barn mer än planerat. Jag kommer bara grina av utmattning på nätterna när ingen ser, och sedan stiga upp lite starkare nästa dag, redo för att älska domhär skitjobbiga skapelserna som kommer ur min kropp 🤱

🌮

Hej

[trans-armen]

Det är måndag, här kommer en uppdatering.

Aight, banken strular. Eller snarare lagen är bökig.

Jag kontaktade min bank med några frågor kring hur och vart jag ska hålla pengarna innan donationen sker, och om jag inte vill bryta mot lagen behöver jag fixa ett företagskonto.

Det finns dock ett problem.

För att öppna ett företagskonto behöver man betala en startavgift, som jag(fattig student) inte har pengarna till, speciellt inte nu när allt annat för projektet är betalt. Av denna anledning kommer det inte kunna gå med en online shop. MEN, jag har en lösning. Lite halv-dan, men den kan fungera.

Idén är att istället för att pengarna går via mig doneras dem direkt till transammans, och efter bevis på donation givits skickas klistermärkerna ut. Problemet med det blir dock att det inte garanterat finns ett sätt att automatiskt hålla koll på hur mycket som finns i lager.

Lösningen på det är att man först skickar ett slags "pax" mail med vad man vill ha, varpå jag kollar om det finns tillgängligt. Om ja, sker donationen parat med bevis och klistermärkerna skickas. Om nej, löser vi det där och då. (Exempel/Förtydligan under 'Read more'). Jag kommer naturligtvis uppdaterar sidan så ofta jag kan med hur mycket som finns kvar i lageret.

Inte helt hundra på om det här kommer funka, lär behöva utveckla den lite.

Det här är väl inget som det flesta tycker är intressant eller ens värdigt att ta upp, men det är viktigt för mig att ni hänger med och vet hur saker och ting ligger till, och att jag är så ärligt jag bara kan vara.

Hur som haver, jag önskar er god kväll.

En person skriver en "beställning" till mig där hen ber om ett sett av båda färgalternativen (trans och ickebinär). Jag checkar lageret och återkommer med min bedömning.

Om det finns så att hen kan få ett sett av båda färgalternativen, skriver jag det tillsammans med vad hen ska donera.

Om det inte finns, skriver jag om hur det ligger till. Kanske är en färg slut, eller så är lageret slut. Med den infon kan då beställaren avgöra hurvidare hen fortfarande vill ha ett sett eller om det vill backa. Om hen fortfarande vill ha ett sett skickar jag donerings specifikationerna, om inte tackar vi för oss.

[whitewaterpaper]

DSJ3: ”Stenhimlen”.

Originaltitel: The Stone Sky. Serie: Den Söndrade Jorden (The Broken Earth #3).

Författare: N.K. Jemisin. Översättare: Jan Risheden.

Publicerad: 2017 (på svenska 2019). Medium: eBok/Norstedts.

Läses tillsammans med @kulturdasset​ i vår Läsecirkel.

Delmål 1 (Kapitel 0P��02).

Det första kapitlet gör ett bra jobb med att återintroducera läsaren till storyn utan att det känns som ett ”detta har hänt”-referat. Man glider lätt in i handlingen igen och påminns om viktiga detaljer.

Prologen är intressant, inblicken i den värld/era som skapade obeliskerna är intressant. Skall bli intressant att se om vi får göra fler besök i Syl Anagist. Jag hoppas det.

Essun och Hoa verkar utveckla samma synergi/förhållande som Alabaster och Anemon hade. Utväxlandet när Hoa äter Essuns förstenade arm känns nästan ritualistisk. Nassun och Stål kommer antagligen gå samma väg.

Samtidigt får vi följa efterspelet hos Nassun, och genom herre få en känsla av tiden som förflutit. Där tar vi vid i princip där obeliskporten slutar.

Vi får också möta de vetenskapsmänniskor som skapade obeliskerna. Och hänvisningen till en ”plutonisk motor” stärker de kopplingar jag gjorde till kärn-/atomkraft under de tidigare böckerna. Det stärker också bilden av att de var/är någon form av kraftkälla som missbrukats?

Inblicken i vad som måste vara orogenesins barndom är intressant och deras sätt att döpa sig stärker kopplingarna mellan orogener och stenätare. Är den ”revolution” det talas om det som leder till jordens nuvarande tillstånd? Blir vetenskapspersonerna vi möter här de första stenätarna? Jag tror det. Alabaster sade ju att många av dem varit med sedan före världens fall.

 Delmål 2 (Kapitel 03–04).

Essun försöker lappa ihop saker med Ykka, men den senare är inte så upprörd över vad som hände som Tonkee först fick oss att tro. Ykka är dock putt över att Essun egentligen aldrig bondad med den övriga kommen. Samtidigt som Ykka ger Rennanis-fångarna chansen att bli en del av kommen så närmar de sig en öken de måste korsa för att komma fram till staden Rennanis och där väntar nästa bekymmer: hur skall man få protein nog för att folket skall överleva? Allt verkar luta åt att man kan förvänta sig en viss kannibalism här innan det är klart.

Det är uppenbart att det väntas ett möte mellan Essun och Nassun – och en del av mig började misstänka att det skulle ske i Rennanis. Nu är jag inte så säker. Den stad som Stål pratar om kan mycket väl vara samma stad som Alabaster besökte med Anemon, den som även kallas ”kärnpunkten” och av det namnet att döma handlar det samtidigt om den stad vi besöker i forntiden ”Syl Anargist” efter mycket av det som slet världen itu verkar stamma från den staden.

”Syl Anagist”-rubrikerna verkar desstuom räkna ned till något. Med all säkerhet det som slog månen ut sin bana och skapade den 5e årstiden.

Det återstår att se huruvida personerna vi möter i staden (just nu) kommer visa sig vara orogener eller stenätare. Eller kanske – sett till den utveckling vi ser hos Alabaster, Essun och möjligen Nassun så kanske det inte är någon skillnad?

Inte mycket intressant sker Nassun under detta delmål – dock så är det kanske intressant med Shaffas bakgrundshistorik och hur han plötsligt fick instruktioner att lära upp orogener som kunde koppla upp sig mot obelisker (jag antar att det handlar om dem av dem som han förmågan att leda silvret/magin).

Så vad tror vi de här ”stationerna” som Stål pratar om är? Personligen tror jag på tåg- eller tunnelbana. Eller en avart av de bägge som växt fram senare i tidslinjen.

 Delmål 3 (Kapitel 05–06).

När Castrima beger sig in i stenskogen får sig Essun flera överraskningar: en är att hennes förmågor förändras och en annan att hon träffar en gammal vän/bekant från navet. ”Maxixe” från hennes tid som Damaya/novis där. Och det enda intressanta som händer är väl att han, och hans följare, erbjuder sig att ansluta sig till Castrima inklusive sitt eget (och deras nu avpolletterade rivalers) förråd.

Vi får reda på platsen som Nassun och Schaffa är på väg till, och lite börjar man misstänka att det handlar om Syl Anagist. Både av beskrivningen och det faktum att vi gör besök där redan. Jag har för mig att man talade om att ”uppskjutningsplattformen” låg under jord i ett av de tidigare kapitlen. Här får man för första gången bekräftat att det verkar handla om någon form av kärnkraft.

Scenen på museet är intressant, både att man redan i Syl Anargist verkat bygga vidare på gammal bortglömd teknik men också att de som byggde konstverket de beundrar var gruppen själva. Är det med andra ord någon form av tidsresa involverad?

 Delmål 4 (Kapitel 07–08).

Essun besöker Funna Månen och får reda på att hon numera kan titulera sig som änka, men också att Nassun lämnat stället med Schaffa. Intressant här att det inte är förräm nu som Essun inte ser att hon format Nassun till en kopia av sig själv, och det återstår att se vad Scaffas närvaro kommer göra för Nessun. Den kan både vara till godo och till ondo – klart är att det verkar som om både ”Stål” och Schaffa vill skydda Nassun mot den andre. Men är det så att det egentligen är Essun som kommer fungera som motpol?

I det här delmålet blir det också relativt uppenbart att Jemisin glömmer hålla isär magi och silver som begrepp. Nassun använder ibland begreppet ”magi” trots att det var något Alabaster sade till Essun och jag tror Essun omnämnt det som ”silvret” tidigare. Att uttrycket silver ”hittas på” av flera personer är inte så konstigt, för trots allt det grundar sig ju på utseendet. Men ”magi”? Jag fick intrycket av att det var ett gammalt bortglömt uttryck Alabaster plockade upp från stenätarna.

I den tredje djupdykningen i Syn Anagsit får vi reda på bakgrunden till staden, och hur stor den var. Och vi får lära känna Niesserna, det folkslag som lärde sig använda magin bäst och som ”stämmarna” är modellerade efter. Stigmat och anti-vågorna de möter på sin promenad har givetvis sin rot i författaren själv, jag uppskattar hur författaren väver in dess tyngd utan att det blir ”skriva på näsan” av det.

Avslutningsvis en intressant notering från vår käre innovatör Yaetr (som jag tror vi fått följa i varje kapitel denna bok hittills) om att årstiderna antagligen kommer oftare än vad som trotts och att orogenerna är de enda som stått mellan mänskligheten och total undergång.

Delmål 5 (Kapitel 09–10).

Intressant detalj som avslöjas om Danel, att hon egentligen är Lorist. Undrar om det kommer få bäring längre fram – är det hon som berättar? Jag har utgått från att det är Hoa som gör det, och mycket skvallrar om det, men nu börjar jag undra. Jag passar också på att minnas att Nassun, träffade en lorist innan årstiden och att hon hade viss önskan att bli en.

Jag ser det också som intressant att Essun, som tidigt i boken drevs helt av sitt sökande efter dottern, nu när hon verkar bestämt sig för att hålla sig på avstånd tappar verklighetsförankringen precis som Alabaster gjorde. Är det ett tecken på att hon genomgår samma förändring?

Nassun gör en resa genom jordens inre, och Schaffa genomgår ett elddop i ljuset från sin mästare. Det intressanta här är givetvis vad vi får veta om magin/silvret och hur man gick till ytterligheter för att pumpa upp den (precis som vi gör med olja). Och innan resan är slut har Schaffa gett sig av. Jag antar att det innebär att han är samma lallande galning som vi sett andra väktare utvecklas till – eller har han bara offrat ännu mer av sig själv för att skydda Nassun.

Vi får ytterligare ett nedstamp i Syn Anagist, det intressanta här är kanske de ursprungliga Niesserna finns kvar – som någon form ledare? Batterier? ”Stämmarna” gör hem och börjar planera – är det Syl Anagists fall som de tänker planera – och var det ett medvetet val att skjuta bort månen? Det skall bli väldigt intressant läsning framöver att se vad som pågick i huvudena när man gav jorden en 5e årstid avsedd att ta livet av mänskligheten.

 Delmål 6 (Kapitel 11–12).

Förklaringarna börjar dugga tätt och vi får i kölvattnet på att Castrima anländer till staden hur revan faktiskt ser ut. En mur av tusen vulkaner borde sannerligen vara en mäktig syn. Och berättaren lägger fram namnet ”Murens Årstid” som ett möjligt framtida namn på den här årstiden.

Essun och Ykka accepterar också att man även i framtiden antagligen kommer vara i behov av nodskötare (de där stackars utnyttjade orogenerna Alabaster introducerade oss till i första boken). Nu vet vi ju dessutom lite om vad trådstolarna ursprungligen var till, och vilket perverterat användande det här egentligen är.

Och Essun är på smällen. Big surprise där.

Beskrivningen av staden och dess statyer fick mig faktiskt att dra mig till minnes den fär scenen i Annihilation där man ser växtformationer som ser ut som människor. Troligtvis för att jag såg om filmen för inte så länge sedan.

Kul dessutom att Essun grälar lite med Syenit och Damaya inombords – det hade det gärna fått vara mer av.

Nu inser dessutom Essun att hon antagligen är på väg att förvandlas till en stenätare hon med. Intressant nog så är ju stenätarna en form av straff av Fader Jord. Innebär det att det kommer hända något med dem om Essun lyckas sätta tillbaka månen?

Staden Nassun kommer till (Kärnpunkten/Garant) är antagligen samma plats som Alabaster togs till av Antimon. Det är också den plats där man skapar väktare och där de senare spenderar årstiderna. Loigiskt, då kärnpunkten även var central när jorden rämnade första gången. Schaffa visar sig vara riktigt gammal – och Stål spekulerar i att han hållit sig mänsklig genom att på riktigt älska sina skyddslingar.

Här kan man ju stanna upp och fundera en stund över ett system som fruktar orogener – som ändock bara är människor men tydligen respekterar till viss del och är okej med varelser som är före detta människor och är tusen till tiotusentals år gamla och ständigt förlorar en del av sin mänsklighet. (Men det är ju också författarens avsikt: att få oss att se det bisarra i segregation och rasism).

Nåväl mycket riktigt skall det visa sig att de ”Niesser” som vi fått följa under ”Syl Anagist”-avsnitten också är de stenätare som är central nu i böckerna. Även det finns det en viss logik i – de hade sin hand i vad som skedde. Det var hur som helst en trevlig bekräftelse att få. Liksom att ingen av dem verkar ha placerat sig som staty någonstans och bara sett på medan tiden passerade. (Det finns ju en sådan karaktär i ”Arvet från Shannara”[1] vill jag minnas som levde som sten och slutade bry sig i vad som hände i omgivningarna ”för sten varar för evigt”).

Mycket får sin förklaring i ”Syl Anagist Noll”. Varför man slog månen ur sin bana, kriget mot fader jord och hur mycket av det som hände här gav upphov till de traditioner Essun och hennes medmänniskor fortfarande lever efter. Till och med drycken ”Säkra” nämns här som ”Sekere”. Och givetvis får vi nu äntligen reda på grunden i att man undviker att använda metall – även om kunskapen om varför man inte skall lita på metall i Essuns dagar edan länge verkar glömd.

Och med noteringen att loristerna är arvet efter Kelenlis (som ju togs ur projektet i sista stund) så känns Syl Anagist-avsnitten avrundade på ett bra sätt. Klart är dock att alla de här ruinerna man hittat är arv från Syl Anagist.

Fornot.

(Författare: Terry Brooks). Minns inte vilken av böckerna de besöker stenstaden nu, det är väl heller inte viktigt för kommentaren.

Delmål 7 (Kapitel 13–14, Coda).

En sak som slog mig spontant, i närheten av att Hoa passerar solen av Magi på vägen till kärnpunkten var att Tonkee faktiskt ”infekterades” av en metallflisa i bok två. Men visst var det så att man amputerade henne?

Schaffa vaknar, dock så verkar han stå under Fader Jords kontroll, och jag kan bara gissa mig till att det är ”den verklige Schaffa” som söker sig till trådstolen och får metallen bortplockad från sitt huvud. Det gör honom mänsklig, det gör honom döende och blir drivkraften Nessun behövde för att gå Ståls ärenden och förvandla mänskligheten till stenätare.

Nassun använder obeliskerna för att öppna obeliskporten, Essun använder väktarna för att stoppa henne. Det är skickligt här hur Jemesin ”rensar paletten” och öppnar för en nystart utan att det blir för dramatiskt. De väktare som finns kvar (skulle iaf tro att de tusental som Essun hittar i Garant är de flesta som finns) förvandlas till ädelsten under kampen med Nassun.

Och vi har ju vetat ett tag (minst sedan slutet på bok två) att Essun skulle sluta som en stenätare här, och jag borde egentligen inte vara förvånad över att Essun ger upp kampen mot Nassun för att skydda henne (och därmed öppna för Nassun att rädda världen).

Det är på det hela taget ett fint slut som upphör vid Nassuns ”ja” till Onyx-obelisken. Epilogen (”Coda”) där Hoa knyter ihop säcken med att berätta omförhandlingarna med Fader Jord, som mycket riktigt innebär ett slut på årstiderna, och hur hela den här berättelsen (och ”du”-perspektivet som jag älskat från första kapitlet) har varit Hoas sätt att få Stenätaren Essun att minnas vem hon var/är efter förvandlingen (vad kallade stämmarna det? ”Dekantering”?).

 Sammanfattning.

En bra avrundning på serien, och boken slutar väldigt bra, och det har kommer antagligen bli en av de där böckerna som, även om jag sällan läser om böcker idag, kommer ligga mig varmt om hjärtat. Inte minst för att den första delen i serien (”Den femte årstiden”) var den bok som verkligen fick mitt lässug återvända. Och det var dels för att böckerna är så snabla skickligt skrivna. Jag imponeras framför allt över hur Jemesin lyckas blanda magi och gammal teknologi med klimatkatastrofer, utanförskap och rasism utan att hon för den delen skriver läsaren på näsan med något av dem. Less is more som man brukar säga.

En del av mig hoppas att mer av Jemesin kommer ut på svenska. En större del av mig fruktar att jag kommer läsa hennes resterande böcker på engelska.

Avslutningsvis vill jag tacka @kulturdasset​ för ännu en trevlig rond i vår läsecirkel – och det gläder mig att vi tog oss igenom alla tre tillsammans trots att ”den femte årstiden” ursprungligen fick omdömet ”inte min kopp te” av Kulturdasset.

[g4tub4rn]

Jag vet inte hur ni gör det

Hur ni orkar kliva upp på morgonen

Hur ni tar er igenom erat 7-4

Hur ni går på middagar och tillställningar

Hur ni skrattar in till sena timmar varje helg

Och sen gör ni om allt igen

Jag kommer inte ihåg när jag sist åt en måltid

Eller när jag duschade senast

Att bara ta sig upp ur sängen tar mig en halv dag

Jag vet inte hur ni gör det

Men jag är så jävla avundsjuk

[aspiringsomethin]

Det vibrerar längst min nacke, sidorna av mina armar, på mina lår. Varje gång jag tar ett andetag känner jag ett belastat och ihåligt hjärta. Jag var inte beredd på att det här är en storm jag står maktlös i.

Det är bisarrt. Jag är helt ensam i världen. Nej, det stämmer inte. Jag har alla er. Men ärligt talat, vi är alla egentligen helt ensamma i världen. Vet ni det?

Jag vill inte vara så här omskakad. Jag vill vara stabil och bara må bra. Bara fokusera på allt det fantastiska jag har i livet, allt det pirriga jag har att se fram emot. Jag vet att jag har det. Tack för att jag har det.

Just nu känns det bara som att jag kastas runt i en virvel.

Vad omständigt det ska behöva vara att vara. Så pass tröttsamt att jag ger upp det här med att ge mig själv skit för det. Det ÄR vad det är.

Men samtidigt viskar någon röst: skärp dig. Eller skyll dig själv. Eller vad har du att må dåligt över?

Ytterligare en röst säger gå inte in dit! acceptera inte mörkret. kämpa, kämpa, kämpa mot stormen. Tänk om du aldrig kommer därifrån?

Jag är ledsen men jag är trött. Jag orkar inte kämpa längre. Jag mår dåligt om jag vill. Jag är svag om jag vill. Jag är osammanhängande, ostrukturerad och komplicerad om det är så du vill benämna det. Det är ok för mig. Jag kräver inget just nu. Drunkna på. Vi hittar ut sen.

Det är det här osammanhängande kaoset som är det egentliga normala för mig. Det svåra har varit att försöka hålla en fasad av ordning och reda. Det är ostrukturerat här inne. Visst kanske ni tycker det är rörigt men åtminstone så känner jag mig trygg. Det är jag. en uppgift, skit i allt annat? Jag kan göra jag. Så får allt omkring ordna sig istället.

Vet ni vad mer som är jag? Okontrollerad ilska och en panikartad frustration på min omgivning. Mängde av osäkerheter och bitterheter.

Vad är gränsen mellan acceptans och destruktivitet? Må bra kortsiktigt och må bra långsiktigt.

Men jag kan inte somna. Jag bara ligger och grubblar. Det räcker nu. Ut ur mitt system. Jag vill inte vara mellanmjölken. För det är resultatet av att lyssna på de där rösterna. Jag fixar inte det mer. Ge mig lavendermoln och regnbågar eller ge mig whiskeydrypt mörker.

Hur svårt ska det vara? Att bli den jag vill vara? Att göra det jag vill göra? Jag är less på att vara i förändringen, i förvirringens rum. Speciellt när jag känner all potential. Vet det som kan bli. Kommer bli? Jag kliar sönder för det är så obekvämt nu. Jag är en liten människa som klättrar för ett enormt trappsteg, jag har sista biten nu och snart är jag uppe. Jag vet att andra sidan ör nära men det gör att det känns så himla långt bort.

Andas in. Andas ut.

Det är en kamp att ständigt vara. Det är en kamp det här livet, i den här kroppen. Säg vad ni vill. Att jag är dramatiskt. Men det är det. Så blev det när dessa nervceller och genetiska komponenter rördes samman. Dramatiskt, kämpigt, komplicerat, ostrukturerat, osammanhängande. Ja, jag kan göra jag. Men jag sa inte att det är lätt.

Här, i slutet av monologen, i mitten av all acceptans, på gränsen till destruktivitet, tar jag till mig av mitt sista verktyg. Jag ber om hjälp. Inte från er. Jag älskar er men ni kan inte hjälpa mig här. Ni kan kortvarigt validera och bekräfta mig. Ge mig en flyktig känsla av att det löser sig. Sen går ni hem och lever era liv. Vi är alla ensamma, en påminnelse.

Jag ber om hjälp från universum. Från mig själv. Någon annan version av mig själv. Jag släpper taget om den och där jag är nu. Och jag litar på att snart, nångång, kommer universum och framtida jag ge mig svar. Riktning. Ork. Andrum. Allt jag behöver.

Ingenting vill jag längre kräva av mig. Släppa alla måsten, släppa rädslan, skambeläggandet, skuldbeläggandet, kontrollbehovet. Det enda jag begär av mig nu är tro. Jag tänkte säga tillit. Men tillit är svårt med lite bevis. Tron kräver inte bevis. Det kan gå på ren vilja och hopp. Helt enkelt för man inte har något annat val.

Så nu tror jag att det kommer att ordna sig. Om inte annat för att det finns för mycket jag vill, behöver och orkar för att närma mig alternativet.

Jihyun Yun, from Some Are Always Hungry; “Reversal”

[Text ID: “I so want to survive this. Please lead me whole into another season so I may dare begin again.”]

[arashgilan]

Det var inte Gud som dog, det är människan som alltmer dö

Nietzsche förkunnade en gång att Gud är död, men om han levde idag skulle han kanske med större sorg konstatera: Människan är död. Med Gud dog även det omätbara, det värdefulla vi inte ser och inte kan mäta. Paradoxen är att vi lever längre, vi är friskare, rikare, vi vet mer och rör oss i en värld fylld av teknologiska underverk som våra förfäder inte ens kunde föreställa sig. Men mitt i all denna framgång – hur mår vår själ?

Så ja, vi lever, men blir alltmer döda. 

Upplysningens ljus gav liv åt industrialismens maskineri, och i dess kölvatten kom kapitalismens våg, en våg som reducerade världen till ettor och nollor, där mystiken förlorades och livet blev alltmer mätbart. 

Cocktailen av sekularism, industrialism och kapitalism har blivit en alldeles för stark mix – den har suddat bort mystiken och reducerat allt till det mätbara. Vi lever, men vi är sovande. Som zombies som vandrar i ett system som inte är skapat för hur vi är funtade på djupet som människor.

För vår tid värderar siffror över allt annat, och det har enorma konsekvenser när det mätbara triumferar över det omätbara. Det har lett till en tyst, matematisk process som raderar individens unika egenskaper och ersätter dem med abstraktion. Det unika och mänskliga suddas alltmer ut till förmån för marknadslogik, där bara siffror spelar roll. 

Även språket har blivit numeriskt, och med det har humanismen försvunnit.

Vi mäter precis allt. Omsättning, BNP, kalorier, lönsamhet, koldioxidutsläpp, hur många vi legat med, antal steg vi tagit, likes, inkomst – bara några exempel. Livet har förvandlats till ett oändligt hav av det mätbara och ändå drunknar vi i känslan av att något väsentligt saknas. 

Men detta yttrar sig inte bara i siffror, utan har även fått fysiska uttryck i konsten och skapandet. Konst skapas ofta med försäljning i åtanke, musik produceras för att slå kommersiellt, och kanske mest påtagligt ser vi detta i arkitekturen. Där vi förr byggde för skönhet och arv, bygger vi idag för effektivitet – det ska gå snabbt, vara lönsamt, och resultatet blir ofta tomma skal utan själ eller uttryck.

I en tyst visklek har allt alltmer reducerats till siffror och effektivitet. Men finns det ett värde om det inte är mätbart om det inte är effektivt eller genererar vinst?

Författaren Michael Clune skrev: “Siffror tillhör djävulen”, och det ligger en hel del i det. Siffror förminskar, raderar och äter upp livets själsliga kärna tills bara tom data återstår. 

Algoritmerna har tagit över allting. Vad det än handlar om – kärlek, karriär, musik eller själens ro – känns det som om allt är reducerat till något som kan lösas med en kod.  

Ettor och nollor har sorgligt nog blivit lösningen för att definiera människan. Tror du mig inte? Titta bara på AI-rörelsen, som pratar om AGI och singularitet genom en kod. Inget kunde vara mer förledande enligt mig.

För människan är långt mer än ettor och nollor. Vi lever i en tid där det behövs revolutionärer och ledare som säger: “Stopp. Fara. Dags att tänka om.” Det krävs för att skapa en annan värld och gå i en annan riktning. Men vem vågar säga nej till tillväxt? 

Kierkegaard skrev: “En tid utan passion vinner i bredd vad den förlorar i djup.” 

Det är precis vad som händer när vi fetischerar siffror och låter dem definiera vårt sanna värde. Vi har förlorat känslan för det omätbara och med det alltmer vår egen (med)mänsklighet. Intuitionen, mystiken, känslan och inte minst kärleken som gör oss till oss. Rädslan för att göra fel, att det ska se rätt ut, och jakten på likes har blivit viktigare i en värld som bara belönar tillväxt som kan mätas.

Vad är då lösningen? Döda kapitalismen och få människan att leva igen? Är du galen, kanske du säger, vilket hyckleri och galenskap från en företagsledare med tanke på det välstånd som skapats. Så långt vill jag inte dra det. Kapitalismen ska inte dö, men för att vi ska börja leva igen behövs en ny form av kapitalism. En humanistisk kapitalism, som jag kanske får återkomma till. 

Tills dess, låt oss börja smått. Ta en promenad, inte för att mäta steg, utan för att höra vinden viska genom träden. Tänd ett ljus och låt dess sken möta skuggan inom dig. För det är där – i tystnaden, i mystiken, i det omätbara och nuet som människan väntar på att åter bli funnen.

ARASH GILAN är vd och medgrundare av digitala marknadsföringsbyrån Viva. Han driver även Vd-podden och skrivit flera böcker inom tech och digitalisering där den senaste heter ”I Love AI – hur du tar tillvara magin med AI”

[tilltilten]

Skriver på nätet men...

Att fylla tomheten med ord och saker

Jag skriver för att hålla tankarna upptagna. Jag skriver för att ignorera saknaden, för att inte drunkna i allt som känns för mycket. Ibland hjälper det, ibland gör det ingenting alls. Men jag fortsätter ändå. För att jag måste. För att orden är det enda som får mig att känna att jag fortfarande har något slags kontroll. Och kanske är det därför jag fastnat vid gamla sajter, gamla projekt, gamla idéer – för att jag försöker ge liv åt något som en gång var viktigt. För att jag behöver något att fokusera på när tankarna börjar dra iväg åt fel håll.

Så jag klickar mig runt, ser vad som finns, vad som kan fylla tomheten. Ett parasoll, till exempel. Tänk om man kunde sätta upp ett och bara sitta där under, skyddad från både sol och regn, från allt som känns för mycket. Skapa en liten fristad där inget kan nå en. Jag hittade en sida med billiga parasoll online, och en del av mig ville nästan beställa ett, bara för att ha ett ställe att gömma mig under.

Eller kanske något mindre symboliskt, något som ändå betyder något. En ring, till exempel. Inte för att jag har någon att ge den till, inte för att någon skulle ge en till mig, men för att det ibland känns fint att ha något som glimmar, något som påminner om att vissa saker kan vara vackra trots allt. Kanske borde jag bara bläddra igenom billiga ringar online och hitta en som känns rätt. En som kan sitta där på fingret och påminna mig om… jag vet inte vad.

Och sen finns ju grillarna. Det där med att sitta ute en sommarkväll, känna doften av något som lagas över öppen eld, lyssna på röster som skrattar i bakgrunden. Det är en känsla jag saknar, även om jag inte ens vet när jag senast hade den. Kanske borde jag bara titta på billiga grillar online och låtsas att jag planerar något, låtsas att jag har någon att bjuda in.

Eller kanske är det något ännu större jag saknar – känslan av att bygga något, att skapa något på riktigt. Ett växthus, till exempel. En plats där saker kan få växa, där man kan se resultat av något levande, något som förändras och blir större med tiden. Det är vackert att tänka på, även om jag inte är säker på om det är något för mig. Men jag scrollade igenom billiga växthus online och kunde inte låta bli att drömma lite.

Fast ibland handlar det inte om att bygga nytt, utan om att fixa det som redan finns. Göra om, göra rätt. Försöka skapa en plats där man faktiskt trivs, även om det känns omöjligt vissa dagar. Jag vet inte ens varför jag började kolla på billiga badrumsmöbler online, men något med tanken på att förändra, förbättra, göra något nytt fick mig att stanna kvar. Kanske är det just det jag försöker göra hela tiden – förändra saker så att de känns lite mindre tomma.

Och till sist – fönster. Kanske är det det jag behöver mest av allt. Något som öppnar upp, som släpper in ljuset, som gör världen lite större. Jag tänkte på det medan jag kollade på billiga fönster online och undrade om det kanske finns en symbolik i det. Att jag alltid letar efter en väg ut, en öppning, en förändring. Att jag alltid hoppas att nästa sak, nästa projekt, nästa tanke ska vara det som får allt att kännas annorlunda.

Men tills vidare fortsätter jag bara att skriva. Och hoppas att det räcker.

[omgivenavidioter]

Det är så mycket tankar just nu & lagom till att jag hinner få begrepp om vad den ena grundar sig i är huvudet redan på väg bort & jagar ikapp nästa. Fullskaligt fyrverkeri. Jag tänker att det får vara så just nu för jag blir helt chanslös vad gäller att kunna smälta alla sinnesintryck & bearbeta känslor när det är folk omkring mig hela tiden. Det är verkligen folk överallt. Möten, jobb, i affärer & hemmavid. Alla rum som är fyllda av osynlig social förväntan, sociala nätverk med dess krav på tillgänglighet och den spända stämningen som hänger i luften här hemma kväver mig allt mer. I vanliga fall älskar jag sociala sammanhang under förutsättning att jag däremellan får vara helt ensam. Men just nu är det som en stor jäkla surrande bikupa. Det känns lite lätt panikartat för det skapar en oskön grund för mitt flyktbeteende som mer eller mindre står standby och ber mig lägga benen på ryggen & fly för allt vad jag är värd, bokstavligt talat. Lyckligtvis är det övergående. Mitt bland alla människor och surr försöker jag dessutom möta upp mitt behov av stimulans och hitta vägarna som kommer ta mig dit jag vill kunskapsmässigt & samtidigt kunna få ut något bra utav det. Minimera risken för understimulans och förhoppningsvis på så sätt undvika att hantera de bekymrande konsekvenserna. Det där behovet i kombination med drivet kan ju faktiskt användas till att ta mig framåt i den riktningen jag vill kunskapsmässigt & i framtiden också yrkesmässigt. Den här veckan har dock bjudit på ett flertal misslyckade försök i att få in det i schemat och jag får således också praktisera förmågan att acceptera att det ibland bara är så - att det inte funkar. Livets karusell liksom. Istället för att accelerera den givna (men ack så farliga) frustrationen så lyckas jag intala mig själv att jag tycker det är skönt att få sitta ner och bara åka med. Med det kan man väl ändå påstå att det finns en hel del nytta med att ha en beroendepersonlighet. Att ha förmågan att kunna ljuga för sig själv så hårt att man till slut faktiskt tror på det. Komiskt. Ibland fördel, ibland nackdel. Svaghet som förvandlas till styrka. Allt bestäms av det specifika tillfället. Jag skall villigt erkänna att det är otroligt skönt att ha fri sikt på vägen med den evig strävan, men något jag absolut inte är bra på är att stå still med skit upp till knäna, blicka ut över ruinerna & fundera mer djupgående på hur jag skall ta mig vidare. Betrakta resterna av raser, ta fram min ryggsäck och omsorgsfullt stoppa ner allt jag vill ha med mig när jag vänder ryggen åt och går vidare. För visst finns det vackra skärvor där, som jag skulle ha nytta av i framtiden & kanske att jag den här gången skall prova att inte skämmas eller be om ursäkt för att jag faktiskt går. Kanske till och med att jag borde sträcka lite på mig & glädjas åt min erfarenhet av att ur aska föds nytt. Nytt & rent. Jag får låtsas i någon månad till. Acceptera att jag behöver sitta fast för att kunna bli fri. Acceptera att den enda riktiga vägen ut är in.

Jag är lite rädd också.

För att jag inte kommer klara mig ekonomiskt. För att jag kommer känna mig ensam efter några veckor. För att jag inte skall hinna med allt det fina jag vill hinna med i livet överlag. För att jag skall bli för bekväm i min distans & fastna där. För att min behandling inte kommer ge mig vad jag behöver eftersom jag inte ger mig själv vad jag behöver. För att inte klara av vardagen ensam på ett bra sätt tidsmässigt. För att min strävan i kombination med min energinivå kommer ge mig en hjärtinfarkt.

Ibland är jag till och med rädd för att jag inte kommer orka, att jag kommer lägga mig ner och ge upp inför det faktum att det finns substanser som kan riva dessa murar. Murar som vaktas med styrkan av hela mitt egna inre väsen. Ibland är jag rädd för att jag inte kommer vinna det här för att flickans, som står där innanför murarna , största hinder är hennes egna styrka och envishet. Tänk om marken som tas tillbaka i takt med mitt tillfrisknande bara används för att göra murarna högre? Det känns lite så & även den tanken ihop med känslan skapar lite kaotisk panik.

Jag skall försöka att inte fundera så mycket. Praktisera motsatsen till medveten närvaro, vila i att det inte alltid kommer kännas så här

Jag skall till Ullared på söndag med Olivia, hon fick det i födelsedagspresent & vetskapen av det skapar ju helt klart en logisk dödslängtan i sig självt. Vi hörs.

[tryingtounderstandbrainheart]

Tankeväg

Jag fastnade i filmmusik och bubblande känslor. Nånstans så tror jag ändå att allt...att det finns en lärdom i det. Det bara uppkommer inte. Det är något man kanske undvikit och sånt man begraver i snö kommer upp i tö.

Vissa saker är fruktansvärt skrämmande och man bara...WHY?

Det var nån som sa något typ om att själen har valt ut en väg, djupt nere i det omedvetna och allt som sedan inte är i linje med den vägen hamnar i discord med en. Nånstans makeade det sense. Och om den vägen justerades på vägen så kommer även det hamna i discord.

När jag hamnar mitt i kaoset och jag knappt vet vilken fot jag ska stå på eller vilken väg jag ska gå på så märker jag hur...jag kan inte följa. Det krossar nånstans mitt hjärta men samtidigt så kvävs det annars.

Ibland kan valen verka enkla fast skitsvåra. Lite som att det är bara att hoppa i havet här och man står i badbyxor på en båt men man vet att det finns hajar, rockor, strömmar och man kan knappt simma.

Det finns bara en väg som funkar. I kaoset så är det alltid därunder. En sanning som jag kan måla över tusen gånger på tusen sätt men aldrig på nåt sätt blir mindre rätt. Jag hör andras vägar och jag känner hur jag vill åt deras status och jag vill också ha en värdig plats i samhället. En plats. Inte bara nån jag "fick" by random, eller den slatten som var kvar eller ingen ville ha, utan den jag painstakingly, genom år och funderingar och prövningar någonstans drivs mot. Den jag Faktiskt...vill ha.

Att måla upp en verklighet från ett ingenting. Att drömma så hårt att man till sist kan ta på den.

Det bubblar upp nytt igen. Frön och saker i vinden. Jag försöker att inte bygga gigantiska slott den här gången. Jag pysslar med tegelstenarna istället. Det ska inte vara sånna med luft i, utan gedigna som håller.

Vem är du?

Vad vill du?

Vart är Du på väg?

.

Så säger han att jag redan har en värdefull roll i samhället. Jag har inte ens tänkt på det. Men ju mer han målade upp det så fanns det något där. Det finns något där. Något jag sprider, något jag sår och det som blir för att jag var med. En krydda som gör att det smakar lite annorlunda. Kanske kan jag karva ut den.

Nyss fick jag för mig att dricka diskmedel. Jag fick en stark impuls som bara drog mig mot det. Jag som är livrädd för mikrodroppar av det och är nitisk för att inte få det i mig. Jag fick ha en konversation med mig själv där och förklara att då dör jag och det vill jag inte.

Tanke vs handling. Det kan vara mil emellan. Och hårstrån andra gånger.

Ibland känns det som att man är på en resa och olika lampor lyser upp längs vägen. Nu är Mattis som bortblåst (is he avoiding me?) och Henrik satt i hörnet och spelade kort när jag gick förbi. Idag var det helt andra personer och andra energier i fokus. Intressanta och väldigt givande samtal med Ingrid, Gabriella och Anna. Kanske är det som mat, att man behöver olika saker olika tillfällen.

Fortfarande svårt med att komma närmare människor. Känner att jag kanske är intresserad för min koppling till intimitet är ju nånstans fuckad längs vägen. Det får va så. Lite kär i alla? Lite nyfiken och vill gräva mer..! Mest...på nåt sätt knorkar ihop det med kärlek. Jag Kan inte vara kär i alla jag möter. Jag mest finner de fascinerande. Intressanta. Som att de är lite nåt som inte är jag. De är något annat. Något okänt.

Jag ser nog mest så himla mycket fint i alla. Kanske Deras kärlek? Deras värme och ljus och blir lite trollbunden av skenet. Alla skiner ju på sitt sätt. Alla är vackra. Alla har sitt egna. Hon på träningen tittade lite på mig så som jag tittade på henne och det blev lite sådär...ser du Mitt sken nu?!

.

Vägar. Val. Viktigheter. V...alrossar. Välkommen. Viljestyrka. Vem?

Det handlar inte om att imponera på andra utan att göra det för sin egen skull. Det är nog då man är imponerande. "Oj vad bra sagt!" tyckte typ de flesta och jag mest...sa sånt som jag tror och upplever. När jag ska vara bror duktig och hjälpa går det åt hela pipsvängen.

Erh! WRONG.

Det kanske är för att världen egentligen vill ha OSS. De vill inte ha det vi inte är. Där är vi ju inte iaf.

Det är konstigt hur låg man kan vara ena stunden och ha det så jäkla bra nästa. Idag började jag på jättelågt och en svag meningslöshet som luktade lite. Men det gjorde mer att jag connectade till mig väldigt idag. Och damn. Bästa dagen på ett tag nu faktiskt.

Nej jag ska inte smeta in ansiktet med diskmedel. Tända eld på skiten? Skrika åt den och hacka den i småbitar. Mosa den mellan papper och banka. Bygga paket och stoppa ner det där.

BORT!

.

23.51. American beauty. Thomas Newman.

Han sover. Aj äm awake. Själv. Jag kan sånt nu. Aj äm a big görl. Ibland. Armen känns lite bättre men gör åt helvette så ont om jag rycker av misstag. På torsdag får jag second opinion.

Det känns lite som man går mot något blommigt nu. Det är en liten blomma här och där och nånstans så känns det som det är en blomsteräng på gång. Det är väl därför jag backar. Delvis. Att lära sig det goda.

Hitta njutning igen. Glädje, eufori, tillfredsställelse, lycka, värme, leenden och skratt. Ord som är stora men värda att ge sig på. Prova att njuta av livet igen.

För livet kan ju vara så olika beroende på vad man fokuserar på och tror! Är det en dålig situation eller...början på något bra? Finns det utrymme för något nytt Och Bra när man tar bort delar av det man varit trygg med? Är det en katastrof eller en plats för nya frön?

Fokuset...skapar.

Ful lerklump som man hatar eller vacker kopp man älskar?

Precis som att jag kan välja att slå på skitdålig musik jag våndas av, så kan jag välja något helt annat istället. Och livet...skapas.

Jag gjorde det bara för någon dag sen. Fastnar jag i "jag är otränad" eller går jag och tränar istället? Varför välja olycklig när lycklig existerar samtidigt?

Njutning är ovant. Konstigt. Fult. Och kanske för bra för att vara sant. JAG kan ju inte bygga drömmar...! Väl?

Ja, nu hamnade jag här. Här började jag inte. Men hit tog jag mig.

. . .