tankaritecken

[tankaritecken]

EN VINTERAFTON

En byggnad reser upp framför mig. Alla fönster lyser varma och jag kan inte låta bli att vara nyfiken på vad som pågår bakom. Vilkas liv som sker där. Min blick rör sig längst upp och där bryts mönstret. Ett ruggigt ljus skiner ut i mörkret. Det känns sorgligt, ensamt och tomt. 

[tankaritecken]

FRAGMENT | Mabel

Sex år gammal.

Leendet breder ut sig över hela hennes ansikte, och kort därefter följer ett oskuldsfullt gapskratt. Hon klappar sina händer hårt, två gånger och knatar sedan iväg. Det blir en liten dans mellan henne och kvinnan, hennes mamma. En lekfull katt- och mus jakt. Till sist blir hon tagen och kvinnan lyfter upp henne med raka armar över huvudet. Fnitter fyller den friska vårluften.

Tjugotre år gammal.

Fler borde uppmärksamma henne, där hon strosar. Det går inte riktigt att sätta fingret på det. Sättet hon rör sig på, klädd i nonchalans trots att hennes plagg är noggrant utvalda, ögon som håller till sig själva men lägger märke till varje lilla rörelse omkring sig. Hela hon är en motsägelse, både det ena och det andra. Aldrig hört talas om antingen eller. Hon är alltihop.

           Hennes fötter skuttar ner för trapporna medan hon tar på sig solglasögonen. Gömmer blicken bakom retro ramen som vilar på näsan. Fräknar sprider sig som en gradient över hennes ansikte. Ju längre ut på ansiktet desto färre pryder huden. Vinden rör sig genom hennes korta, mörka lockar när hon trampar vidare. Hon cyklar nu. Bestämt men avslappnad, såklart.

Trettiosju år gammal.

Hon drar ett djupt halsbloss. Det verkar först försvinna inom henne men efter några sekunder låter hon röken strila fram ur näsborrarna med en suck. Cigaretten vilar mellan läpparna medan hon samlar sitt hår i en knut på huvudet. Ett par hårslingor ramar in hennes ansikte. Hon verkar trasig. Fylld med bekymmer. En tröstande arm slutar om hennes axlar, hennes flickvän.

[tankaritecken]

IBLAND

Ibland vill jag inte vara den sociala. Ibland vill jag att folk ska komma fram till mig och börja prata. Ställa den första frågan. Ta initiativet. Ibland när jag har satt mig utanför min comfort zone för länge orkar jag inte mer och ger upp. Socialångesten kryper fram i mig och comfort zonen drar in mig tillbaka i sitt varma näste. Jag mår inte bra av varken det ena eller det andra. Men vad ska jag göra?

Det försvinner när någon social själ faktiskt tar första steget och då lugnas ångesten. Jag hoppar på tåget och stiger inte av förens det är dags att avsluta. Jag får något och det triggar mig att ge, inte bara till den som jag fick av utan till alla jag möter på vägen.

Jag vill utmana mig själv, och det gjorde jag ikväll. Men gjorde jag det tillräckligt mycket? Vill jag gå tillbaka? Nej. Vill jag gå hem? Nej. Eller jo. Men nej.

Förstår du?

[tankaritecken]

FÄRD

Allt jag verkar kunna göra är att fastna i blicken. Ett lätt tryck omfamnar min kropp, lite extra runt huvud, rygg och fötter. Jag är varm. En värme som har samlats inom mig när bruset och röran har lagt sig. Dalat ner i lugn och ro som damm i en solstråle. Mina lemmar är tunga, jag kan sjunka ner extra mycket i sängen ikväll. Den kommer vara extra mjuk, extra skön att få lägga sig i. Tyngden kryper upp till ögonlocken och snart somnar jag. 

På bussen hem.

[tankaritecken]

Solen värmer hennes rygg genom fönstret. Hennes ben gungar i luften och fingrarna leker med en tråd som har lossnat från lakanen. Hon betraktar honom. Fönstret bredvid står på glimt och får hans hårstrån att dansa av och an i den mjuka brisen. Titta på mig, tänker hon. Men han är för inne i sin bok. 

Han ger ifrån sig en speciell inandning, något hände i hans värld av bokstäver. Hon ler. Lägger sig på sidan och vilar sitt huvud på sin arm. Sängen justerar sig efter hennes tyngd. Hennes blick kvar på honom medan hans rör sig över pappret. Ögonen växlar i hastighet och avslöjar berättelsens förlopp. När de saktar ner tänker hon, titta på mig.

Hon blundar en stund. Låter solen hetta till där hennes hud är bar och andas in kuddarnas doft. Hans doft. Tråden har snurrat sig kring hennes fingrar. Nu tittar han på mig, tänker hon och öppnar ögonen. Fan. Inte. Hon suckar tyst och vänder sig på rygg. Borde jag också läsa en bok?

Istället stirrar hon in i taket. Nynnar på en låt som fastnade för två dagar sedan. Slumpmässiga tankar flyter runt i hennes hjärna och fyller tomrummet. Det vore kul att ha ett intressant nog liv att bli skriven om. Hon vrider huvudet mot honom och ser hur betagen han är av boken. Titta på mig, tänker hon igen. Då gör han det och överraskat skrattar hon.

“Vad är det?” undrar han sött. 

[tankaritecken]

DROPPEN PÅ LÖVET

Jag vaknade en dag med längtan att känna höstens kalla luft mot mitt ansikte. Känna mig varm samtidigt som kylan lägger sig runt mig som ett tunt lager. Känna kölden röra vid mig där min bara hud är exponerad. Känna den friska och svala luften sippra fram i mina näsborrar. Längtan fanns gömd bakom ett moln av töcken samtidigt som den var väldigt närvarande. Som en gul blomma i ett fält av röda rosor.

Den morgonen grät jag i duschen. Först i tystnad. Men ju mer jag kunde urskilja tårarna från vattnet som rann över mitt ansikte desto högre blev mina snyft. Det kändes konstigt att höra. Det var som att höra någon annan lipa. Någon vuxen. Jag insåg att jag inte hade hört mitt gråt högt sedan jag var ett barn. Då kunde jag böla, skrika och jämra mig. Nu när jag för första gången på flera år grät högt, fanns det bara ryckiga, hesa andetag och snyftningar kvar.

Jag hade satt mig på duschgolvet medan dessa tankar flöt igenom mig. Det varma vattnet föll och skapade en trygg och varm tyngd på mina axlar och rygg. Min blick mötte det dimmiga glaset och jag öppnade duschen en aning. Kyla rann igenom den smala glipan och smekte mitt ansikte. Jag blundade och förflyttade mig till en parkbänk i sinnet. Med träd fyllda av gula, orangea och röda färger, vått gräs från morgondimman och en ringduva som ekade. Där i duschen eller parken kände jag mig varm samtidigt som kylan la sig runt mig som ett tunt lager. Det var som om jag kände höstens kalla luft mot mitt ansikte.