#är ALLT upp till mig eller

[pellemedsvans]

hur kan det fortsätta att bli värre

[freddesbokhylla]

Sry för politik i taggarna men jag är genuint så trött på SVT och ibland vill man bara skrika där någon ser det.

Vad jag inte fattar är hur folk fortfarande tar högern på allvar när de kallar SVT för "vänstervriden". Var??? De publicerar enorma transfobiska reportage regelbundet, med stort genomslag varje gång. De senaste åren har SVT helt köpt SDs världsbild och låter SDs talespunkter få mycket mer vikt i nyhetsrapporteringen och debatterna än de andra partiernas talespunkter. Jämför hur lite de rapporterar om klimatet nu jämfört med typ 2018. Och jag kan verkligen inte komma över reportaget om unga mammor från typ förra veckan.

Det var i stil med "Här bor de yngsta förstföderskorna i landet". Så intervjuade de en barnmorska som bara "de flesta patienterna jag har är under 25, och det är jättebra med unga mammor. Jag önskar att fler hade barn så här tidigt". Ok, det är en persons åsikt. VARFÖR är det bra att föda så tidigt jämfört med det nationella genomsnittet som är typ 31? Det framgår varken i klippet eller artikeln. Det närmsta ett argument som kom fram var att man kan hinna föda fler barn om man börjar tidigt. Ok, men sen när är 31 lastgammalt? Om man börjar vid 31 kan man lätt hinna med 3 barn. Plus att jag alltid är lite taggarna utåt så fort någon kommer och säger att det är SÅ viktigt att (särskilt vita kvinnor) ska ha barn tidigt. Det sägs så ofta av folk som antingen är intresserade av "rasens överlevnad" eller av att spika in alla kvinnor i rollen som mamma och fru så tidigt som möjligt så att de inte hinner bestämma sig själva för vad de vill.

Hittills är det ändå inte en SÅ dålig artikel. Möjligtvis lite unken om man är misstänksam av sig som jag, men inget uppenbart fel. Men sen kollar man i faktarutan längst ner, och det visar sig att barnmorskan antingen tar hand om de yngsta förstföderskorna i stan, eller att hon ljuger, för genomsnittet var 26, inte under 25.

Och sen, det värsta av allt. Den andra artikeln, med en intervju av en ung mamma för att visa hur bra det är att föda ungt. Gissa hur gammal hon var när hon födde? 20-25 kanske? Nej, för det hade varit rimligt. Hon var 15!

Det är inte som att jag VILL att SVT skulle ha ställt kritiska frågor till den här tonåringen, men det känns skitskumt att de valde en som inte ens var myndig när hon fick sitt barn i det här nästan hyllande reportaget. Särskilt som att tonåringar råkar ut för skador under förlossning oftare än de som föder lite äldre, så rent medicinsk är det sämre att få barn så ungt, men det sa SVT inget om.

Jag vet inte... Jag är glad för tonåringen att hon är nöjd med sina val, och jag hoppas att det fortsätter gå bra för henne. Men SVTs val att inkludera henne utan att också ha någon 20-25-åring får mig att tänka på barnbrudar snarare än sexuell revolution om man säger så. Det hela gav vibbar i stil med "Kvinnor! Kom ihåg att din huvudprioritering ska vara att föda vita barn". Särskilt som att det inte är granskande eller går emot sociala normer. Normen just nu är att klaga på kvinnor som har barn när de är för gamla, utan att ta upp hur gamla män är när de har barn (vilket faktiskt också påverkar fertiliteten!). Särskilt som vi fick höra i sexualkunskapen att vi inte ska tro att vi kan vänta till 30 med att ha barn.

Det är bara bissarrt att hela tiden höra att SVT är vänstervridet när det här artikelserien typ lika gärna kunde ha varit en propagandaartikel på någon nasse-sida för att uppmuntra vita kvinnor att bli mödrar i nationens tjänst.

[kajhustle]

2024 är verkligen Jönssonligans år (överallt utom på tumblr), och jag har själv hamnat i en sån sjuk Jönssonligan-period pga allt nytt som dykt upp om dem på sistone; ny film, ytterligare en podcast som näranalyserar fiilmerna (sammanlagt finns det två just nu som jag känner till), tidigare dolt extramaterial på youtube, och så självklart: Linus Kuhlins bok, som jag köpte i tidig julklapp till mig själv.

Här kommer ett inlägg om de roligaste/mest anmärkningsvärda sakerna i boken

Doris skulle ursprungligen varit Dynamit-Harrys morsa, och eventuellt ha spelats av Inga Gill. Nog för att jag tycker om Doris som hon är, men det där hade faktiskt varit roligt att se

Det fanns planer på en Lilla Jönssonligan-uppföljare som skulle följa ligan som ungdomar på 60-talet. Nu väcks ju många frågor till liv: var Sickan kanske med i KFML eller dubbelmaoisterna?

Jönssonligan och Dynamit-Harry hade arbetstiteln "SMÄLL AV! med Jönssonligan... är glad att de bytte, "smäll av" låter som en knäppupprevy

Sådana här noteringar gillar jag! Dessa små detaljer får det att märkas att Kuhlin är en enorm Jönssonliganfanboy, och det är väl just vad som krävs för att skriva en lyckad sammanställning. (Boken är full av sådant här, men jag valde just denna för att jag själv tänkte när jag såg Jönssonligan för första gången, att den där rollen har ju Per Grundén redan gjort, lol)

I originalmanuset till Guldfeber skulle Rocky ha varit med i en liten roll

Det finns, i dagsläget, planer på en backstory till Manfred, av alla karaktärer... (är lite skeptisk, känns lika konstigt som att skriva en backstory till Jaws. Men kör på, för allt i världen!)

Går det att vara tydligare på spektrumet än Göstas Sickan??

Avslutar med förordet, bara för att det var så gulligt

[f-rg-tmigej]

Imorgon ska Sis till veterinären för röntgen. Vi ska ta reda på om det är så att han har fått en tumör i huvudet. Jag har inte orkat skriva om detta riktigt men om ni minns så var jag hos Vet med honom för några månader sedan, då jag hade börjat se tydliga beteende-förändringar. Jag gissade då på demens, då så många symtom stämde in, men han tillfrisknade därefter och blev mer sig själv. Han kunde hoppa upp i soffan, i sängen och röra sig obehindrat. Trots blodprovet som visade sig att han hade reumatism i bakbenen. Han är trots allt en seniorkatt så det är inte ovanligt eller fullständigt oväntat. Emot den eventuella smärta som reumatismen gav fick han medicin som han fortfarande äter idag.

Innan han har röntgats vet vi ingenting. Och efter att vi vet, kanske vi ändå inte vet så mycket. Men mer i alla fall. Jag tycker så otroligt synd om honom varje dag jag ser hur han inte kan göra allt det en frisk katt kan. Hoppet lever kvar hos mig ändå. Han äter, han dricker, han tittar upp lite högre med huvudet om nätterna när vi möts påvägen till toaletten, han hör, det mesta hamnar i lådan, han har råkat utanför ett par gånger men han gör det i rätt rum så jag klandrar honom inte, han har god aptit, han går och rör sig även om det är något vilset. Allt detta är bra saker!

Håll tassarna för min lilla katt imorgon <3

Info:

[drenchedcollar]

Inte Gammal

Hon är på toppen och ingen kan komma i närheten av henne

Eftersom hon är en Space föräldralös

flyger och vakar över oss som en pelikan

Hon fängslar alla och allt med sin unika aura

Magiskt hur hon bygger upp ett band

som ger känslan av att hon ser in i din själ

och förstår ditt inre, som om ni smälter samman

Det får dig att känna dig

sammankopplad och förstådd

Hon skapar en atmosfär

Av vänlighet och lycka

Aatt du fäller glädjetårar när hon ger dig detta

Och om du ibland tror att det är något fel på dig

Då tro mig, du är perfekt som du är och allt med dig är rätt

Den mest älskvärda, snällaste och sötaste personen

Eller varför annars kan vi inte leva utan dig?

För en värld utan dig

Är ingen värld för mig

Vi vill finnas där för dig och ge dig vår tid

med vilken du kan fylla i vad du saknar

Alla saknar dig när du inte är där

Och alla tänker på dig hela dagen lång

Och när du kommer tillbaka

Kommer du att få ett leende på allas läppar

Som ingen annan

Och alla berättar för dig hur mycket de uppskattar och älskar dig

Och är fulla av glädje när du dyker upp igen

Även om de ibland inte visar det

Eller så verkar det som om de inte saknar dig

För ibland saknar de orken

Men innerst inne kan de inte leva utan dig,

Undrar ständigt vad du håller på med

Hoppas alltid att du är lycklig och trygg

Så de kommer alltid tillbaka

För bara DU är svaret

På frågan "Vem ger mig mening med livet?"

I natten är du ljuset

Och solen är avundsjuk

På att du får människor att lysa starkt även i mörka tider

Även på den dystra, molniga himlen

Kan du ses som den enda glödande och lysande stjärnan

När någon tillbringar tid med dig

Försvinner all smärta

För inget skiner mer gyllene än ditt hjärta

Vi tinar upp, den inre kylan försvinner

Elden önskar att den kunde

Ge lika mycket värme som ditt hjärta

Fängslande med hur du är

Vi är fångade i din förtrollning

Men vi skulle inte vilja vara någon annanstans

Du är välsignad med alla möjliga talanger

Som finns inom dig, låt dem flöda fritt

Fascinera oss med din konst, poesi och musik

Din röst och dina tankar förtjänar att höras och ses

Så ropa högt eller skriv ner vad du tänker på så tar vi en titt

Utan dig är vi vilse, vi springer bara i cirklar

Men du ger oss riktning för att komma på rätt väg

Med vilken vi kan springa in i vår lycka

För utan dig förlorar många saker

Sin mening och sitt syfte

Du ska veta att du är störst

Inte ens Gud ger någon så mycket

Motivation, hopp, lycka och tillflykt

Om du känner dig trött eller svag är det inget fel

Med att vilja ha lugn och sova lite

Om du vill kan du vara den starkaste att när du är

Nere kan du alltid stå upp för dig själv

Ge aldrig upp, gör det som gör dig lycklig

Tänk på dig själv först och följ dina drömmar

Även om ingen tror på dig

Inte ens dig själv, för du kan faktiskt

Åstadkomma allt vad du vill

Så plantera dina frön, för en dag kommer de att blomma

Till vackra gulfärgade maskrosor

Jag saknar dig

Fin

[Bonusbarer - framtida]

Inte för mycket längre, så tappa inte modet

Slumra, i sorgens säng

Överleva till slutet av februari,

under tiden mantis, grön thai curry och grönt te

limma in telappar i böckerna

vakna sedan upp och gå kungligt in i über-livet

Bli vinnaren i ligan av legender

Ta förstaplatsen, eller kör bara söderut

Utlandsresor, instax polaroids av allt

Missa ingenting,

Gå in genom alla dörrar

Stå vid hummerbuffén på kvällen

Upptäck så många platser, dolda skatter,

Horder av människor på fina torg

Soliga stränder, dina bekymmer är glömda,

Visas av ditt ljusa, roliga leende

Du är försedd med tonvis av solsken

Snart kommer världen att uppenbara sig för dig

[naturalswimmingspirit]

kilsbergsvaesen

Att våga visa sig naken.  Fimpa alla plagg och blotta allt som finns därunder.  Avslöja alla skavanker, ärr, krokiga tår och annat som man annars kan gömma under lager av tyg. Det är läskigt. Jag menar egentligen inte min kropp, utan själen. Att visa själens skavanker. Jag gör det nu. För jag inser att jag fått en känslomässig baksmälla. Och jag kan inte dölja baksmällor med smink och koffein.  Precis som vid överkonsumtion av alkohol blir jag riktigt dålig av överkonsumtion av känslor. Trist då bara att jag , under min hårda yta, är en känslomänniska av rang. Jag har nyligen kommit till insikt med att en av mina största styrkor och fina egenskaper,  också är en av de allra svagaste. Egenskapen får mig glad, energisk, alert och motiverad.  Det är min positiva förväntan på hur något kommer bli eller hur någon är. Glaset är halvfullt istället för halvtomt och alla nya människor jag möter är inte idioter utan varenda individ skulle kunna  bli en underbar vän.  Men när verkligheten inte lever upp till förväntningarna,  ja då kommer de där jäkla känslorna in. En tsunami av negativa tankar, självförakt och ilska över att ha fel. Känner mig  ensam, korkad och övergiven. När vågen slår emot så tänker jag att det vore så mycket  bättre att vara cynisk. Då hade redan sökt högre mark, varit i säkerhet innan den där väggen kommer emot mig. Men, samtidigt vore det ju inte jag. Jag är den där blåögda personen som bara ser gott. Så jag måste acceptera varenda våg som slår till och får mig att tumla runt. Som lämnar mig tilltufsad. Som tur är blir vågen aldrig så hög att det är fara för livet. Men det hårda vattnet känns.  Men vad fasen ska man göra? Jag måste hitta ett sätt att fortsätta ha höga förväntningar, men vara likgiltig när det inte blir som jag tänkt.  Behöver nog dra till skogs snart igen ❤ Där ute hittar jag både frågorna och svaren. Där ute bygger jag upp min självkänsla och mod. Och även om moder natur kan testa mig så vet jag att hon är min bästa vän. Hon är kan vara tuff, men alltid ärlig. Ja , jag är en stark och orädd kvinna . Men även Akilles hade ju sin häl

[fannynilsson]

De e få saker jag lyckas orka störa mig på nuförtiden, men när folk ska ”känslo-shamea” en tvillinggravid kvinna för att hon tycker att tvillingar kommer bli en för tung belastning för att orka med utan att veta bättre, och även känslo-shamea en för att man inte tycker det är kul med 3års perioden på sin förstfödde pga helt jävla knäckt av rövgraviditet.. då undrar jag vilken drömvärld man tror att man lever i.

Kvinnor har rätt till att tycka till om sin kropp och sitt liv, oavsett vad det gäller. Utan att nån ska döma hennes känslor bara föratt hon är kvinna och ”ska tycka om kvinnogrejer”. En kvinna är inte dömd till att älska ALLT med barn, bara för att hon är utrustad med livmoder. En kvinna tycker iaf jag är så mycket mer än så, som tex en egen speciell individ. Men biologin är som den är, vi kan inte byta. Vill man ha barn är det bara att offra sin kropp och hoppas på det bästa.

Och ibland blir det inte som tänkt. Ibland blir det kanske inga barn och ibland blir det kanske för många barn. Det är okej att bli ledsen över BÅDA. Och det är lika okej att komma över det i sin egen takt också.

Jag grinar fortfarande på kvällar över att jag kommer bli 3barnsmor. Jag skäms inte över att säga det o jag utmanar vilken jävel somhelst att komma o yttra sig när de hamnar i exakt samma skor som jag står i. (Alltså en människa som redan känner att hen har mening med livet och fullt med ambitioner utan att behöva barn för att må bra o fylla sin vardag med)

Att ens behöva säga att man älskar sitt barn är ett jävla mysterium. Funderar då mer över alla som BARA lägger ut bilder på sina barn och gång på gång ska berätta för omvärlden hur fantastiskt dom är och hur mycket man älskar sina barn. Vem fan tror nåt annat? Människan som art är programmerad att tycka det? En kvinna FÅR ha andra intressen än sina barn utan att vara en dålig mamma? En kvinna FÅR fortfarande vara en egen individ fast hon har skapat ett nytt liv.

Jag tvivlar inte på att jag kommer axla 3barnsmor lika bra som jag axlar 1barnsmor i dagsläget. Jag tycker även att jag ger mitt nuvarande barn ett drömliv, ett liv jag själv skulle velat ha som barn. Ett liv mer berikat än måånga skärmberoende bortskämda sönderdaltade ungar där ute. Men är jag less EN dag efter rätt så godkända motgångar kan jag tycka, då ska andra mammor tycka att jag är ful i mun och otacksam.

A vetuvad. Ibland är jag ful i mun, ibland höjer jag rösten mot mitt barn. Ibland flyr jag ut till stallet för att slippa bli klängd på. Jag tar ansvar för att ta hand om migsjälv och sätta stopp så jag sedan kan ta hand om min familj igen. Och att ta hand om sigsjälv som mamma är nästan skamligt också. Man ska helst lida och se förjävlig ut, klippa kort hår ha pösiga kläder o va lite överviktig. Då är man en BRA mamma. Och vet ni vad. Det är OCKSÅ okej. Lika okej som att ta egentid varje dag till att träna upp sin kropp igen, ha egna intressen och träffa vänner utan att ha med barnet.

Jag skulle säga att familjen jag skapat har ett sånt fantastiskt samarbete, harmoni och ömsesidig respekt. Man kan absolut skämmas för sitt barn ibland men Lukas är jag (om jag jämför) otroligt stolt över hur modig, givmild och klok han blivit. Jag är stolt för att det har kommit sig av enormt slit, upprepning och tålamod som inte alltid funnits. Men man har gjort det, för att han inte ska skrika bland folk, slå eller bita andra, våga träffa nytt folk, äta det som bjuds och tacka för maten, säga förlåt när det blir fel och ge bort sin bästa leksak en stund till nån som vill leka med den. Man har lixom igen att vara sträng men rättvis.

Och det är det som gör mig rädd, att kvaliteten på närvaro, tålamod och tid till att lära viktiga läxor kommer bli sämre med två individer till på nacken. Det är alltså inte en fråga om huruvida man kommer älska sina barn MINDRE för att man har ”för många” barn att älska.

Utan om jag verkligen kommer räcka till till den kvaliteten jag VILL ge mina barn.

Därför mina kära läsare skriver jag frispråkigt om helvettesgraviditeter, sorgen över ”för många barn” och dagar jag aldrig mer vill se ett barn. Och jag kommer inte hålla igen språket framöver heller för att vissa väljer att tolka mina dåliga dagar som att man är en dålig människa. Känner man mig på riktigt förstår man också vad jag menar, mina värderingar och vad jag går för. Jag kommer inte lägga mig ner o knarka bort mitt liv för att jag fick ett barn mer än planerat. Jag kommer bara grina av utmattning på nätterna när ingen ser, och sedan stiga upp lite starkare nästa dag, redo för att älska domhär skitjobbiga skapelserna som kommer ur min kropp 🤱

🌮

Hej

[trans-armen]

Det är måndag, här kommer en uppdatering.

Aight, banken strular. Eller snarare lagen är bökig.

Jag kontaktade min bank med några frågor kring hur och vart jag ska hålla pengarna innan donationen sker, och om jag inte vill bryta mot lagen behöver jag fixa ett företagskonto.

Det finns dock ett problem.

För att öppna ett företagskonto behöver man betala en startavgift, som jag(fattig student) inte har pengarna till, speciellt inte nu när allt annat för projektet är betalt. Av denna anledning kommer det inte kunna gå med en online shop. MEN, jag har en lösning. Lite halv-dan, men den kan fungera.

Idén är att istället för att pengarna går via mig doneras dem direkt till transammans, och efter bevis på donation givits skickas klistermärkerna ut. Problemet med det blir dock att det inte garanterat finns ett sätt att automatiskt hålla koll på hur mycket som finns i lager.

Lösningen på det är att man först skickar ett slags "pax" mail med vad man vill ha, varpå jag kollar om det finns tillgängligt. Om ja, sker donationen parat med bevis och klistermärkerna skickas. Om nej, löser vi det där och då. (Exempel/Förtydligan under 'Read more'). Jag kommer naturligtvis uppdaterar sidan så ofta jag kan med hur mycket som finns kvar i lageret.

Inte helt hundra på om det här kommer funka, lär behöva utveckla den lite.

Det här är väl inget som det flesta tycker är intressant eller ens värdigt att ta upp, men det är viktigt för mig att ni hänger med och vet hur saker och ting ligger till, och att jag är så ärligt jag bara kan vara.

Hur som haver, jag önskar er god kväll.

En person skriver en "beställning" till mig där hen ber om ett sett av båda färgalternativen (trans och ickebinär). Jag checkar lageret och återkommer med min bedömning.

Om det finns så att hen kan få ett sett av båda färgalternativen, skriver jag det tillsammans med vad hen ska donera.

Om det inte finns, skriver jag om hur det ligger till. Kanske är en färg slut, eller så är lageret slut. Med den infon kan då beställaren avgöra hurvidare hen fortfarande vill ha ett sett eller om det vill backa. Om hen fortfarande vill ha ett sett skickar jag donerings specifikationerna, om inte tackar vi för oss.

[whitewaterpaper]

DSJ3: ”Stenhimlen”.

Originaltitel: The Stone Sky. Serie: Den Söndrade Jorden (The Broken Earth #3).

Författare: N.K. Jemisin. Översättare: Jan Risheden.

Publicerad: 2017 (på svenska 2019). Medium: eBok/Norstedts.

Läses tillsammans med @kulturdasset​ i vår Läsecirkel.

Delmål 1 (Kapitel 0P–02).

Det första kapitlet gör ett bra jobb med att återintroducera läsaren till storyn utan att det känns som ett ”detta har hänt”-referat. Man glider lätt in i handlingen igen och påminns om viktiga detaljer.

Prologen är intressant, inblicken i den värld/era som skapade obeliskerna är intressant. Skall bli intressant att se om vi får göra fler besök i Syl Anagist. Jag hoppas det.

Essun och Hoa verkar utveckla samma synergi/förhållande som Alabaster och Anemon hade. Utväxlandet när Hoa äter Essuns förstenade arm känns nästan ritualistisk. Nassun och Stål kommer antagligen gå samma väg.

Samtidigt får vi följa efterspelet hos Nassun, och genom herre få en känsla av tiden som förflutit. Där tar vi vid i princip där obeliskporten slutar.

Vi får också möta de vetenskapsmänniskor som skapade obeliskerna. Och hänvisningen till en ”plutonisk motor” stärker de kopplingar jag gjorde till kärn-/atomkraft under de tidigare böckerna. Det stärker också bilden av att de var/är någon form av kraftkälla som missbrukats?

Inblicken i vad som måste vara orogenesins barndom är intressant och deras sätt att döpa sig stärker kopplingarna mellan orogener och stenätare. Är den ”revolution” det talas om det som leder till jordens nuvarande tillstånd? Blir vetenskapspersonerna vi möter här de första stenätarna? Jag tror det. Alabaster sade ju att många av dem varit med sedan före världens fall.

 Delmål 2 (Kapitel 03–04).

Essun försöker lappa ihop saker med Ykka, men den senare är inte så upprörd över vad som hände som Tonkee först fick oss att tro. Ykka är dock putt över att Essun egentligen aldrig bondad med den övriga kommen. Samtidigt som Ykka ger Rennanis-fångarna chansen att bli en del av kommen så närmar de sig en öken de måste korsa för att komma fram till staden Rennanis och där väntar nästa bekymmer: hur skall man få protein nog för att folket skall överleva? Allt verkar luta åt att man kan förvänta sig en viss kannibalism här innan det är klart.

Det är uppenbart att det väntas ett möte mellan Essun och Nassun – och en del av mig började misstänka att det skulle ske i Rennanis. Nu är jag inte så säker. Den stad som Stål pratar om kan mycket väl vara samma stad som Alabaster besökte med Anemon, den som även kallas ”kärnpunkten” och av det namnet att döma handlar det samtidigt om den stad vi besöker i forntiden ”Syl Anargist” efter mycket av det som slet världen itu verkar stamma från den staden.

”Syl Anagist”-rubrikerna verkar desstuom räkna ned till något. Med all säkerhet det som slog månen ut sin bana och skapade den 5e årstiden.

Det återstår att se huruvida personerna vi möter i staden (just nu) kommer visa sig vara orogener eller stenätare. Eller kanske – sett till den utveckling vi ser hos Alabaster, Essun och möjligen Nassun s�� kanske det inte är någon skillnad?

Inte mycket intressant sker Nassun under detta delmål – dock så är det kanske intressant med Shaffas bakgrundshistorik och hur han plötsligt fick instruktioner att lära upp orogener som kunde koppla upp sig mot obelisker (jag antar att det handlar om dem av dem som han förmågan att leda silvret/magin).

Så vad tror vi de här ”stationerna” som Stål pratar om är? Personligen tror jag på tåg- eller tunnelbana. Eller en avart av de bägge som växt fram senare i tidslinjen.

 Delmål 3 (Kapitel 05–06).

När Castrima beger sig in i stenskogen får sig Essun flera överraskningar: en är att hennes förmågor förändras och en annan att hon träffar en gammal vän/bekant från navet. ”Maxixe” från hennes tid som Damaya/novis där. Och det enda intressanta som händer är väl att han, och hans följare, erbjuder sig att ansluta sig till Castrima inklusive sitt eget (och deras nu avpolletterade rivalers) förråd.

Vi får reda på platsen som Nassun och Schaffa är på väg till, och lite börjar man misstänka att det handlar om Syl Anagist. Både av beskrivningen och det faktum att vi gör besök där redan. Jag har för mig att man talade om att ”uppskjutningsplattformen” låg under jord i ett av de tidigare kapitlen. Här får man för första gången bekräftat att det verkar handla om någon form av kärnkraft.

Scenen på museet är intressant, både att man redan i Syl Anargist verkat bygga vidare på gammal bortglömd teknik men också att de som byggde konstverket de beundrar var gruppen själva. Är det med andra ord någon form av tidsresa involverad?

 Delmål 4 (Kapitel 07–08).

Essun besöker Funna Månen och får reda på att hon numera kan titulera sig som änka, men också att Nassun lämnat stället med Schaffa. Intressant här att det inte är förräm nu som Essun inte ser att hon format Nassun till en kopia av sig själv, och det återstår att se vad Scaffas närvaro kommer göra för Nessun. Den kan både vara till godo och till ondo – klart är att det verkar som om både ”Stål” och Schaffa vill skydda Nassun mot den andre. Men är det så att det egentligen är Essun som kommer fungera som motpol?

I det här delmålet blir det också relativt uppenbart att Jemisin glömmer hålla isär magi och silver som begrepp. Nassun använder ibland begreppet ”magi” trots att det var något Alabaster sade till Essun och jag tror Essun omnämnt det som ”silvret” tidigare. Att uttrycket silver ”hittas på” av flera personer är inte så konstigt, för trots allt det grundar sig ju på utseendet. Men ”magi”? Jag fick intrycket av att det var ett gammalt bortglömt uttryck Alabaster plockade upp från stenätarna.

I den tredje djupdykningen i Syn Anagsit får vi reda på bakgrunden till staden, och hur stor den var. Och vi får lära känna Niesserna, det folkslag som lärde sig använda magin bäst och som ”stämmarna” är modellerade efter. Stigmat och anti-vågorna de möter på sin promenad har givetvis sin rot i författaren själv, jag uppskattar hur författaren väver in dess tyngd utan att det blir ”skriva på näsan” av det.

Avslutningsvis en intressant notering från vår käre innovatör Yaetr (som jag tror vi fått följa i varje kapitel denna bok hittills) om att årstiderna antagligen kommer oftare än vad som trotts och att orogenerna är de enda som stått mellan mänskligheten och total undergång.

Delmål 5 (Kapitel 09–10).

Intressant detalj som avslöjas om Danel, att hon egentligen är Lorist. Undrar om det kommer få bäring längre fram – är det hon som berättar? Jag har utgått från att det är Hoa som gör det, och mycket skvallrar om det, men nu börjar jag undra. Jag passar också på att minnas att Nassun, träffade en lorist innan årstiden och att hon hade viss önskan att bli en.

Jag ser det också som intressant att Essun, som tidigt i boken drevs helt av sitt sökande efter dottern, nu när hon verkar bestämt sig för att hålla sig på avstånd tappar verklighetsförankringen precis som Alabaster gjorde. Är det ett tecken på att hon genomgår samma förändring?

Nassun gör en resa genom jordens inre, och Schaffa genomgår ett elddop i ljuset från sin mästare. Det intressanta här är givetvis vad vi får veta om magin/silvret och hur man gick till ytterligheter för att pumpa upp den (precis som vi gör med olja). Och innan resan är slut har Schaffa gett sig av. Jag antar att det innebär att han är samma lallande galning som vi sett andra väktare utvecklas till – eller har han bara offrat ännu mer av sig själv för att skydda Nassun.

Vi får ytterligare ett nedstamp i Syn Anagist, det intressanta här är kanske de ursprungliga Niesserna finns kvar – som någon form ledare? Batterier? ”Stämmarna” gör hem och börjar planera – är det Syl Anagists fall som de tänker planera – och var det ett medvetet val att skjuta bort månen? Det skall bli väldigt intressant läsning framöver att se vad som pågick i huvudena när man gav jorden en 5e årstid avsedd att ta livet av mänskligheten.

 Delmål 6 (Kapitel 11–12).

Förklaringarna börjar dugga tätt och vi får i kölvattnet på att Castrima anländer till staden hur revan faktiskt ser ut. En mur av tusen vulkaner borde sannerligen vara en mäktig syn. Och berättaren lägger fram namnet ”Murens Årstid” som ett möjligt framtida namn på den här årstiden.

Essun och Ykka accepterar också att man även i framtiden antagligen kommer vara i behov av nodskötare (de där stackars utnyttjade orogenerna Alabaster introducerade oss till i första boken). Nu vet vi ju dessutom lite om vad trådstolarna ursprungligen var till, och vilket perverterat användande det här egentligen är.

Och Essun är på smällen. Big surprise där.

Beskrivningen av staden och dess statyer fick mig faktiskt att dra mig till minnes den fär scenen i Annihilation där man ser växtformationer som ser ut som människor. Troligtvis för att jag såg om filmen för inte så länge sedan.

Kul dessutom att Essun grälar lite med Syenit och Damaya inombords – det hade det gärna fått vara mer av.

Nu inser dessutom Essun att hon antagligen är på väg att förvandlas till en stenätare hon med. Intressant nog så är ju stenätarna en form av straff av Fader Jord. Innebär det att det kommer hända något med dem om Essun lyckas sätta tillbaka månen?

Staden Nassun kommer till (Kärnpunkten/Garant) är antagligen samma plats som Alabaster togs till av Antimon. Det är också den plats där man skapar väktare och där de senare spenderar årstiderna. Loigiskt, då kärnpunkten även var central när jorden rämnade första gången. Schaffa visar sig vara riktigt gammal – och Stål spekulerar i att han hållit sig mänsklig genom att på riktigt älska sina skyddslingar.

Här kan man ju stanna upp och fundera en stund över ett system som fruktar orogener – som ändock bara är människor men tydligen respekterar till viss del och är okej med varelser som är före detta människor och är tusen till tiotusentals år gamla och ständigt förlorar en del av sin mänsklighet. (Men det är ju också författarens avsikt: att få oss att se det bisarra i segregation och rasism).

Nåväl mycket riktigt skall det visa sig att de ”Niesser” som vi fått följa under ”Syl Anagist”-avsnitten också är de stenätare som är central nu i böckerna. Även det finns det en viss logik i – de hade sin hand i vad som skedde. Det var hur som helst en trevlig bekräftelse att få. Liksom att ingen av dem verkar ha placerat sig som staty någonstans och bara sett på medan tiden passerade. (Det finns ju en sådan karaktär i ”Arvet från Shannara”[1] vill jag minnas som levde som sten och slutade bry sig i vad som hände i omgivningarna ”för sten varar för evigt”).

Mycket får sin förklaring i ”Syl Anagist Noll”. Varför man slog månen ur sin bana, kriget mot fader jord och hur mycket av det som hände här gav upphov till de traditioner Essun och hennes medmänniskor fortfarande lever efter. Till och med drycken ”Säkra” nämns här som ”Sekere”. Och givetvis får vi nu äntligen reda på grunden i att man undviker att använda metall – även om kunskapen om varför man inte skall lita på metall i Essuns dagar edan länge verkar glömd.

Och med noteringen att loristerna är arvet efter Kelenlis (som ju togs ur projektet i sista stund) så känns Syl Anagist-avsnitten avrundade på ett bra sätt. Klart är dock att alla de här ruinerna man hittat är arv från Syl Anagist.

Fornot.

(Författare: Terry Brooks). Minns inte vilken av böckerna de besöker stenstaden nu, det är väl heller inte viktigt för kommentaren.

Delmål 7 (Kapitel 13–14, Coda).

En sak som slog mig spontant, i närheten av att Hoa passerar solen av Magi på vägen till kärnpunkten var att Tonkee faktiskt ”infekterades” av en metallflisa i bok två. Men visst var det så att man amputerade henne?

Schaffa vaknar, dock så verkar han stå under Fader Jords kontroll, och jag kan bara gissa mig till att det är ”den verklige Schaffa” som söker sig till trådstolen och får metallen bortplockad från sitt huvud. Det gör honom mänsklig, det gör honom döende och blir drivkraften Nessun behövde för att gå Ståls ärenden och förvandla mänskligheten till stenätare.

Nassun använder obeliskerna för att öppna obeliskporten, Essun använder väktarna för att stoppa henne. Det är skickligt här hur Jemesin ”rensar paletten” och öppnar för en nystart utan att det blir för dramatiskt. De väktare som finns kvar (skulle iaf tro att de tusental som Essun hittar i Garant är de flesta som finns) förvandlas till ädelsten under kampen med Nassun.

Och vi har ju vetat ett tag (minst sedan slutet på bok två) att Essun skulle sluta som en stenätare här, och jag borde egentligen inte vara förvånad över att Essun ger upp kampen mot Nassun för att skydda henne (och därmed öppna för Nassun att rädda världen).

Det är på det hela taget ett fint slut som upphör vid Nassuns ”ja” till Onyx-obelisken. Epilogen (”Coda”) där Hoa knyter ihop säcken med att berätta omförhandlingarna med Fader Jord, som mycket riktigt innebär ett slut på årstiderna, och hur hela den här berättelsen (och ”du”-perspektivet som jag älskat från första kapitlet) har varit Hoas sätt att få Stenätaren Essun att minnas vem hon var/är efter förvandlingen (vad kallade stämmarna det? ”Dekantering”?).

 Sammanfattning.

En bra avrundning på serien, och boken slutar väldigt bra, och det har kommer antagligen bli en av de där böckerna som, även om jag sällan läser om böcker idag, kommer ligga mig varmt om hjärtat. Inte minst för att den första delen i serien (”Den femte årstiden”) var den bok som verkligen fick mitt lässug återvända. Och det var dels för att böckerna är så snabla skickligt skrivna. Jag imponeras framför allt över hur Jemesin lyckas blanda magi och gammal teknologi med klimatkatastrofer, utanförskap och rasism utan att hon för den delen skriver läsaren på näsan med något av dem. Less is more som man brukar säga.

En del av mig hoppas att mer av Jemesin kommer ut på svenska. En större del av mig fruktar att jag kommer läsa hennes resterande böcker på engelska.

Avslutningsvis vill jag tacka @kulturdasset​ för ännu en trevlig rond i vår läsecirkel – och det gläder mig att vi tog oss igenom alla tre tillsammans trots att ”den femte årstiden” ursprungligen fick omdömet ”inte min kopp te” av Kulturdasset.

[leifholmstrand]

LITTERÄRT NYÅRSLÖFTE

Tror jag behöver förklara: Mitt skrivande förvånar mig och känns inte alltid som mitt. Detta skulle kunna vara en tillgång, men jag vill inte upphöja, inte låtsas att det främmande i sig är en uppbygglighetens kärna. Jag har visserligen ingen musa men det kan ju finnas störningar och åverkan i musans ställe.

Jag behöver orden och arbetet med dem, men finner situationen opålitlig och outhärdlig, som om saker på extremt långt avstånd vore slipprigt intima. Vem orkar så dubbelspända rumsligheter och relationer?

Varje dag skriver jag. Jag skriver där jag kommer åt. Många trådar, många nät av grammatisk komplexitet spridda i rummet, stigande, långsamt fallande. Garn med krokar?

Flera projekt tvinnas samtidigt, några helt färska, några som växt fram under sju åtta år eller längre.

Berättelserna och diktsjoken måste på några plan vara parallella och på andra bör de överlappa varandra tidsmässigt, de bör ofärdigt splitsas. Inget får sluta innan något annat har börjat.

Arbetet är otänkbart krävande men känns futtigt i jämförelse med min utåtriktade vardagsdevis att bara omöjliga böcker skulle vara värda att skriva. Vad betyder det ens att en bok är omöjlig? Allt är omöjligt men sker ändå.

Jag känner uppgivenhet stor nog att föreslå en ännu klatschigare devis: Inga böcker är värda att skriva, så sluta skriva böcker. Genast! Senare!

Tror att följande mest gäller mitt eget författarskap, men känner på mig att även när utsagorna där är starka nog att angå mig rätt in under kläderna så angår de ingen annan, och detta så starkt att det ger repellerande minusutslag.

Utsagorna kan uppskattas och avhandlas på avstånd men rubbar ingen, förändrar ingenting i den andres värld eller intryck av värld: det besvärar att samtiden är samtiden och att få delar eller förstår mitt förhållningssätt till den, och därför borde jag låta bli att skriva.

Men jag vill skriva och kan inte låta bli att skriva. Det är genant att vara restriktionen oförmögen. Däremot kan jag planera och realisera min särartsframväxt som längre och längre skrivprojekt vilka kommer att helt äta upp mitt författarliv och avsluta det i rimlig och trovärdig tid.

Det är därför jag har sjunkit ner i ett begränsat antal expansiva kommande titlar inför vardagens feta slut. Det är som det är och jag ber inte om ursäkt för det. Ni borde alla bli bättre.

Och kom ihåg: Lättsamhet och slarv förekommer inte. Jag jobbar inte snabbt. Jag jobbar hela tiden. Världen är ämnet. Jag är inte maximalist. Mina böcker handlar även om dig vilket är ett själviskt och ständigt återkommande marknadsföringsmisstag. Ingen förväntas fatta något specifikt. Slappna av.

Litteraturen lättar ankar i slow motion och vill lämna denna moderkropp. Sedan några år har jag därför övervägt att avsluta mitt författarskap. Det verkar inte kunna ske på ett sätt som tjänar det frigörande uppbrottets ytliga syften, så jag ger till hälften upp och ämnar skriva åtminstone färdigt.

Jag ser ett slut, ett naturligt slut, och fortsätter skriva mig fram mot en punkt där skrivandet tömt sig. Därefter kan jag mer storslaget syssla med annat.

Det blir en del att stå i. Det blir en del år att ta sig genom.

Det blir sex böcker utöver vårens roman. Det blir diktboken Community (ny version). Det blir romanen Community (ja, på diktbokens ruiner). Det blir verseposet Termiternas liv. Det blir den självbiografiska fantasyromanen Lilla sminkade gris. Det blir pjäsen Här i ditt privata rum, med porrbotar och gemenskapslängtan. Det blir något som är för svårt att förklara. Och vårens bok, Kartritartornet, som handlar om syskonen/kärleksparet Tyra och Jamal och deras hatande föräldrar, den blir det. Det blir den. Sedan är jag färdig. Det blir bra.

Snart kan jag alltså sluta hålla på med allt detta, alltså relativt snart, jag kanske hinner innan jag dör, om jag inte hinner innan jag dör blir du tvungen att ta över, så håll tummarna.

[g4tub4rn]

Jag vet inte hur ni gör det

Hur ni orkar kliva upp på morgonen

Hur ni tar er igenom erat 7-4

Hur ni går på middagar och tillställningar

Hur ni skrattar in till sena timmar varje helg

Och sen gör ni om allt igen

Jag kommer inte ihåg när jag sist åt en måltid

Eller när jag duschade senast

Att bara ta sig upp ur sängen tar mig en halv dag

Jag vet inte hur ni gör det

Men jag är så jävla avundsjuk

[stefanatlanten]

Castries färjeterminal, St Lucia, 8/1

En underbar resa såhär långt!

Upplevelser av hav, segling, båtar, byar, städer, öar, djur, natur, till och med djungel och vulkaniska källor! Och chokladexkursioner! Allt koncentrerat till dessa månader, från november och framåt.

Mest intryck har alla människor givit mig. Floskler men ändå fullständigt sant och omöjligt att inte beröra! Att nämna Twisterbesättningarna, det har blivit ett par besättningsbyten under min tid på båten, är ju en självklarhet. Intensiv tid tillsammans med väldigt speciella förutsättningar har givit nya vänner för livet! Underbara, äventyrliga, intressanta, unga, äldre, seglande vänner. Några spridda runt karibien som jag kanske hälsar på under min odyssé och mitt sökande efter en ny båt att hoppa på. Men också alla hjälpsamma och trevliga människor på öarna som gjort denna resa till en upplevelse långt utöver de flesta andra resor. Madame på Purple Turtle som alltid spetsade drinkarna lite extra, Froggy med båttaxin, Nicole som fick grannrestaurangen att öppna upp för oss i St Pierre, Jonathan med skaldjuren i Wallilabou Bay, hotelägare, bussförare, fruktförsäljare.

Men också alla fantastiska vänner hemma som gjorde det möjligt! Utan er hade det nog aldrig blivit av utan stannat vid drömmar och planer.

Och sist men inte minst Carl med familj som kom och hälsade på och tog hand om mig på St Lucia på ett makalöst förträffligt vis! Underbart att kunna landa hos vänner efter en intensiv tid till sjöss!

Ett stort tack till er alla!

Än är jag inte redo att köpa en hembiljett. Det blir ytterligare ett par veckor här bland saltvatten, värme, delfiner, romdrinkar och sand.

Vi börjar med en färjetripp till Martinique, så tar vi det på volley därifrån.

P.S. Min vattentäta Sony-mobil fick ett bad ute på Atlanten som tydligen var för mycket för alla tätningar och elektronik. Således har jag, sedan Dominica, förlitat mig på plattan för kommunikation med omvärld, vänner och familj. Dessvärre är jag Comviq-kund och kan inte riktigt få telefonfunktionen att fungera, så vill ni mig något så Whatsapp:a eller maila och gör ett försök med telefonen som ett sista alternativ. Har jag bara ett fungerande Wifi (vilket kan vara lite utmanande att finna) så kan det fungera. D.S

[aspiringsomethin]

Det vibrerar längst min nacke, sidorna av mina armar, på mina lår. Varje gång jag tar ett andetag känner jag ett belastat och ihåligt hjärta. Jag var inte beredd på att det här är en storm jag står maktlös i.

Det är bisarrt. Jag är helt ensam i världen. Nej, det stämmer inte. Jag har alla er. Men ärligt talat, vi är alla egentligen helt ensamma i världen. Vet ni det?

Jag vill inte vara så här omskakad. Jag vill vara stabil och bara må bra. Bara fokusera på allt det fantastiska jag har i livet, allt det pirriga jag har att se fram emot. Jag vet att jag har det. Tack för att jag har det.

Just nu känns det bara som att jag kastas runt i en virvel.

Vad omständigt det ska behöva vara att vara. Så pass tröttsamt att jag ger upp det här med att ge mig själv skit för det. Det ÄR vad det är.

Men samtidigt viskar någon röst: skärp dig. Eller skyll dig själv. Eller vad har du att må dåligt över?

Ytterligare en röst säger gå inte in dit! acceptera inte mörkret. kämpa, kämpa, kämpa mot stormen. Tänk om du aldrig kommer därifrån?

Jag är ledsen men jag är trött. Jag orkar inte kämpa längre. Jag mår dåligt om jag vill. Jag är svag om jag vill. Jag är osammanhängande, ostrukturerad och komplicerad om det är så du vill benämna det. Det är ok för mig. Jag kräver inget just nu. Drunkna på. Vi hittar ut sen.

Det är det här osammanhängande kaoset som är det egentliga normala för mig. Det svåra har varit att försöka hålla en fasad av ordning och reda. Det är ostrukturerat här inne. Visst kanske ni tycker det är rörigt men åtminstone så känner jag mig trygg. Det är jag. en uppgift, skit i allt annat? Jag kan göra jag. Så får allt omkring ordna sig istället.

Vet ni vad mer som är jag? Okontrollerad ilska och en panikartad frustration på min omgivning. Mängde av osäkerheter och bitterheter.

Vad är gränsen mellan acceptans och destruktivitet? Må bra kortsiktigt och må bra långsiktigt.

Men jag kan inte somna. Jag bara ligger och grubblar. Det räcker nu. Ut ur mitt system. Jag vill inte vara mellanmjölken. För det är resultatet av att lyssna på de där rösterna. Jag fixar inte det mer. Ge mig lavendermoln och regnbågar eller ge mig whiskeydrypt mörker.

Hur svårt ska det vara? Att bli den jag vill vara? Att göra det jag vill göra? Jag är less på att vara i förändringen, i förvirringens rum. Speciellt när jag känner all potential. Vet det som kan bli. Kommer bli? Jag kliar sönder för det är så obekvämt nu. Jag är en liten människa som klättrar för ett enormt trappsteg, jag har sista biten nu och snart är jag uppe. Jag vet att andra sidan ör nära men det gör att det känns så himla långt bort.

Andas in. Andas ut.

Det är en kamp att ständigt vara. Det är en kamp det här livet, i den här kroppen. Säg vad ni vill. Att jag är dramatiskt. Men det är det. Så blev det när dessa nervceller och genetiska komponenter rördes samman. Dramatiskt, kämpigt, komplicerat, ostrukturerat, osammanhängande. Ja, jag kan göra jag. Men jag sa inte att det är lätt.

Här, i slutet av monologen, i mitten av all acceptans, på gränsen till destruktivitet, tar jag till mig av mitt sista verktyg. Jag ber om hjälp. Inte från er. Jag älskar er men ni kan inte hjälpa mig här. Ni kan kortvarigt validera och bekräfta mig. Ge mig en flyktig känsla av att det löser sig. Sen går ni hem och lever era liv. Vi är alla ensamma, en påminnelse.

Jag ber om hjälp från universum. Från mig själv. Någon annan version av mig själv. Jag släpper taget om den och där jag är nu. Och jag litar på att snart, nångång, kommer universum och framtida jag ge mig svar. Riktning. Ork. Andrum. Allt jag behöver.

Ingenting vill jag längre kräva av mig. Släppa alla måsten, släppa rädslan, skambeläggandet, skuldbeläggandet, kontrollbehovet. Det enda jag begär av mig nu är tro. Jag tänkte säga tillit. Men tillit är svårt med lite bevis. Tron kräver inte bevis. Det kan gå på ren vilja och hopp. Helt enkelt för man inte har något annat val.

Så nu tror jag att det kommer att ordna sig. Om inte annat för att det finns för mycket jag vill, behöver och orkar för att närma mig alternativet.

Jihyun Yun, from Some Are Always Hungry; “Reversal”

[Text ID: “I so want to survive this. Please lead me whole into another season so I may dare begin again.”]

[onegoodgirlgonebad]

Alla får leva som dem vill. Verkligen. Jag är care free där. Ser dock så många som missar vad jag kallar poängen med livet och tror därför våran värld är så jävla tappad.

Fokus på att bli kända, fokus på uppmärksamhet, fokus på pengar, fokus på att vara elaka. Ingen vill se folk runt sig vinna. Ingen får vara ”bättre”. ”Kolla vad jag har” ”Den har mer än mig”.. osv.

När allt vi behöver finns inom oss sedan vi var barn. Kärlek. Att sprida kärlek är det bästa vi kan göra. Istället fokuseras det på att lägga fula kommentarer till andra, påpeka hur dem ser ut, gå över gränser. Fokus på att människor från andra länder passerar gränser men tänker inte alls på att dem själva passerar extrema gränser humant. Ingen empati. Du dödads för att någon käka din kapris. Man mördar för svartsjuka.

Ingen läker sina trauma, bara passerar den vidare. Skapar mer trauma till andra. Så tröttsamt att kolla på. Därför jag är i min bubbla. Gömmer mig från människor som bara vill skada och förstöra. Ensamt blir det men jag sitter hellre ensam i ett rum än att känna mig ensam i ett rum fullt av människor. Älskar hellre mig själv än att få fake love från andra. Jag ger och sprider kärlek i hopp om att någon ska få känna värme och gilla det så dem passerar den vidare.

Hoppas verkligen vi kan rädda generationerna som kommer eller är det lönlöst? Hoppet i mig ger aldrig upp på den frågan.

[valentinahogdahlholm]

On social media// Om sociala media:

All is a passing moment, Before your eyes, An action film, Tired eyes cannot quiet take it all in, Brain awake with nothing new. When it is too tragic it is turned out, Quiet replaced with lights sans substance. Knowing eyes, closed, Not saught to be woken up, Sleep in your beautiful calm, Complain on the pea under the matress (as if I were any better) And close the door to the room, Words echoing a thousand times stronger. Lock on the door so noone comes in. And earths lights up, Or at least the parts that matter. And I cannot tell if the lights or sounds are beautiful salvation, Words for the quietest speakers, Echoing over the entire earth. Or if it is just the same coin, another side. Or maybe it is the grayscale of humanity, Rather than black and white, More than battles between eternal villains and eternal heroes (decided long ago in every story), Film posters and big numbers, Series I watch when I put the pen down. Trying to seem like a hero, shining plastic. //

Allt är en flyktig stund,

Passerar framför ögonen,

Som en action film,

Trötta ögon som inte riktigt tar in allt det som sker,

Men det håller hjärnan vaken utan att något nytt uppbådas.

När det blir för tragiskt släcks skärmen,

Tystnader ersätts med skratt utan substans

Vetandes stängda ögon,

Som ingen söker väcka,

Sov i din fina dvala,

Klaga på ärtan under madrassen

(Som om jag vore bättre)

Och en stäng dörr till rummet

Orden ekar tillbaka tiofallt starkare,

Lås på dörren så ingen kommer in.

Och jorden lyser upp,

Eller i alla fall de delar som sägs spela någon roll.

Jag kan inte bestämma mig om ljuden och ljusen är vackra,

Vår räddning. Fördelar porten till de tystaste talarna,

Ekar över hela jorden,

Eller är det bara en annan sida av samma mynt.

Eller kanske är det den mänskliga gråskalan,

Mer än svart och vitt,

Mer än strider mellan eviga hjältar och eviga skurskar

(Bestämda för länge sedan, bekräftade i varje historia)

Som passar på filmposters och säljer stora tal,

Som serier jag ser när jag lägger ned pennan.

Försöker framställa som hjälte(Och visst är det sant till viss del, inlidad i ett skinande plasthölje).

[omgivenavidioter]

Jag förstår inte hur man kan skuldbelägga en annan människa och alla yttre omständigheter för precis allt dåligt som har hänt och händer.

Jag förstår inte hur man kan vara så förbannat korkad att man först väljer att gå runt i för trånga skor helt av egen fri vilja och sedan blir förvånad över skoskav och anklaga skorna för att vara dumma.

Jag förstår inte hur man kan finna någon tröst eller lycka alls i att låta alla andra bära skulden medan man själv bara passivt beror

Jag förstår inte hur man inte kan genomskåda sig själv i det och bara fortsätta vara bestämt trångsynt

Jag förstår inte hur man kan anse sig själv ha rätten till att trycka ner eller förminska en annan människa och beskylla andras val för ens egna misslyckande.

Jag förstår inte hur man kan inbilla sig att det är ok att göra någon så förbannat illa bara för att kärleken inte är besvarad eller för att man själv har ont.

Dessutom har denne ”man” helt uppenbart missat vad kärlek är per definition.

Hade jag som i yngre dagar ägnat mig åt hämnd kan jag lova dig att trumvirveln hade gått lös och möts upp av ett manus som redan nu är färdigskrivet. Såklart. De finns vissa ränder som faktiskt aldrig går ur, men jag har fått behålla tillräckligt med förstånd för att förstå att jag gör bäst i att behärska mig. Du ska inte få någonting, nä, inte ens det. Jag vågar såklart inte säga det här till dig nu men kanske att jag berättar någon gång i framtiden. Kanske att jag hittar mod till att erkänna hur jag faktiskt mådde när vi träffades och att om jag hade varit i mina sinnesfulla bruk hade du inte ens fått korsa tröskeln. Sanningen är tyvärr inte finare än så, men att dela med mig av det till dig nu skulle det bara vara som att slänga bensin på elden. Den där som representerar din nuförtiden konstanta, otroligt sexiga, offerroll. Det är ingen idé för du förstår dig inte på humorn som finns att hitta i ironin. Jag skulle inte utelämnat den delen som berör moderkänslorna jag hela tiden behövde slåss med för dig. Det handlade väldigt lite om min svårighet för siffran på pappret som du så gärna hävdade utan mer om dina preferenser och värderingar. Men det är klart, det finns väl omständigheter att skylla på bara du gräver tillräckligt djupt. Det är mest sorgligt att du väljer att hugga i det som jag jobbat hårt för att förvalta väl. Olivia och relationen till hennes pappa. Du är inte kapabel att förstå det men du skulle kunna svara på din egna jävla fråga om varför när du tittar dig själv i spegeln där i framtiden och högt säga ”jag var anledningen”. Skall jag vara brutalt ärlig var du aldrig någonsin en partner utan snarare en sån som envist hände gapandes i ena byxbenet, förklädd till vuxen. Ingen är gladare än jag över att jag värderar mitt liv tillräckligt högt för att inte göra dig sällskap på din nivå där i sandlådan. Men visst, jag kanske inte är bättre själv för jag skall inte förneka att jag ibland är bra sugen.