#glesbygden

[anderslindberg]

Här är det ingen idé att ringa 112

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/eJJmkg/bor-du-i-glesaste-glesbygden-ar-det-ingen-ide-att-ringa-112?utm_source=dlvr.it&utm_medium=tumblr

[fabulouspizzadelivery]

Den svenska glesbygden dör.

Som tur är så finns avelsprogramet bonde söker fru som förser bönder med partners för att öka den nu mera utrotningshotade bonde genpolen.

[workingontravel]

Är man i rörelse kan man inte stanna

(You can read an English translation of this text here.) När jag har talat med människor från den samtida europeiska dansscenen i samband med det här projektet har flera sneglat på musikvärlden för att hitta exempel på sammanhängande turnéer. Jag ville därför prata med någon som hade egna erfarenheter av musikfältets sätt att turnera och tog kontakt med Sara Parkman.
Hon berättade bland annat om hur det är att resa runt i hela Sverige för att spela, om musiken som kall, och om bandrelationens utopiska potential.

Sara Parkman:
 Jag turnerar mest i Sverige och har gjort det sedan jag var femton. Då bodde jag i Härnösand och var med i ett folkrock-band som hette Kraa. Vi åkte runt inom ramen för olika kulturprojekt som skulle peppa unga att hålla på (typ Musik Direkt och Ung kultur möts, statligt finansierade projekt för att ge plattformar för unga). Det var det roligaste jag gjort då: att åka nattåget och lära känna andra tonåringar i Sverige som drömde om musik. Vi spelade på fritidsgårdar och ungdomsgårdar runt om i Mellannorrland. Länsstyrelsen ordnar en 8 mars-dag! Landshövdingen talar! Kom och spela! Det var då jag började åka tåg med instrument, och sedan har jag aldrig slutat. 



 Jag tror att jag plockar ut traktamente för drygt hundrafemtio dagar om året, så ungefär en tredjedel av tiden reser jag i arbetet. Jag reser med tåg eller bil. Vårt företag har som policy att inte flyga inrikes, inte heller inom Europa om man inte verkligen kan motivera det. För två år sedan flög vi fortfarande, för det var innan vi hade vår policy. Då var jag till exempel i Skottland och besökte ett kristet community apropå ett projekt om körsång som jag var med i.

 Vad jag upplever i resandet förändras. I år har jag tänkt på hur många olika Sverige det finns. De handlar om sociala villkor på olika platser, hur kropparna där ser ut, hur deras kläder eller skämt är, om det finns en vårdcentral, ifall Folkets hus är stökigt eller rent. Jag kan bli förbannad på ojämlikheter, men också imponerad av mångfalden. Man har ett verbalt gemensamt språk, men det är ändå skillnad mellan Skånes historia, Stockholms historia och norra Sveriges historia. Det är fint att få komma ihåg det.


 Turnerandet ser olika ut beroende på genre. Jag är folkmusiker, men rör mig i flera olika ekonomier. Jag har bland annat gjort två turnéer med Riksteatern. Som folkmusiker kan man också spela i skolor, och det finns en del statligt stöd till föreningar som bokar konserter. Sedan finns länsmusikorganisationerna som kan bjuda in en att spela i hela länet, vilket gör att man får ganska okej betalt och gör sammanhängande turnéer. Men man är sin egen chaufför och man sätter upp sitt eget ljudsystem. Det är inte som att vara anställd i en klassisk orkester i någon stad. Då turnerar man inte så mycket alls. Det är inte heller som att vara popmusiker under något större företag. Då kanske det finns turnébuss och turnéledare. Ekonomi på den nivån har jag bara kommit i kontakt med på de stora teaterinstitutionerna. 



Jag känner att jag hackar systemet lite när jag kommer in i teaterekonomin, den är så mycket stabilare. De fixar resa och boende åt en. Man måste inte ha koll eller planera så mycket. Man slipper också ha nya sociala relationer på varje ställe eftersom turnéledarna sköter alla kontakter åt en. Rent hälsomässigt är det skönt. Samtidigt är det dubbelt. Ju mer professionaliserat och specialiserat det blir, desto mindre får jag träffa alla som håller på. Men om jag har något teaterrelaterat jobb varje år innebär det att jag kan vara friare med vad jag väljer att göra resten av året.

 
Jag försöker tacka nej till ganska mycket nu som jag tackade ja till förut. Man lär sig vad som är värt att göra och inte. Det är inte värt att åka till New York över en helg och spela på en tråkig personalfest för ett teknikföretag även om man får jättemycket pengar. Det är inte heller värt att sitta på ett tåg i sexton timmar för att spela för ingen alls. Resan är inte värd målet och målet är inte värt resan. Men en del av mig tycker att man ska ha bott på gymnastiksalsgolv och ha fått en ölbiljett som gage. Det är så man skolas in i det här.

Man lär sig mycket om sina gränser genom att försöka. Jag märker att jag blir trött mer nu än tidigare. Kanske handlar det om ålder, eller så handlar det om att jag erkänner för mig själv vad jag faktiskt orkar. Förut maxade jag mer, och efteråt bröt jag ihop. Förut brukade jag ägna resan åt att sitta och förbereda text, producera. Nu har jag bara rest. Och jag har börjat ta hand om min kropp mer, gå ut och springa, vara noga med att äta mat, inte dricka för mycket alkohol. Och jag har börjat fatta att om jag jobbar heltid kanske jag inte orkar eller behöver träffa alla överallt.

 
Jag brukar ha med min egen kudde. Det är bra att ha med tofflor, stämgaffel, nagelsax… Och sedan har jag min dagbok med teckningar och urklippta bilder. Jag har haft den sedan jag var sjutton. I den finns allt, jobb och liv. Det är som att jag bär med mig mitt huvud. Om jag skulle tappa bort dagboken blir det panikkänsla. Den är en del av mitt hem. 

Hemma är också Stockholm, där jag bor. Och så har jag alltid självklart svarat Västernorrland. De senaste åren har jag inte varit där jättemycket, men jag återkommer alltid till att jobba där. Sedan är jag väldigt mycket i Bergslagen, i Ställbergs gruva. Vissa år har jag varit där i fyra månader. Det skapas riktiga relationer då på ett sätt som ger hemkänsla.
 Jag är uppvuxen på en kristen kursgård i Dalarna. Min pappa är präst och min mamma är diakon inom Svenska kyrkan. Jag har fått mycket av min relation till musik genom kyrkan. Musiken finns i liturgin, i ritualerna. Alla som deltar är utövare. Till gården kom människor från hela Västerås stift och från hela världen för utbildningar och konferenser. Det var fortbildning för kyrkvärdar, ungdomsläger och konfirmationsläger. Det fungerade också som ett nytt hem för folk som behövde komma bort från sina liv, till exempel alkoholister. Man delade vardag med alla. Dagarna var strukturerade av morgonbön, middagsbön och aftonbön. 



Det var ganska mycket fokus på församlingssång och körsång. Eftersom det var så mycket ungdomar på kursgården fanns det hits, ofta låtar som var pop- och rock-influerade. Man kunde ligga på golvet i någons knä och sjunga i kapellet: ”Be not afraid”, ”Glory to the father”.

Människor reste också dit med musik på olika sätt. Ett exempel på hur det kunde gå till är min pappa. Han reste mycket på 80-talet, framför allt i Sydafrika. Han och hans vän tog med sig musik därifrån som började spelas här i Sverige. Det finns ofta en resa inuti musiken. Den berättar någonting om var människor har varit.

När det gäller folkmusik är ursprungsplatsen ofta väldigt konkret. Jag kan säga: ”Den här låten kommer från Bingsjö”, eller ”Den här låten är efter Anders i Övik”. Anders i Övik träffade jag senast för tre veckor sedan. Jag var i Övik på turné och han kom och kollade. Han är den som har lärt mig mest om folkmusik från Ångermanland. Men jag tänker att platserna alltid finns i musiken, oavsett om det är en särskild persons plats eller en geografisk plats eller en emotionell plats eller en historisk plats.



 Resandet ingår i folkmusikens arv. Ta till exempel min spelkompis vars pappa var på utbyte i USA med ett spelmanslag från Järvsö. Där träffade han hon som skulle bli min spelkompis mamma. Hon var också intresserad av svensk folkmusik. De blev kära och flyttade till Hälsingland. Så resan med folkmusiken gjorde att de träffades, men också att de hamnade i Järvsö. Folk reser och möter andra, men släpper inte sitt lokala arv. Jag tror att folkmusiker flyttar hem efter sina utbildningar i mycket högre utsträckning än andra musiker. Då kan man fortsätta berätta berättelsen om den platsen, den blir en del av ens musik och ens identitet. 



Även min spelkompis flyttade hem till Järvsö efter att vi gått på musikhögskolan. Hon har varit den av oss som längtat hem mest på turnéer. Hon var länge den som kom sist och åkte först medan jag har varit tvärtom. Sedan har det ändrats för oss båda. Men hon bor kvar, medan jag aldrig flyttade hem till Norrland igen.



Ändå får jag ofta frågan om jag kan komma till olika sammanhang och prata om glesbygd, landsbygd eller norra Sverige. Jag känner att jag inte kan det. Jag har ju bott i Stockholm i nio år. Jag tror att institutionerna vänder sig till mig därför att de inte känner till något annat, men också därför att glesbygden är utarmad. Urbaniseringen har pågått i Sverige sedan femtiotalet, så för varje generation urvattnas glesbygden mer. När jag växte upp i Härnösand så var det bättre förutsättningar för att arbeta med kultur där än vad det är nu. Det fanns fler som höll på, fler föreningar. Så när kulturinstitutioner vill bjuda in någon med glesbygdsperspektiv så finns det färre personer som faktiskt är verksamma i glesbygden än vad det har funnits tidigare. Och att glesbygden nedmonteras förändras inte bara för att vi belyser maktskillnader och blir bättre på att representera folk därifrån i samtal. Det är ju först och främst en ekonomisk fråga, inte en social.

Jag känner väldigt mycket människor i Sverige. Så fort jag kommer någonstans på turné finns det någon vän eller släkting där. Resandet är ett sätt att hålla liv i de relationerna. Jag får se deras liv, se deras ungar växa upp. Många av mina vänner lever liknande liv. Underförstått kan det dröja månader innan man ses. Vissa har jag kontakt med via telefon eller internet, andra träffar jag bara när vi är på samma ställe.

På turnéerna träffar jag också ofta folk som varit i kontakt med min familj, framför allt i Mellannorrland: någon som har blivit konfirmerad av pappa, döpt av min farfar, döpt av farfars far, döpt av farmors pappa. Min prästsläkt har varit överallt. Det är för att förr i tiden stannade prästerna sällan längre än fem–tio år på en ort innan de blev flyttade. Prästyrket var ett kall då, inte ett vanligt jobb där man kan välja var man arbetar, som nu. När du blev prästvigd gav du upp din fria vilja. Om stiftet ville att du skulle flytta till Rönnefors tio mil norr om Östersund så gjorde du det.

Man måste också som konstnär känna någon sorts kärlek till att flytta sig dit tjänsten kallar. Det är både nyfikenhet och rädsla för stagnation som håller mig i den kärleken. Är man i rörelse kan man inte stanna. Att jag ser den här yrkesrollen som ett kall innebär också att jag ofta känner mig som en förmedlare snarare än som en avsändare, en behållare för det som behöver berättas. När musiken funkar känner jag mig som en kanal som leder ett ljus uppifrån och ut. Den känslan kan ge en dissonans när jag möter berörd publik som vill komma och tacka efteråt. Min känsla är att det inte är jag som har gjort det. Inte så att jag säger att det är Jesus eller Gud, men det är inte jag.

Musik har satt så djupa spår i mitt liv, inte bara för att musik är viktigt för mig utan på fler sätt än jag tidigare tänkt. Under våren var jag på en lång turné. Det fanns människor överallt som jag känt i många år. Jag känner mig rik när jag är hemma på så många platser. Samtidigt finns en rädsla för att bli ensam. Jag är bara trettio, det är fortfarande ok att vara på vift, men vad händer när jag är fyrtiofem? Kanske alla skaffar barn och kärnfamilj trots att de sa att de inte skulle. Tänk om jag upptäcker att jag hade velat hoppa på det tåget, men missar det för att jag alltid är på resande fot? 

 Alla mina drömmar har handlat om att spela: karriärdrömmar så väl som relationella drömmar. Tänk att få spela i ett band, tänk att få det där erkännandet om att man gör rätt i att hålla på som det är att komma in på Musikhögskolan, tänk att få ha sin bästa spelkompis. De drömmarna har präglat alla mina val. Har jag då glömt bort att andra går och drömmer om en partner eller ett hus, och eftersom de drömmer om ett hus har de sparat i tio år?

Jag har haft perioder när jag varit på väg att börja med annat, bli journalist eller sjuksköterska. Jag har skickat in ansökningar till och med, men sen har jag förstått att jag inte vill. Jag har velat leka istället. En jätteallvarlig lek. Min prestationsångest är ingen lek, men när allting funkar och det finns ett flow är det som att vara barn. Jag kan inte tänka mig att göra något annat än musiken. Halva mitt liv har jag hållit på såhär. Jag har blivit vuxen ihop med musiken, med min spelkompis Samantha, med mitt första band. Musiken är första gången jag blev full, första gången jag blev kär. Allt jag kan har kommit till i de rummen, rum som jag ofta rest till, rum som jag varit i med bandkompisar.

Frågan om bandtillhörigheten är intressant ur ett samhällsperspektiv. Om man tittar på vilken musik som blir uppmärksammad idag jämfört med för tjugo år sedan är det mycket individuella popartister eller DJs – färre pojkband, tjejband eller rockband än när jag växte upp. Gemenskapen är inte lika närvarande som trop. Det tror jag gör att kompisgäng i vårt samhälle ännu mer förpassas till ungdomsåren, tiden innan kärnfamiljen. 

 JP Nyström, ett folkmusikband från Gällivare som har funnits i 42 år, gav nyligen ut en skiva med musik från hela sin tid tillsammans. De bad mig skriva någonting i anslutning till det. Då skrev jag om bandet som en radikal och utopisk dröm om gemenskap. En av dem sa till mig: ”Kärlekar kommer och går, men bandkamrater består”. Så klart är det inte sant för alla att bandkamrater består. Men har man ett band har man också en yttre förväntan som kanske gör att man reder mer i relationen. Om man inte hade varit spelkompisar hade man kanske inte fortsatt vara kompisar på samma sätt. Då hade man hellre släppt vissa konflikter. 

 Det professionella och relationella kan krocka på turnéer. Man hänger i grupper där folk har känt varandra olika länge. Då gäller det att navigera i det och inte tro att alla ska kunna vara varandra lika nära bara för att man är i samma gäng. 



Med dem som man faktiskt är nära blir det mer komplicerat. Relationen till sådana personer är svåra att kategorisera. Man lever ihop i två månader och delar allt utom säng. Man känner sig nästan som gifta. Man är på något sätt primära med varandra när man reser, trots att man inte är ihop eller kära eller vill ligga med varandra. Och sen när man kommer hem är man fortfarande nära, men det finns andra som kommer i första hand. Kanske en partner eller en mormor – någon som inte är jag. Förut kunde jag bli ledsen och svartsjuk då. Nu tror jag att jag blivit bättre på att hantera den separationen, och på att sortera bandrelationen ”rätt”, förstå vad den förväntas innehålla.

Samtidigt vill jag ge bandrelationen en särställning, en egen roll i mitt liv. Jag är väldigt glad att mina spelkompisar Samantha och Hampus fanns med i min farmors fotoalbum innan hon dog, för de är väldigt viktiga personer för mig. På min farmors begravning var Samantha min ”plus en”. Det var självklart, också för att hon och min farmor hade en egen relation.



Bandet eller spelrelationen är som en parantes där något annat får finnas, något som inte är en kompisrelation, som inte är en erotisk relation, men som ändå innehåller så mycket. Det är en stark intimitet att spela med någon, att vara i samma flow.

[kopparsvinet]

Oj idag är det visst 34 år sen jag invigde mitt fashionabla café i den vackra glesbygden i Östvärmland... (på/i Oforsen, Värmlands Län, Sweden) https://www.instagram.com/p/Byrgn_GCXLn/?igshid=1ubc8brxkd9ee

[stesosongs]

Ja e missanpassad ensamstående mami i glesbygden. Därför är der bra om du JULHANDLAR STESOSAKER! Skicka pm eller gå till Lyckan.tictail.com Jag kan signera, skriva personliga hälsningar, slå in paket, allt. Skriv ett meddelande när du gör beställningen bara. Kan även bränna vad som helst (av steso alltså) på cdr, bara skicka pm. Stötta en struggling konstnärsmami!!! #handla #jul https://www.instagram.com/p/BrSoyCyhmPR/?utm_source=ig_tumblr_share&igshid=1uv382y9u0ek6

[sagahlna]

Glesbygden och Hesse

Sommarens resa till Handsjöbyn har ställts in på grund av en vattenläcka och det har gjort att jag idag tänkt mycket på det jag kallat min favoritplats på jorden. 

Genom att politisera och fiktionalisera min barndoms fristad har jag distanserat mig från den. Därmed har fristaden förvandlats till någonting jag ställer mig utanför, snarare än villkorslöst tillhör, och är inte längre den plats jag längtar till. Snarare längtar jag till mina minnen av den. 

Jag har gjort byn till en del av berättelsen om mig, snarare än en del av mitt jag. Några pusselbitar i min identitet, som gestaltas i vissa uttryck, kunskap om lokal kultur, historia och politik. Allt det har blivit en del av mitt narrativ snarare än någonting som bara genomsyrar den jag är. Genom att ständigt använda byn i mina texter, eller som ett sätt att föra fram en politisk agenda, har min oskuldsfulla syn på den förändrats. Eller så har kärleken upphört, eller jag vuxit upp, fått ett nytt sätt att se världen.

Vad är mitt vuxenblivande, och vad är en by i förfall? Såg det där huset alltid så ruffigt ut, och hände det inte någonting när Gudrun rasade? Och skogen bakom huset förtunnades, blev till ett nästan dystopiskt kalhygge. Jag frågar mig själv vad som kom först, glesbygdens förfall eller min vetskap om den, och jag undrar hur jag hade formulerat byns och människornas, för det är ju de som utgör byn, sätt att tyna bort, om jag inte haft insyn i konflikten mellan stad och landsbygd, som har med klass och olika typer av kapital att göra. 

Kanske var det första sommaren utan gammelfaster, jag för första gången klev ur bilen efter den långa resan, med en klump i magen. Det var midsommar och jag var sjutton och helst hade jag velat vara med mina vänner. Det var kallt och mina föräldrar grälade och gammelfaster hade nyligen fått en stroke.

När jag besökte sjukhuset tryckte hon min hand och det var en fysisk ansträngning bortom min föreställningsförmåga. Jag började gråta och vände mig bort, det var sista gången jag såg henne. Kanske hände någonting när hon dog, när den sista länken, förutom geografin, till min mammas barndom, hennes historia och därmed min historia, försvann. Kanske var det sorgen som förvandlade byn till ett lyckligt och sorgligt minne.

Jag var så olycklig som barn eftersom barndomen var ett fängelse, inte specifikt min barndom, för den var nog så lycklig som en barndom kan vara, men jag har alltid längtat efter att vara fri, och barndomen är en enda lång kamp mot fångvaktarna man älskar, som kallas föräldrar. Hursomhelst, tyckte jag inte om att vara barn, förutom då jag var där.

Hur kan en plats för barndomens lycka ha förvandlats till en vuxenlivets sorg? Är det egentligen mig själv jag sörjer, barnet som var jag? Eller är det den direkta nostalgin som sköljer över mig när jag är där, som gör mig nästan illamående? Är det känslan av att platsen tillhör ett tidigare jag, det som var ett barn, och att det jaget är för alltid försvunnet?

Igår diskuterade jag och en vän Stäppvargen, och jag kritiserade boken, som jag trots dess litterära kvalitet inte tycker särskilt bra om, eftersom jag har svårt för den typen av nihilism. Men ändå, säkert på grund av gårdagens diskussion tänker jag på Hesses resonemang om självmördare, när jag tänker på huset. 

Det är ett hus som på ett envist sätt klamrar sig fast vid livet, men samtidigt med en paradoxalt kraftfull passivitet gör sitt allra bästa för att frigöra sig ifrån det. Precis som bokens jag ”framställs som en lärd, ekonomiskt oberoende enstöring som känner sig ställd utanför all mänsklig gemenskap” (från baksidestexten av boken, det var längesedan jag läste den själv) är huset en ekonomiskt oberoende enstöring, precis som självmördaren, fast i ett ambivalent tillstånd. Och det är min ambivalenta syn på det, som har skapat tillståndet.

Kanske är det långsökt att besjäla ett hus och sedan jämföra det med en karaktär i en bok, men lika sorgligt som det var att läsa om Harry Haller, är det att inse, att det som var inte längre är, att barndomens lyckligaste plats har försvunnit i takt med barnet.

Men huset ska renoveras, och rustas upp och precis som självmördaren är det envist till sin natur, och kanske blir jag någon gång också en mamma, och i husets trappor kan återigen barnfötter smattrande röra sig upp och ner. I skogen kan barnhänder lära sig om den totala friheten i att bygga en koja och kojan kan förfalla i takt med årstidernas gång. Barnen kan iaktta det med sorg i blicken, för att sedan utan sentimentalitet bygga någonting nytt på platsen där de en gång var lyckliga.

[draug]

vill bara flytta till glesbygden i ångermanland, alternativt östra skåne, o tänka på mina anmödrar

[scillaskandinavia-blog]

La belle epoque

Jag är de första kalla regnen Jag är frosten där inget växer Jag är halvåret av mörker I landet som Gud glömde Jag är självmordsstatistiken Jag är glesbygden, Rohypnolen Jag är svartsjukan, alkoholen Jag är dimman i minneslunden

[vcu1v17catharinagotby-blog]

I have access to a place, a piece of land on Fårö, a small island beside Gotland in the Baltic Sea. I´m working with photographs and a diary from this place, trying to shape an artwork about the qualities of the place like  total silence, black nights with the sky full of stars; a landscape which give me contact with eternity. This place is untouched and wild. It´s an an old small farm which has  been totally disrepair.  Since I think it´s very strange to own a piece of land and of the world, I´m trying to find diffrent ways of making the place public. My case study will concern, from diffrent point of views, the possibility to open this place in/ to public-ness.  Since I´m not rich of money I have to repaire the buildings which are totaly in disorder by myself. It´s a work which demand a greate deal of new knowledges and physically hard work. I´m enclousing my application for my artistic work in swedish and  later on a brief translation to english as a start of my case study.  Ny mark Genom flytt till en ö, en glesbygd, och genom en ny kärleksrelation har mitt liv förändrats. Det nya landskapet har en nakenhet, ett avskalat uttryck. Mörkt grön tallskog, vit berggrund, åkrar och murar. Tystnaden är slående. Natten är svart, vid klart väder fylls himlavalvet av stjärnor. Platsen har en stillhet, en koncentration. Att blicka ut över min mark är en källa till återhämtning, som en meditation. Landskapet är ett refugium, en plats för vila. En ny relation innebär intimitet, kärlek och sexualitet. Ett möte med en annan kropp, andra tankar och förhållningssätt, skillnader. Att våga vara beroende, låta det oväntade komma. Jag gräver ut köks- och badrumsgolv, ner till berget. Bilar, bär ut jord och sten. Bär in grus och isolering. Lägger rör för kablar, drar ledningar. Gjuter golv, murar pumphus. Täcker tak med ny plåt. I glesbygden är inget lönsamt. Arbete finns men inte inkomster. Bonden är på pappret rik men har ingenting. När de äldre inte orkar växer landskapet igen. Ensamheten är stor, depressioner och alkoholmissbruk vanligt.  Jag arbetar associativt och fotograferar allt som ger impuls till bild; föremål, plats, landskap, människor. Ur detta framträder en berättelse. Jag för också kontinuerligt dagboksanteckningar.  Allt som genomkorsar tanke, känsla, konstnärlig aktivitet, position och yttre liv dokumenteras. Det handlar om, både i fotografi och text, att registrera allt, inte  undvika det obehagliga eller utelämna det lyckliga. Genom fotografier och text skapar jag en gestaltning av en kvinnas inre och yttre liv. Avsikten är att genom ett experimentellt arbetssätt gestalta relationen mellan liv och konstnärlig process genom ett ocensurerat förhållningssätt. Fotografierna i projektet rör en förändring av mitt eget liv, jag bryter ny mark. En subjektiv gestaltning av en ny värld, kärlek och en samhällelig förändring.

[anderslindberg]

Glesbygden ska inte vara en råvarukoloni

http://www.aftonbladet.se/ledare/a/qn7GPL/glesbygden-ska-inte-vara-en-ravarukoloni?utm_source=dlvr.it&utm_medium=tumblr

[grindcorebot]

[Grindcore|Bandcamp] Vardagshat - Glesbygden Blues https://t.co/vpZHmKkywX http://pic.twitter.com/06pHUXjeUV

— Grindcore Music (@grindcore_bot) February 7, 2017

[saekhow]

«Landsbygden ska leverera – inte först och främst leva» 🇳🇴🌲🏞🏡🇸🇪 Håller den norska landsbygden på att bli alltmer som den svenska glesbygden? Läs mitt reportage på nrk.no/trondelag. #nrktrondelag #triveligetrøndelag #lierne #limingen #landsbygden #glesbygden #distriktsnorge (på/i Limingen)

[kolonierna]

Vi accepterar inte rasism och sexism

Lördagen den 20 juli fick vi i Kamp Kallak besök av fyra killar klockan fyra på morgonen. Dessa fyra var alla alkoholpåverkade och hördes på långt håll när de kom. De i lägret som var vakna bad dem att komma tillbaka en annan gång eftersom de var fulla…

View Post